jag: Har någon sett min Fjällrävenjacka?

(Total och ointresserad tystnad.)

jag: Har någon tagit min Fjällrävenjacka?

(En tystnad så extremt ointresserad av någonting utanför sig själv att den lika gärna skulle kunna ha svarta solglasögon och gå omkring och säga ”I want to be alone”)

jag: Min jättevärdefulla, extremt hippa Fjällrävenjacka?

(Den sortens tystnad som det blir om tystnad liksom slår knut på sig själv för att vara tystare än någon tystnad någonsin varit i hela tystnadens tämligen tystlåtna historia)

jag: Men alltså! Jag säger så här: Min FINA FINA KLÄDSAMMA FJÄLLRÄVENJACKA?

S: (med ungefär samma inlevelse som filmjölk skulle ha om filmjölk kunde tala och tvingades tala om ett ämne som är extremt ointressant för filmjölk) Jag har inte sett den.

jag: ”Jag har inte sett den.” Allvarligt?

S: Jag HAR inte sett den.

jag: Jag vet, jag vet, jag vet. Men liksom. Öppet mål här. Du skulle kunna säga ”VEM skulle typ vara intresserad av att liksom TA din Fjällrävenjacka?”

S: Mm. Men jag har inte det.

jag: Och då skulle jag kunna säga: ”Tja. Det vet man inte. Inbrottstjuvar kanske. Inbrottstjuvar som har hört talas om att det finns en väldigt värdefull vintage-Fjällrävenjacka i Hjälsta Tuna. Inbrottstjuvar som flockas utanför och bara väntar på sin chans.”

S: Mmm. Mamma, jag gör min läxa.

jag: Och då skulle du exempelvis kunna säga ”Mamma. Allvarligt. Jag vet inte vilket som klär dig minst: ironi eller din Fjällrävenjacka.”

S: Mamma. Läxa.

jag: Men! Det här är ROLIGARE!

S: Jag vet att du saknar H.

jag: Det är liksom så tomt och tyst när hon är hos sin kompis.

S: Men jag måste göra min läxa. Och – (paus för en tystnad lika full av hemligheter som en gammal Fjällrävenjacka är full av scoutminnen) – jag hatar inte din Fjällrävenjacka. Jag tycker den är lite – bondcool.

(Tystnad igen. Den typen av tystnad som liksom kippar efter andan efter ett hårt och brutalt slag i magen, den sortens tystnad som kombinerar total förvirring med stor och gränslös saknad )

S: Mamma, du kan sms:a henne.

jag: Vad menar du, att jag kan sms:a H när hon är borta och fråga om hon har sett min Fjällrävenjacka? Den lär ju inte vara hemma hos hennes kompis.

S: Men det är ju inte det du vill. Du vill inte hitta jackan. Du vill käfta med H.

jag: Ja! Det går ju inte att käfta med dig. Du vill ju inte!

S: Så… Det var därför Gud gav oss mobiltelefoner.

(Den sortens tystnad som fyller ett rum där en person sitter och räknar uppställningstal och den andra försöker lära sin T9-funktion ordet ”vintageFjällräven”)