Aug 182014
 

pennsudd

Jag går runt till deras rum när de somnat. Jag lägger pennfordral i skolväskorna, små pennfack som jag stoppat fulla med små pennor och pennvässare och etiketter och till och med en liten anteckningsbok. Och massor av färgglada sudd.

Det är jordens onödigaste present. Skolan förser dem med pennor. Även med pennvässare, sudd och anteckningblock. Men jag kan inte låta bli, jag måste. Man måste ha med sig en överraskning till skolan, resonerar jag, något trevligt och uppmuntrande och liksom relevant.

A får ett grönt med monstertänder, S ett sobert gult och H ett som är smockfullt med färgkoordinerade – tja – allt. Stiftspennor. Bläckpennor. Tuschpennor. Pennor som är sudd, pennor som är linjaler, pennor som är små grönprickiga robotar – nähä. Men nästan.

Jag stänger skolväskor och klappar på sovande barn.

Och det vart afton, och det vart morgon, den första dagen.

Och så lämnar jag dem i skolan. De springer ur bilen som vatten på väg ut i havet – friskt, klart, bubblande. De ser med förundran och glädje på kamrater som vuxit fem centimeter och fått nya sofistikerade frisyrer. Och jag ser på föräldrarna. Vi har också nya sofistikerade frisyrer.

Vi har också exakt samma blick när vi tittar på barnen: rördhet, berördhet och så den där plötsligt påkomna distansen, när man ser sina egna barn mitt i klungan, sitt eget källvatten som en del av havet.  Och kanske finns det någonstans i blicken, om man tittar väldigt noga, lite avundsjuka också. Det är ju så här det skall vara på hösten, det är ju så här det skall gå till. Lukten av nytvättade hår och nystädad skola, nyvässade pennor och längtan till framtiden. Varför får man inte leva den här upplevelsen i augusti när man är vuxen?

Klockan ringer och barnen springer mot klasserna med en entusiasm som bara finns med första och sista dagen på terminen.

Och mammor och pappor står kvar. Vi tittar mot den stora glada klungan, förbi den in till skohyllor och jackkrokar och välklädda leende lärare som tar emot. Och så tittar vi på varandra. Och innan vi går till bilen ler vi föräldraleendet mot varandra. Föräldraleendet är det leendet som man ler när man delat en rörande upplevelse men saknar både ord för att beskriva och den typen av kontakt med varandra att vi kan prata om den. Istället ler vi, det hemliga tecknet för vår mystiska gemenskap, och går var och en till sin bil och kör iväg, var och en till sitt jobb.

Därinne går barnen, utåt, framåt, uppåt. Vidare i livet. Upp en klass. Och vi, vi går till samma bilar, till samma jobb. Lite rördhet i blicken, och en önskan om att man har skickat med barnen rätt verktyg, rätt hjälp, så att de skall klara sig bra därinne. Och sedan därute. Och sedan överallt.

Rätt verktyg. Rätt hjälp. Man kan omöjligt veta att man gjort det, man kan bara hoppas att det man givit dem blir till nytta. Man kan bara släppa av dem och låta dem göra sina egna misstag. Man kan inte hindra misstagen, inte lära ut saker i förväg, inte stå bredvid och rädda allt. Man måste låta dem gå, låta dem göra fel.

Men det är klart, slår det mig när jag startar bilen, en sak kan man göra. En sak kan man faktiskt bidra med, ur djupet av sin erfarenhet och ur djupet av sitt hjärta.

Man kan skicka med sudd.

skolbarnenFörsta skoldagen.

Jun 052014
 

Utklädningsdag på skolan. S är en punkare. Liten diskussion medan vi fixar de sista detaljerna.

S: Mamma, vi punkare, vi gillar inte regler.

jag: Nä.

S: Och vi gillar att svära och sticka säkerhetsnålar i öronen.

jag: Mm.

S: Och vi gillar också att spraya färg på våra hår och inte kamma oss.

jag: Ja.

S: Och vi HATAR skolan.

jag: Kanske det.

S: Så jag säger bara ”jäkla skit”.

jag: OK.

