Bloggen har haft en adventskalender i några år nu. Siffror, bokstäver och den klassiska julsången Mer jul har figurerat som temagivare för den.

I år var det svårt att följa upp det här initiativet. Ett otal sångtexter har delats upp i 24 avsnitt, och dissekerats och ratats, googlingar av julrelaterade ting har genomförts alldeles för många gånger, och jag har frågat folk som finns omkring mig ”vad finns det 24 av?” så ofta att deras trötta miner alltmer kommit att anta 24 nyanser av likgiltighet.

Ratandet av sångtexter har skett framför allt i tanken att ”den där raden kommer jag aldrig att komma på något att skriva om”. Detsamma gäller det här ”24 stycken”-tänkandet. Syftet var förstås att göra det lätt för mig själv. Men.

Hela den här grejen med att göra det lätt för sig själv…. tja. 

Idag framförde nämligen barnen, i samlad tropp,  idén att vi skulle strunta i julen totalt här hemma. M och jag satt i vardagsrummet och diskuterade just vilken slags människa som är bäst, de som sköter om tvättstugor som om de vore ögonstenar, eller de som städar som om städningen vore alla dansers upphov, när de kom in tillsammans och sade just detta.

A: Jag tycker att vi skall hoppa över julen i år.

jag: Eh… va?

M: Var det inte du som hade skrivit över 250 önskelistor?

A: Öh… jo. Släng dem.

jag: VA?

S: Ja. Vi har tänkt på saken. Det är inget kul med julen. Släng bort alla önskelistor och så tar vi ner julstjärnorna tycker jag.

M: Öh… förlåt… va?

H: Jag gillar inte heller julen längre.

jag: Men vi andra kanske vill…

A: Men julen är inte rolig.

H: Det är bara en massa grejer man skall köpa och göra och äta och sånt.

S: Kan vi inte ha det lite vanligt istället?

M: Vanligt? Hur då menar du?

H: Alltså hoppa över hela julgrejen. Bara vara som vi brukar.

M: Men vi brukar fira jul.

S: Men som vi brukar ha det annars alltså.

jag: Du menar… vadå? Ingen adventskalender, inga klappar, inga överraskningar? Inga julgrejer alls?

A: Nu fattar ni!

M: Men… tja…

H: Det är nyttigare för alla att vi hoppar över allt det där. Det är ju en massa socker och sånt.

jag: (lockande) Och en massa dataspel och godis och god mat och fina ljus och julstrumpor och julgran och-

S: Sådant är inte bra. Vill man ha dataspel får man samla till dem själv.

A: Just det.

M: OK. Nu räcker det. Nu får ni berätta vad ni egentligen vill.

H:  Egentligen?

Grabbarna: Vadå egentligen?

M: Ja. Det är ju inte möjligt att ni inte vill ha jul.

A: Jo!

S: Tror ni oss inte eller?

jag: Jag håller med M. Det är något annat. Ni har något fuffens på gång.

H: Nej! Får man inte vara lite — liksom  — får man inte säga vad man tycker här?

jag: Men ni tycker ju inte det här!Inte på riktigt!

S: Joho! Jag tycker liksom att det är så…  sorgligt med julen.

A: Alla saker man önskar sig och inte får… och alla fattiga barn och allt sånt där.

H: Och alla onyttiga grejer som man måste äta.

M: Hmm… ok. Sorgligt alltså? Tja. OK. Vi hoppar väl över julen då.

jag: Ja. Vi säger väl det då. Inga julgrejer. Vi struntar i alltihopa.

M: Helt och hållet. Det blir ju billigare. Lite tråkigare, kanske, men ni har nog rätt. Det är överskattat alltihopa.

A:  Alltihop?

M: Ja!

jag: Vi tar bort allting.

S: Varenda grej?

jag: Ja!

A: Bara så där?

M: Mmm.

H: Men… skall ni inte fråga varför?

jag: Det har vi ju redan gjort.

A: Skall ni inte försöka övertala oss?

M: Nä.

S: Känner ni inte att det vore synd om er enda son inte älskade julafton?

jag: Du är ju inte vår enda son.

S: Nä, men…

M: Men vadå?

A: Känner ni inte att ni vill ÖVERTALA oss att älska julen?

M: Nej.

H: Och ni får ingen lust att.. liksom… lova oss extrapresenter bara så att vi skall vilja ha jul?

jag: Nej.

A: Eh… ok… men.. öh…

M: Då ställer vi in det, va?

H: Om det inte är… för er skull då?

M: För vår skull?

S: Ja… vi vill ju inte att ni skall lida förstås.

jag: Så vänligt.

M: Fast jag  vet inte. Luften gick liksom… ur mig nu.

A: Men… så vadå? Ni vill inte fira jul nu eller?

jag: Nja. Nä. Jag vet inte.

S: Men inte ens om… om vi skulle göra det hela ÄNNU roligare?

M: (med en ytterst likgiltig min) Som hurdå?

H: Som kanske.. (trumvirvel) en… eller, nej, TVÅ extrapresenter åt alla mammor och pappor?

jag: Så där som du ville att vi skulle lova er?

A: Eh..

S: Öh…

M: Fast alltså…

jag: Äsch. Det var ett fint försök.

M: Tack, älskling.

jag: Av BARNEN var det ett fint försök.

M: Ah.

jag: Så. Vad säger ni barn? Skall vi avstå från att muta varandra och bara fira jul sådär som vi brukar?

A: Med presenter och sånt som vanligt?

S: Och julgodis och så?

H: Och julstrumpor och sånt?

jag: Ja.

A, S, H: Ja.

jag: Skönt. Då gör vi det. (de troppar av)

M: Men! Varför gjorde du sådär? Vi kunde ha fått extra presenter! TVÅ extrapresenter!

jag: Älskling.

M: Jaja.

jag: Ja.

M: Bara vi slipper ha den där ”du är faktiskt vuxen”-diskussionen nu.

 

Och den diskussionen tycker jag att vi slipper ha. Istället introducerar vi årets julkalender med det första citatet från en av mina absoluta favoritjulsagor:

Every Who down in Who-ville liked Christmas a lot.
But the Grinch, who lived just North of Who-ville, did not.