En sexåring karaktäriseras av att vara en omtänksam person som funderar över sina små kattungar och hur de har det. Denna omtänksamma person bestämmer sig kanske för att kattungarna möjligen känner sig lite små och okunniga jämfört med stora katter och bestämmer sig för att lösa det problemet. Han tänker ut och hittar på och sjunger små självförtroendestärkande sånger för kattungarna och klappar dem och berättar att de är bäst.

(sjung med själv, melodin är Björnen sover)
Stora katten, stora katten, är så jättestor
Stora katten orkar
fånga alla råttor
Stora katten, stora katten är så jättestor!

Det är klart att när man själv är yngst på skolan man går på och dagligen ser enormt jättevuxna trettonåringar att jämföra sig kanske man får en automatisk kattungesympati. Men ändå – lite fint är det allt att han vill stötta sina små fyrfota vänner.

Alltså: Man känner igen en sexåring på att han är en sådan omtänksam godhjärtad kreativ problemlösande kattälskare – och på samma gång är den enda i barnkören som sjöng ”SKAKA RUMPA!” idag när alla skulle sjunga ”Jesus du och jag”, fick en välförtjänt reprimand av körfröken och är omåttligt, världsmest, gränslöst, fantastiskt, otyglat stolt över detta faktum.

SÅ känner man igen en sexåring. Iallafall den här sexåringen.