S: För det gör vi punkare.

jag: Det kan man säga.

S: Men jag vet inte om jag är så himla punkarig.

jag: Det är bara en utklädn–

S: och så undrar jag bara en sak om oss punkare.

jag: Vad?

S: Jag undrar om vi inte gillar nånting.

jag: Jodå, ni gillar… anarki.

S: Men monarki vet jag inte vad det är. Jag vill gilla något som är litet och gulligt och kanske (med en anings aning av en känsla av detta kanske är något skamligt för en punkare) något… snällt.

jag: Jag förstår.

S: Kan jag räkna med att vi gillar något alls?

jag: Ni punkare älskar gulliga små fluffiga kaniner som säger ”fnuff fnuff”.

S: Gör vi?! Vad skönt!

jag: Mm.

S: Då känner jag plötsligt att jag nog är en punkare i alla fall.

jag: Vilken tur!

S: (testar) Jäkla SKIT!

jag: Typ sådär ja.

S: (med större självförtroende)  Jäkla SKIT vad jag älskar små gulliga fluffiga kaniner som säger ”fnuff fnuff”!

jag: Coolt.

S: Jag vet!2014-06-05 07.40.41t!

 

Nov 182013
 

Siter i bilen på väg hem från  fritids och försöker få ur A vilket ämne han gillar bäst i skolan. Det går sådär.

jag: Tycker du att matte är roligt då?

A: Mm..

jag: Och svenska då?

A: Svenska är inte direkt vad jag skulle kalla för ROLIGT. Svenska är ett språk som man pratar med varandra. Det kan vara roligt, men också tråkigt.

jag: Men jag menade förstås skolämnet.

A: Vilket skolämne?

jag: Svenska.

A: Det är ett skolämne ja. Och det konstiga är att även när det INTE är svenska är allt på svenska. Visst är det mystiskt?

jag: Tycker du om det?

A: Jag tycker att det skulle vara roligare om varje ämne hade sitt språk. Så att vi bara pratar svenska när vi har svenska. DET vore coolt.

jag: Vad skulle ni prata annars då?

A: Mattiska. Och gympiska. Och kanske… klassrådiska. Och kanske engelska! Jaaaa! Det gör vi ju redan! Hahahahaha!

jag: (med den där envisheten som krävs för att föra något slags samtal med A som inte handlar om Minecraft) Gillar du engelska?

A: Jag tror att jag skulle gilla mattiska och gympiska mer.

jag: Mm. Men du, vad tycker du är det roligaste ni gör i skolan?

A: Slutar!

jag: Slutar?

A: Slutar med saker. Ibland när vi har gjort något tråkigt så får vi sluta med det. Det är alltid kul. Förstår du vad jag menar?

jag: Jag förstår dig som en kanin förstår modern konst.

A: Va?

jag: Väldigt lite. Men jag gillar dig ändå.

A: Och jag GILLAR dig! Och kaniner! Och konst! Och skolan med.

jag: Vad är tråkigt då?

A: Det kan ju vara tråkigt att sluta med saker också.

jag. Det här är som att prata med min mormor!

A: Är din mormor död?

jag: Nej, senildement.

A: Skönt!

jag: Mm. Verkligen. Superskönt att hon är senil.

A: Alltså skönt att det inte är som att prata med en som är död att prata med mig. För då skulle jag ju aldrig svara! Och det vore ju förfärligt!

jag: Mm. Det är ju ungefär så det är i och för sig.

A: Vadå, jag pratar ju hela tiden!

jag: Fast du SVARAR inte.

A: Men du får väl FRÅGA nånting då!

jag: Vad tycker du om i skolan?

A: Tja, jag tycker rätt så mycket om när fröknarna står och förklarar saker för oss. Eller när vi jobbar med olika grejer. De sakerna gillar jag jättemycket!

jag: (sammanbitet) Tycker du om när ni jobbar med siffror?

A: Siffror, kanske. Och bokstäver ibland.

jag: Vilket är roligast då? Matte eller svenska?

