Jag går runt till deras rum när de somnat. Jag lägger pennfordral i skolväskorna, små pennfack som jag stoppat fulla med små pennor och pennvässare och etiketter och till och med en liten anteckningsbok. Och massor av färgglada sudd.

Det är jordens onödigaste present. Skolan förser dem med pennor. Även med pennvässare, sudd och anteckningblock. Men jag kan inte låta bli, jag måste. Man måste ha med sig en överraskning till skolan, resonerar jag, något trevligt och uppmuntrande och liksom relevant.

A får ett grönt med monstertänder, S ett sobert gult och H ett som är smockfullt med färgkoordinerade – tja – allt. Stiftspennor. Bläckpennor. Tuschpennor. Pennor som är sudd, pennor som är linjaler, pennor som är små grönprickiga robotar – nähä. Men nästan.

Jag stänger skolväskor och klappar på sovande barn.

Och det vart afton, och det vart morgon, den första dagen.

Och så lämnar jag dem i skolan. De springer ur bilen som vatten på väg ut i havet – friskt, klart, bubblande. De ser med förundran och glädje på kamrater som vuxit fem centimeter och fått nya sofistikerade frisyrer. Och jag ser på föräldrarna. Vi har också nya sofistikerade frisyrer.

Vi har också exakt samma blick när vi tittar på barnen: rördhet, berördhet och så den där plötsligt påkomna distansen, när man ser sina egna barn mitt i klungan, sitt eget källvatten som en del av havet.  Och kanske finns det någonstans i blicken, om man tittar väldigt noga, lite avundsjuka också. Det är ju så här det skall vara på hösten, det är ju så här det skall gå till. Lukten av nytvättade hår och nystädad skola, nyvässade pennor och längtan till framtiden. Varför får man inte leva den här upplevelsen i augusti när man är vuxen?

Klockan ringer och barnen springer mot klasserna med en entusiasm som bara finns med första och sista dagen på terminen.

Och mammor och pappor står kvar. Vi tittar mot den stora glada klungan, förbi den in till skohyllor och jackkrokar och välklädda leende lärare som tar emot. Och så tittar vi på varandra. Och innan vi går till bilen ler vi föräldraleendet mot varandra. Föräldraleendet är det leendet som man ler när man delat en rörande upplevelse men saknar både ord för att beskriva och den typen av kontakt med varandra att vi kan prata om den. Istället ler vi, det hemliga tecknet för vår mystiska gemenskap, och går var och en till sin bil och kör iväg, var och en till sitt jobb.

Därinne går barnen, utåt, framåt, uppåt. Vidare i livet. Upp en klass. Och vi, vi går till samma bilar, till samma jobb. Lite rördhet i blicken, och en önskan om att man har skickat med barnen rätt verktyg, rätt hjälp, så att de skall klara sig bra därinne. Och sedan därute. Och sedan överallt.

Rätt verktyg. Rätt hjälp. Man kan omöjligt veta att man gjort det, man kan bara hoppas att det man givit dem blir till nytta. Man kan bara släppa av dem och låta dem göra sina egna misstag. Man kan inte hindra misstagen, inte lära ut saker i förväg, inte stå bredvid och rädda allt. Man måste låta dem gå, låta dem göra fel.

Men det är klart, slår det mig när jag startar bilen, en sak kan man göra. En sak kan man faktiskt bidra med, ur djupet av sin erfarenhet och ur djupet av sitt hjärta.

Man kan skicka med sudd.

Första skoldagen.