Mar 032014
 

A: Mamma, vet du vad katters superkraft är?

jag: De… ser bra i mörkret…

A: Nej! TRÅ-KIGT! Det är den här: De kan vara på flera olika ställen samtidigt!

jag: Mm.. Ja de är väldigt snabba.

A: Men allvarligt! De kan det! Titta här – Kevin ligger och sover i fåtöljen här och SAMTIDIGT är han ute och jagar något i vedhögen.

jag: (tittar ut genom fönstret. På fåtöljen. På min son) Eh… du vet att vi har tre katter som ser nästan exakt likadana ut, va?

A: Ja?

jag: Så det kan ju lika gärna vara Mini eller Kitty som är där ute. Eller hur?

A: TRÅ-KIGT! Du fattar väl att de är upptagna med annat.

jag: Som?

A: De har OSYNLIGHET som superkraft. Så just nu så ligger en av dem och rullar sig i din säng och den andra är ute och jagar möss i SKÅNE.

jag: Så därför kan det omöjligt vara dem ute i vedhögen?

A: De kan ju vara där också. Det är det man inte vet, eftersom de är osynliga.

jag: Eh… ok.

A: Allvarligt?

jag: Vadå?

A: Det är OK att det är Kevin överallt? Du tror på det?

jag: Det… kändes liksom bara enklast att säga ”ok”.

A: Men TROR du på det? Kan Kevin vara överallt? Och Mini och Kitty osynliga?

jag: (överväger för och nackdelar med olika svar när kattluckan svänger till och Mini och Kitty kommer in) Eh… nu är de inte osynliga iallafall.

A: Ah! Duktiga små katter! Var det skönt i Skåne?

jag: Men… vem är det… i sådana fall…  ute i vedhögen?

A: (följer min blick) Ah! SUPERKRAFTER!

jag: Eller så är det Pip. Han är också ganska lik de andra. På lite avstånd kan han se ut som dem.

A: Men mamma. Pips superkraft är ju att göra revolution i fattiga länder.

jag: Jag… visste inte det.

A: Så han är och gör revolution i ett fattigt land just nu. Ett fattigt land långt, långt borta.

jag: Jag… visste inte det.

A: TRÅ-KIGT! Man skall alltid veta allt. Annars blir man förvirrad.

jag: Jag tror att min superkraft är att vara förvirrad.

A: TRÅ-KIGT!

jag: Nej, jag vet inte. Det är ganska roligt att vara förvirrad ibland.

A: För att det är MIN superkraft att göra folk förvirrade och samtidigt tycka om att vara det.

jag: DÄR har du alldeles rätt.

A: Det är också min superkraft att ha alldeles rätt.

2013-10-02 07.40.22

 Mini och Kitty. Mini och Kitty är alltså de osynliga katterna som gömmer sig bakom Kevin,
som är katten till vänster på bilden. Och, förstås, till höger. 

Apr 142013
 

M: Jag älskar våra katter!

jag: Älskar du katter mer än människor?

M: (tveklöst) Ja! (paus) Alltså: Nej! (möjligtvis lite nervöst) Inte. Jag älskar dem inte mer än människor. Men mer än vissa människor. Men inte mer än – tja – till exempel – fruar. Jag tror att jag älskar fruar mest. Ja. Jag VET att jag älskar fruar mest.

jag: FruAR?

M: Ja du vet. Principiellt. Så klart att man älskar sin fru mest.

jag: Så du älskar mig mest?

M: Ja.

jag: Rent principiellt?

M: Bergfast principiellt.

jag: Principiellt alltså?

M: (paus) Jag får en känsla av att det är fel att svara ”ja” här.

jag: Men katterna älskar du mest bara sådär? Bara ändå mest? Utan att det är principiellt?

M: Men du vet ju hur jag känner för… för…

jag: För ”fruar” ja. Jo det vet jag. Principiellt.

M: Men! Du fattar ju inte! Du sade ju att du älskar… jag vet inte… apelsiner.

jag: Hm. Ja. Ja det sade jag.

M: Så! Du ser!

jag: Men inte att jag älskar dem mer än människor.