A: Det är bara en sak som är konstig.

jag: (som verkligen borde veta bättre) Vad?

A: Att ibland har vi bokstäver i matten också. Konstigt va?

jag: Mm.

A: Det kan stå: ”Peter får två bollar av Johanna.” Då är det ju LÄSNING! Knäppt va?

jag: Mm, men vad –

A: Och ibland har vi siffror på svenskalektionerna!

jag: O.K.

A: Jaalltså då kan det stå så här: F-E-M … till exempel.

jag: Mm.

A: Men jag vet inte om det var det vi skulle prata om egentligen.

jag: Det beror på vad du menar med ”egentligen”.

A: Jag… jag vill bara berätta en grej.

jag: Har det med skolan att göra?

A: Nä men det har med EGENTLIGEN att göra.

jag: Kan vi bara inte prata om skolan en liten, liten stund först? Bara en pytteliten?

A: Såklart! Om du vill det! Jag kan prata MASSOR om skolan om du vill. Jättelänge! Hela dagen! Jag kan berätta ALLT om skolan! Hur mycket som helst! Prata i timtal och bara berätta och berätta och berätta…

jag: Mm. Men nu var det ju det här med vad du gillar bäst.

A: Tack för at du frågar. Jag skulle nog säga, om jag får jämföra alla grejer, att jag gillar LEGO. Och så att prata. Det gillar jag också jättemycket!

jag: Mmmmmmm.

A: Och i skolan…

jag: Åh.

A: Vad jag gillar bäst i skolan…

jag: (vågar knappt andas)

A: Alltså om jag skall svara på vad jag gillar bäst i skolan…

jag: (väldigt tyst) Ja.

A: Då är det nog att prata.

jag: OK.

A: Ja, att prata. Det tycker jag är kul. Och man får prata rätt mycket i min skola faktiskt. Fast ibland måste man såklart vara tyst. Det tycker jag inte är lika roligt.  Är det ett svar på din fråga?

jag Nä.

A: Tja. Ja. Det är svårt att svara på frågor tycker jag. Men kul förstås.

jag. Mm.

A: Jaja, lilla mamma. Jag vet att jag har snackat om en massa annat nu men det finns faktiskt en grej som jag tycker är allra ALLRA roligast i skolan. Och det skall jag berätta vad det är!

jag: Ja, gärna. Gör det! (en elegant konstpaus, förlängd som en limousin)

A: När du hämtar mig.

jag: OK.

A: För då kan vi ha de här roliga samtalen, du och jag. Och det tycker jag är alldeles underbart faktiskt. Gör inte du?

jag: Jo.

A: Det känns så bra att vi kan prata om allting.

jag: Mm.

Aug 192013
 

Han har haft skolväskan packad i över en vecka.

Han vaknade imorse och sade ”Jag har liksom drömt hela livet innan nu. Det är nu det är på riktigt.” Och så log han ett leende fullt av löften. Löften som lockar med att han är stor nu. Ett leende med pondus. Ett leende, medvetet om hans nya ställning. En glädjebubbla så stor att taket inte är ett hinder, han lyfter mot skyn direkt.

Han börjar ettan idag.

Aglad

Jag hade verkligen inte tänkt stå och vara sentimental på skolgården den första dagen. Jag hade tänkt vara en sådan där cool mamma som bara säger ”Ha det så bra idag” och vinkar lite nonchalant. En sådan mamma som inte bär sitt hjärta på utsidan av kroppen. En sådan mamma som är stålsatt, mentalt stark och förberedd.

Men allvarligt. Om de inte vill att man skall stå och vara sentimental på skolgårdar den första dagen på terminen så får de väl se till att det inte vilar något så totalt existentialistiskt över skolgården den första dagen på terminen. Någon borde faktiskt göra något åt det.

Någon borde se till att inte alla ens minnen av skolgårdslek innan höstterminens första minuter, den där kombinationen av höstdoft och nyvässade pennor, någon borde se till att inte de där minnena blir så enormt starka. Någon borde se till att man inte dras med i hågkomster av alla nya, omsorgsfullt piffade frisyrer, alla coola jumpadojor, alla plötsligt så långbenta barn. Någon borde se till att man inte blir tårögd och lyckorörd  när kompisarna springer fram och kramar ens barn, när nya väskor och tappade tänder jämförs.

