Medan jag fixar middag snubblar jag över små högar med rena kläder (rejects från imorse), ouppackade jumpapåsar, prydligt i högar sorterade kylskåpsmagneter ( i högar precis framför kylskåpet ftw – när tänkte E greppa det där med att magnetiskt innebär att det fastnar på dörren?), och en stor lurvig leksakshund som ”är i köket för att den funderar på att göra något nytt spännande experiment om att spränga saker” som A förklarar det.

Förstår ni sambandet? Gör ni det? Inte än? Det klarnar nog snart.

Efter maten, medan M diskar, småstädar jag. Då snubblar jag över stora högar med halvt målade konstverk (H:s), oavslutade schackpartier (mot sig själv) (S:s – han har tankepaus) och uppbyggda men ännu inte genomanalyserade Legomodeller (A:s) och förstås en sådan där fin sorteringshög igen, denna gång: plaståsnor och plasthästar (E:s).

Någon som ser likheten mellan allt det här? Nej? Nåja, det kommer. Läs vidare.

När kvällen lider mot sitt slut för barnas del och det är det här stormen-före-lugnet-springet i hela huset snubblar jag igen. E:s mjukisdjur spelar mjukt och fint en vaggvisa för mig när jag trampar på den (vilket jag känner är väldigt förlåtande av den). S:s egentillverkade tjuvavalarm ringer med en mycket diskret signal som talar om för mig att man borde byta batterier om man planerar att verkligen få bovbesök.

A:s mp3-spelare har lurarna i så det är bara en avlägsen och ovanligt opåträngande version av Gangnam style som når mina små nätta öron och innan jag ens hinner protestera stänger han av och stoppar in den i skrivbordslådan – där den faktiskt skall vara. (Imponerande.)

Och när jag slutligen kallar samman till kvällstandborstning är det bara ett diskret ringande från en försummad eltandborste kvar att snubbla över för någon.

Men nu har du väl ändå förstått?

Just det.

Sedan somnar alla och det är bara jag som är kvar uppe. Och det är då det händer,  för det är då det alltid händer. Det är i nattens stilla mörker som det sker. Det är därför vi har den här lagen.

Den har bidat sin tid hela dagen. Vilat. Tränat kanske? Försökt att optimera sina förutsättningar. Man kan ju inte klandra den egentligen. Alla gör ju så gott de kan av det som står dem till buds. SÅ: klockan 23 och något när alla ligger och jag också skall lägga mig snart så smyger den sig fram, så stillsamt, så stillsamt. Och det är inte förrän jag klockan 23:41 skall göra en sista tur ut till köket och se till att allt är i ordning inför morgonen som den anfaller.

Ur skuggorna som en hämnare. Ur mörkret som en audiell blixt. Ur det undermedvetna utan en varning.

Där är den.

Den fåniga lilla grälla plastbrandbilen.

Med 37 olika ljud.

Varav alla spelas när man snubblar över den.

Och trots att vi envetet vägrat att byta batteri på den sedan många år så spelar den alla dessa trettiosju ljud samtidigt och högt.

Det är därför vi behöver Frycklunds första lag. Lagen som stipulerar att ju fler människor man kan störa med ett oljud, desto sannolikare att oljudet ifråga är högt och påträngande. På dagen, när alla ändå rör på sig och låter och så, snubblar man bara över saker som inte låter alls. På kvällen, när människor börjar bli trötta och E kanske har somnat, då snubblar man över saker med vissa ljud. Men det är inte förrän framåt natten som man snubblar över katastrofsakerna som spelar upphottade versioner av  Lilla snigel, demonstrerar brandbilsljud, biljaktsljud, diverse malplacerade djurläten och förresten Blinka lilla stjärna också (i någon slags orientalisk tappning)  samtidigt som den piper och skriker och råmar och ylar.

Och du behöver också Frycklunds första lag. För omedvetet har du känt att något är fel i universum. Någonstans under dagarnas stimuli och nattens tomma rymd har du anat det. Det saknas något i ekvationen. Det finns en brist. Ett fel som ingen kunnat sätta fingret på. En naturlag som ännu inte fått sin form, en problemformulering som saknat substans.

Tills nu.

Frycklunds första lag. Because you’re worth it.