Jag går, likt natten, tunga fjät, runt gård och stuva.

Fast det är inte skuggorna som ruvar, det är hönsen.

Annars är det hyfsat likt sången. Då i vårt mörka hus går jag och släcker ljus. Nåja,  läslampor. Jag plockar upp nersparkade täcken och rättar till förlupna kuddar också.

Det är en av mina bästa tider på dygnet. Alla sover. Allt är fridfullt.

Det är bara jag och gosedjuren som är vakna. Gosedjuren, som med allvarsam min vakar över sina skyddslingar. De sköter sitt uppdrag med värdigt nit, utan att blinka står de på pass. När jag kommer låter de mig passera. De vet att jag är vänligt sinnad. Men de har inte tid att titta på mig, de har blicken samvetsgrant fäst i fjärran. De stirrar ständigt, uppmärksamt. De är beredda. De vaktar. De är som pyttesmå skumgummifyllda skyddsänglar.

Nu hör, det svingar i alla tysta rum: sus som av vingar.

Det ligger slarvigt slänga jumpakläder i hallen. Jag tar upp dem och suckar teatraliskt över dem, så att gosedjuren skall veta att jag också sköter mitt uppdrag. Men min suck är bara drama, inget annat. Jag gillar att vara den som är vaken mitt i mörkret, mitt i tystnaden.

Det är en av mina bästa tider på dygnet.

I köket hittar jag ogjorda och gjorda läxor och en liten blå gosedjurshund som kommit vilse från sin flock. Jag räddar honom tillbaka till A:s säng, där han förenar sig med sitt kompani. Sådär. A vaktas av en ovanligt stor här, en noggrant utvald skara som håller ställningarna.

Den här friden på nätterna, jag andas djupare in den, njuter med alla sinnen. Ibland, mitt under dagligt stök och bråk, kan jag längta efter den här stunden. Nu vilar alla konflikter, nu stillar sig all oro. Den här stunden är återhämtning, vederkvickelse på ett sätt som ren och skär sömn aldrig kan vara.

Lugn genomströmmar hela huset, fyller varje vrå. Imorgon kommer det inte att märkas, men i natt har det funnits och det gör skillnad.

Det är en av mina bästa tider på dygnet.

Snart, alltför snart, blir det morgon. Jag måste också bli en del av den mjukisdjursövervakade skaran sovande. Mitt pass är över. En stor beige plyschkatt som heter Polly tar över. Det är bra. Polly är tränad i fyra olika sorters närstridskamp. Eller, om inte, så har hon iallafall väldigt penetrerande lila knappögon. Skurkar, beware.

Dagen skall åter, ny, stiga ur rosig sky. Eller, som de säger i Staterna:

All their windows were dark. Quiet snow filled the air.
And the Whos were all dreaming sweet dreams without care.