Det där att man plötsligt känner att det är fel, att det är jag som borde leka där, och min mamma och pappa som borde stå och titta. Att generationerna sluntit. Någon borde se till att man inte blir så där pjoskig och pjunkig och mjuk i själen.

Någon borde faktiskt se till det.

 

Min backupplan, om jag inte klarade att vara en sådan där cool mamma som jag inte klarar att vara, var att iallafall gå innan ettornas intåg i klassrummet. Så han fick gå in i sin nya värdighet på egen hand, utan sin mors mentala näsduksvinkningar som stör honom.

Men alltså.

Hur kan man gå när ens yngsta son plötsligt växt en decimeter på bara tio minuter? Hur kan man gå när man inser att han snart är vuxen? Hur kan man gå när man ser med en inre syn sådär klarsynt som den bara blir av återhållna tårar, en ung man i hans plats? The ghost of Schoolstarts-yet-to-come.

Men då kan man gå. För man måste gå. För han har sin värdighet, och sin integritet. Och för att han har vuxit en decimeter på tio minuter.

Så jag kan gå.

 

Men någon borde faktiskt se till att man inte blir sådär känslosam på skolgården på höstterminens första dag. Någon borde faktiskt fixa det.

Jun 052013
 

Det är ändå något storartat över mina barns tilltro till min händighet. Något rörande. Något fullständigt felaktigt.

Förra året på Skolstaskolans utklädningsdag ville H klä ut sig ”till Saturnus”. När detta visade sig ligga långt utanför moderns förmåga ändrade hon sig till ”ett akvarium”.

Min möjlighet att kompetent hantera deras maskeradönskemål försvann när S var fyra och inte längre ville klä ut sig till ”en helt vanlig dagispojke”. Det var tider det. Då kunde H övertalas att gå som ”liten gullig flicka som plockat liljekonvalj till sin fröken”.

Det här året förkunnade S redan för några veckor sedan att han ville gå som en kamel tillsammans med sin kompis. Lyckligtvis har denna kompis en händig och begåvad mor som skulle tillverka själva kostymen och lämnade mig med den något mer Charlotte-lämpliga uppgiften att fixa två par bruna byxor.

H ville vara en korvkiosk i år.

Mm.

Ibland tror jag att de inte har fattat vidden av min akademiska, bookish, opraktiska tummen-mitt-i-handen-läggning.

Och det är ju inte så att jag inte har givit dem bevis för den.

Gång på gång på gång. Vi minns alla inbakade-flätan-gate. Ingen har glömt det totala monumentala ”göra en fin tårta till dagisfröknarna”-katastrofen (vi har sedermera bytt dagis). Det finns inte en människa som inte har sett mina försök att hantera saker med mina händer som inte gått därifrån skakad och störd och på något sätt, i sitt inre, berörd – vorden en mörkare, djupare själ. Påverkad på det sätt som man blir av riktigt svåra stunder.

Man kan säga att jag är en slags antites till Martin Timell. En slags negation av allt ordnande och fixande. En motsats till allt som rör verktyg och – tja – verkligheten.

Kaosmakternas drottning helt enkelt.

Ändå skräms inte mina barn av detta. Istället säger de glatt och oskuldsfullt ”mamma kan du…”. Undaunted. Varför? Vem vet.

Så.

När A förkunnade att han skulle vara en legobit. Den stunden. Stunden då mitt hjärta kollapsade i en implosion inuti min hjärna och jag bara visste. Jag bara visste att den absoluta nollpunkten var nådd. Får man bli mamma om man inte kan förvandla sin son till en blå legobit? Ja uppenbarligen. Frågan är: Borde man få bli mamma om man inte kan det?

2013-06-05 15.19.19

Hushållsnära tjänst vi verkligen behöver: Någon som gillar att fixa underliga maskeradkostymer. Planeringstid: Ett år.