M: Men ÅÅÅÅÅH!

jag: Jag bara säger.

M: Det är svårt att prata med dig alltså.

jag: Jag tycker att det är jättelätt.

M: Vet du att det är lättare att prata med katterna.

jag: Jag kan tänka mig det.

M: De kommer inte med några moralkakor.

jag: De är ju väldigt fina på det sättet jämfört med fruar.

M: Om jag säger så här då: ”Jag älskar att umgås med katterna mest” Bättre? (tystnad) Sämre?

jag: Hur känner du själv älskling?

M: Jag känner att… kan jag inte bara skaffa en t-shirt där det står: ”Jag älskar min fru mest i hela världen” och sedan behöver vi inte prata om det hela tiden?

jag: Det skulle du kunna göra. Du skulle kunna ha en sådan t-shirt. Och vet du varför?

M: För att det är – öh – sant?

jag: Ja kanske det. Och så för att katterna inte kan läsa. Så de skulle inte alls bli svartsjuka.

M: Ngraömpflvakrmlkei! Det är så komplicerat att vara gift.

jag: Ja älskling. Men roligt.

M: Jag SKULLE faktiskt kunna ha en t-shirt där det står ”Min fru förstår mig inte”.

jag: Men åh… Nej jag tycker definitivt den första varianten av tröjan. Den där med ”Jag älskar min fru mest i hela världen”.

M: (förhoppningsfullt) Och då skulle vi inte behöva ha sådana här diskussioner?

jag: Hm. OK. Jag tänkte inte på det. Kanske den andra tröjan i sådana fall.

M: Jag visste det! Jag visste det! Du GILLAR att ha sådana här diskussioner.

jag: Kanske.

M: Men jag fattar inte – gillar du att vara osäker på om jag älskar dig?

jag: Men älskling. Jag är inte osäker på om du älskar mig.

M: Men. Det där med att jag måste säga att jag älskar dig mest hela tiden då? Det där med att du sitter och liksom bara väntar medan jag svettas fram formuleringar som skall klara ”inte-bli-nedskjutna-av-Charlotte”-testet?

jag: Tja. Vi har ju inte digital-tv.

M: Så det är bara ren underhållning?

jag: Nej älskling. Så klart inte. Det är MYCKET mer än ren underhållning för mig.

M: (tveksamt) Åh. Så – skönt då.

jag: Det är INTERAKTIV underhållning.

(paus)

M: Jag tror att jag skall skaffa en t-shirt där det står ”Jag kan inte vinna”.

jag: Det låter bra.

M: Och på baksidan kan det stå ”För jag är gift”.

(paus)

jag: Det är klart… vissa män kanske skulle bry sig så mycket om sitt äktenskap att de stoltserade med det på framsidan av sin t-shirt.

M: … … … Aha! Du bara provoce- Jag går inte på det där två gånger på samma dag.

jag: OK då. Men det var värt ett försök.

M: Det är det faktum att du tyckte att det var värt ett försök som gör att jag aldrig kommer att tröttna på att leva med dig.

jag: !

M: Allvarligt. Det är det.

jag: Allvarligt? På riktigt?

M: Ja.

jag: Det var fint sagt.

M: Ja! Det var det. Jag kan säga snälla saker till dig också.

jag: Utan att jag ens tvingade dig!

M: Nåja. Hm. Inte HELT utan att du tvingade mig.

jag: Men ändå!

M: Yepp.

jag: Wow!

M: OK. Då är vi nöjda då?

jag: Faktiskt.

M: Då går jag och kelar med katterna en liten stund.

jag: Jaja. Gå.

Apr 062013
 

M: Men det var ju du som sade att jag inte fick köpa fler katter nu!

jag: Men nu är det ju JAG som vill ha en kattunge.

M: Men vi har ju fem katter.

jag: Men vi är sex personer.

M: Men. Vi. Har. Ju. Fem. Katter.

jag: Men den är ju så söt.

M: Ja det är den.

jag: Aha!

M: Man kan inte köpa alla kattungar som är söta.

jag: I somras kunde man ju det.

