Ringer hem till M som är ensam med barnen.

jag: Hur går det?

M: (verkligen väldigt nöjt) Jag fick dem att gråta!

jag: O… K… för att…

M: Gissa!

jag: Du tvingade dem att städa?

M: Jag skulle tvinga barnen att städa lika mycket som du skulle tvinga barnen att köra bil.

jag: Eh… barn skulle inte klara att köra… ah. OK.

M: De kan inte köra bil och de kan inte skura golv. En del saker måste man vara myndig för att klara av.

jag: (känner på mig att det kan bli en väldigt lång utläggning så återvänder till grundämnet aningen skyndsamt) OK. Så varför grät de? Blev de tillplattade av din retoriska förmåga?

M: Nej, så klart inte! De grät… (dramatisk paus) för att jag hade köpt glass till dem.

(ännu mer dramatisk paus)

M: OCH inte ätit upp varenda glass själv på vägen hem från affären!

jag: Ah.

M: Världens bästa pappa, liksom.

jag: Mm.

M: Ovanligt omtänksam!

jag: Mm.

M: De GRÄT.

jag: Av rördhet.

M: Ja! Erkänn att du gråter lite själv!

jag: Mm.

M: Av rördhet.

jag: Hm. Don’t push it.

Their mouths will hang open a minute or two.
The the Whos down in Who-ville will all cry boo-hoo.