Nästa gång tänker H nämligen gå som: ”en abstraktion”.

Maj 292013
 

Skolstashowen har varit. Alla barnen som uppträdde var fantastiskt duktiga. Möjligen,  möjligen att lärarna som har roddat det hela och stått ut med alla artistiska temperament som har florerat och allt annat som hör ihop med show biz var en liten aning duktigare ändå. Men – med det sagt: fantastiska barn. Underbara barn.

Båda mina barn som showade skötte sig med den äran. Eller alla tre kanske jag skall säga, för E kunde inte motstå rampljusets lockelse och gick upp på scenen för att hjälpa S med hans dans litegrann och rev faktiskt ner en hel del applåder med sin insats.

I bilen på vägen hem när vi pratat om allt som var bra med mina barns nummer – och det var mycket – recenserade H mitt uppförande under kvällen.

-Mamma du var inte SÅ pinsam. Fast du bröt mina regler. Du var inte tyst hela tiden som jag hade sagt! Du applåderade högre än alla andra och visslade fast jag hade sagt åt dig. FAST du inte fick. Men du var snäll ändå så därför är jag inte jättearg på dig.

-Men! säger jag. Ett av dina kriterier klarade jag faktiskt: Jag skrattade iallafall inte jättemycket och högt åt mina egna skämt.

Hon stirrar på mig. Länge. Och så säger hon (och det är tonfallet som liksom säljer in repliken ända in i hjärteroten för hon säger det medlidsamt och ömt, som om hon vet att det är dåliga nyheter som det ändå är bättre att jag får reda på än att jag skall leva med en lögn):

-Men mamma det är faktiskt kanske inte så konstigt att du typ inte skrattade. För dina skämt är ju liksom inte ett dugg roliga.

Nähänä. Nänä. OK.

Maj 282013
 

S är nervös för Skolstashowen imorgon där han skall dansa till kompisars sång. Jag försöker prata lite lugnande, utifrån min allmoderliga godhet och vishet, om hur bra det är med rampfeber och hur kul det faktiskt är när man väl står där, adrenalinpumpad och i fullt ös, på scenen.

S frågar H om hon är nervös – hon skall också vara med i showen. Sjunga. Justin Bieber.

-Så klart jag är nervös! säger hon och luften är laddad med elektricitet, det är som före åska.

-Det kommer att gå jättebra, säger jag med min varmaste stämma och kramar om hennes spända axlar. Du är ju jätteduktig.

Hon vänder sig om och tittar på mig med den där blicken hon har. Blicken som är en blandning av ömhet och förakt. Blicken med den där kombinationen av kaxighet och skörhet. Blicken som bara en dotter kan ge sin mor.

-Mamma… Du sade ju bra saker till S om hans nervositet. Du kanske kan hjälpa mig också?

O. Hon vill ha min hjälp. Hon vänder sig till mig. Wow. En nystart kanske för vår förtrolighet?

-Visst, vännen, säger jag allmoderligt gott och vist. Vad kan jag säga, tror du, som skulle hjälpa dig?

Hon tar sats. Hon tittar på mig och tar sats igen. Och igen. Och så kommer det, det som har bekymrat henne mest:

-Du kanske kan säga så här: ”Jag skall inte andas sådär fånigt och vissla och applådera högre än alla andra. Jag skall inte berätta roliga historier och skratta själv. Jag skall inte PRATA över huvud taget på Skolstashowen. Jag skall inte göra bort min dotter. Jag skall vara tyst och snäll – och om jag inte kan det skall jag vänta i bilen.”

-Öh.

-Lova! Hon ler mot mig. Leendet är som ett blixtnedslag och det är plötsligt som när regnet äntligen kommer efter den där långa huvudvärkstryckande åskstinna perioden.

Så. Ni vet den där mintgröna toyotabussen på Skolstaskolans parkering imorgon? Den med igenimmade fönsterrutor?

Le mot den. Le vänligt mot den. Le uppmuntrande mot den. Le vackert mot den. Och le gärna lite imponerat emot den.

