maj 052014
 

Vi har fått små kycklingar hemma. Köpta kycklingar, inte hemruvade. Men söta.

Eller, om man vill vara noggrann i sitt språkbruk och använda exakt rätt ord: de är  jättejättesöta. Alla har vi suttit nere i källaren och klappat på de små lurviga – nästan nallebjörnspälsiga – liven. De bor nämligen i våra källare just nu, i en liten, liten låda med en liten, liten värmelampa och en liten, liten vattenbehållare och en liten, liten foderautomat.

Och de är jättejättesupersöta, jag vet inte om jag nämnde det.

Och första natten vaknade jag fyra gånger, väckt av mina mardrömmar: har värmelampan trillat ner och krossat dem? Nähä, men är de för varma då? För kalla? Tänk om de på något sätt har lagt sig på varandra, så att någon liten stackare längst ner i högen har kvävts?

Och så slår det mig plötsligt hur länge sedan det var som jag vaknade på nätterna med liknande tankar om barnen. Hur åren går och man blir tryggare, hur tiden… inte läker alla sår, direkt, men låter oss tro på livet.

Den där första natten, då, när jag vaknade för fjärde gången. Då slog det mig, på det sättet som insikter kan slå en mitt i natten (med kraften hos en nystartad raket, ungefär) att jag inte längre maniskt går och kollar att mina barn andas hela nätterna. Jo, jag smyger in i deras rum ibland och lägger på dem täcket som de kastat av sig, och jag tittar förstås till dem många gånger när de är sjuka eller oroliga eller så.

Men det där maniska. Det där första. Det där som jag aldrig riktigt redde ut om det var för att Ansgar dog, eller för att alla nyblivna föräldrar är oroliga, eller en kombination, det där panikslagna-vakna-mitt-i-natten-och-inte-våga-ta-för-givet-att-alla-faktiskt-lever – känslan av att man sitter längst ut på en gren och hoppas att inte tyngden skall knäcka den, men hör den skaka – det är inte så längre.

Och nästa insikt som slår till – med kraften av ännu en nyligen avfyrad raket – är att jag saknar det.

Inte panikkänslan, inte skräcken, inte oron? Inte väl?

Jo, det gör jag. Jag saknar det.

Kanske saknar jag det för att det var en del av den tidens moderskap, en sådan stark samexistens med de små bebisarna. Kanske saknar jag det med sentimentalitetens glasögon på. Eller kanske, kanske saknar jag det för att den där panikkänslan gav mig följdkänslan att jag kunde hindra att hemska saker hände mina barn.

Nu ser deras liv och orosmomenten i dem lite annorlunda ut. Nu är det inte lika mycket saker som en orolig mor kan kontrollera genom att gå upp på natten och titta på dem. Nu handlar det mer om att vi hoppas ha gett dem verktygen, eller kan stå bredvid och ge dem stödet, medan de reder ut saker lite mer på egen hand.

Kanske saknar jag det.

Antagligen.

För jag går ur sängen, klockan 4:30, går ner i källaren och tittar på de små kycklingarna. Alla lever, alla ser såpass nöjda ut som man kan begära av små dunbollar. Ingen är för varm eller för kall eller har fått en värmelampa i huvudet.

På vägen upp till min säng går jag runt till mina barn. De andas. Allt är fridfullt. Jag lägger på ett avsparkat täcke, lägger den tappade sovankan bredvid E:s kind. Hon gosar sig närmare den i sömnen.

Och alla sover de vidare, barn och kycklingar. Och hönsmammor får också sova. Ibland.
2014-05-03 21.06.25

Random Posts

Loading…

  3 Responses to “Hönsmamma”

  1. Du beskriver känslan bra – och kycklingen är jättejättesupersöt.

  2. ljuvligt!

  3. Exakt. Tur att hönsmammor kan ha humor också.

Sorry, the comment form is closed at this time.