Ty i den sitter en mor som i sin allramoderligaste godhet och vishet har botat sin dotters nervositet.

Okt 222012
 

-A var så orolig i fredags, säger A:s förskolefröken till mig. Han berättade det på morgonen – att du skulle göra en operation och han sade ”jag känner mig som en bebis idag”. Och det var så fint tycker jag för då kunde vi förstå varför han var så hoppig och okoncentrerad den dagen.

En liten bit av min mage blir alldeles mjuk. Han var orolig. Han kände sig som en bebis. Han är tillräckligt mogen för att förstå hantera och verbalisera detta.

Själv var jag inte så värst vidare mogen den morgonen. Men min yngste son var det:  tillräckligt mogen för att be om hjälp.

Det är gott gry i grabben.

 

Okt 212012
 

Den underbara känslan att komma hem från sjukhuset. Att se familjen komma gående emot mig i sjukhuskorridoren för att hämta hem mig var lite som i en sådan där mäktig hjältescen i en rymdfilm när alla astronauterna kommer gående tillsammans… alla mina hjältar på samma gång.

Att komma hem var lite som att  – tja – ni vet hur det är – som att man aldrig varit borta. Känslan av vanlighet – underbar ljuvelig vanlighet.

Men ett och annat bevis på att jag varit frånvarande under helgen finns ju.

Kärvänliga husdjur. M som skrattade åt vartenda ett av mina skämt – även de dåliga – och E som gick och visade mig var min säng är. A som håller min hand hårt hårt och inte vill släppa utan sitter och säger ”jag är glad att du är hemma mamma verkligen glad att de inte skall operera dig en gång till nu”. H som har pysslat ihop allt hon kan komma på – ett kort – en ”snickerigrej” – små blommor – allt för att säga ”välkommen hem”.

Och så S… S som kom och visade mig sin läxa…

S har lite svårt för vissa bokstäver – de så kallade dyslexibokstäverna. Och S:s far har samma problem. Så S hade en skrattgråtig berättelse att berätta om hur han ville skriva i sin läxa att hans skola var ”bäst i Enköping”. Första versionen – författad av S själv – löd ”pest i Enköping”. Men då hade hans far upptäckt att det såg lite fel ut och bett S rätta: ”däst i Enköping”. Och det kan ju förstås en skola vara – om den har ätit lite för mycket middag eller så. Och hur S hade avvaktat mitt omdöme eftersom hans fröken gärna vill att det skall vara rätt och hur jag lyckades hjälpa honom att få ihop det med rätt stavning – och då – och då –

Och då utnämnde S mig till ”bäst i Enköping”.

Det är faktiskt min familj som är bäst i Enköping.

 

Okt 032012
 

En sexåring karaktäriseras av att vara en omtänksam person som funderar över sina små kattungar och hur de har det. Denna omtänksamma person bestämmer sig kanske för att kattungarna möjligen känner sig lite små och okunniga jämfört med stora katter och bestämmer sig för att lösa det problemet. Han tänker ut och hittar på och sjunger små självförtroendestärkande sånger för kattungarna och klappar dem och berättar att de är bäst.

(sjung med själv, melodin är Björnen sover)
Stora katten, stora katten, är så jättestor
Stora katten orkar
fånga alla råttor
Stora katten, stora katten är så jättestor!

Det är klart att när man själv är yngst på skolan man går på och dagligen ser enormt jättevuxna trettonåringar att jämföra sig kanske man får en automatisk kattungesympati. Men ändå – lite fint är det allt att han vill stötta sina små fyrfota vänner.

Alltså: Man känner igen en sexåring på att han är en sådan omtänksam godhjärtad kreativ problemlösande kattälskare – och på samma gång är den enda i barnkören som sjöng ”SKAKA RUMPA!” idag när alla skulle sjunga ”Jesus du och jag”fick en välförtjänt reprimand av körfröken och är omåttligtvärldsmestgränslöst, fantastiskt, otyglat stolt över detta faktum.

SÅ känner man igen en sexåring. Iallafall den här sexåringen.