M: Det är en speciell regel som bara gäller på somrarna.

jag: Det är snart sommar igen.

M: Men det är de facto inte sommar nu.

jag: Men det är de facto inte en LAG.

M: … det är en naturlag.

jag: Det finns så himla många fåniga naturlagar hela tiden.

M: De borde avskaffas de där naturlagarna.

jag: BARNEN vill säkert jättegärna ha en söt kattunge.

M: Fast det är inte säkert att katterna vill ha en söt kattunge.

jag: Nej jag vet. Men jag tycker att vi är alldeles för mycket slavar under vad katterna tycker.

M: Vi lever i en kattokrati.

jag: Är det därför du alltid köper lördagsgodis till katterna?

M: Kanske.

jag: … och julklappar… och påskägg.

M: Nu var det inte mitt beteende vi talade om.

jag: Men det är en RÖD katt! Vi har ingen röd katt.

M: Vi har inga rödhåriga barn heller.

Tystnad under vilken vi tittar på varandra.

M: Antingen har jag just sagt något väldigt smart så vi slipper skaffa en till katt. Eller så har jag sagt något väldigt dumt så att vi måste skaffa ett till barn.

Tystnad under vilken vi tittar på varandra.

M: Hur jag än gjorde blev din förhandlingssituation jättmycket bättre just nu.

jag: Plötsligt känns det nästan som slöseri att använda det här övertaget på ett så relativt litet område som det kattrelaterade.

M: Åh vad skönt.

Tystnad under vilken vi tittar på varandra.

M: Eller. Kanske. Inte.

Tystnad under vilken vi tittar på varandra.

Och har den inte slutat håller den väl på än.

 

Nov 292012
 

Jag och de stora barnen har börjat ta en morgonpromenad innan vi åker till skolan. Vi tar med hunden och går en liten sväng. Det är väldigt trevligt – frisk luft piggar upp oss snabbt och vi får dessutom umgås lite innan dagens krav tar vid. Ja – vi umgås ju vid frukostbordet också men då är det lite mer på tvåordsmeningsnivån eftersom vi är en morgontrött familj. Så morgonpromenaden är en bra grej – en skön stund.

Imorse följde S:s kattunge Mini med.

Det såg lite roligt ut – Mini ville väl veta vart vi och hunden skall och om vi skall göra något roligt. Så han smög. Gömde sig bakom träd och buskar och störtade fram som en dansande dervisch så fort det såg ut som att vi skulle ta oss för något äventyrligt eller skoj.

Och när vi var längst bort – nere vid stora vägen – var en sådan gång då han kom störtande.

Då är det så att vår stora väg är en väg där det kan komma rätt mycket och snabb trafik ibland. Så man vill helst inte ha lösa djur eller vilda barn farande omkring därnere. Det kom inga bilar eller så just då men S blev orolig för sin lille katt och skrek ”Mini! Mini!” med panik i rösten.

Jag tyckte inte att det var så farligt – katterna är ju ofta och jagar i dikena nere vid vägen och verkar ha en hyfsad koll på det här med trafik. Men det är klart – katter och vägar är ingen helt säker kombination – men vad gör man? Hur fångar man en dervischkatt?

-Mini! Kom då! Mini! MINI!!

-Katter kommer inte när man ropar, upplyste jag S. De är inte som hundar. De bryr sig inte om vad vi –

Jag vände mig om. Fick se hur katten kom springande som en lydig valp mot en skolpojkshusse som satte sig på huk och sträckte fram händerna. Fick se Mini skutta upp i famnen på S. Fick se en återförening med ömsesidig glädje. Fick se tillit och omsorg i total samklang.

-Vad sade du, mamma? Jag hörde inte, svarade S och borrade lyckligt ner ansiktet i kattens päls tills Mini spann så det hördes över hela Hjälsta.

-Jag sade att katter inte bryr sig om vad vi säger att de skall göra, och tänkte att de bara bryr sig om vad vissa, särskilt utvalda, säger. Små hussar till exempel. Att de kan komma på befallning – om de vill. Att kärleken styr även kattens steg. S och katten gick tillsammans upp mot huset och samtalade hela tiden medan jag och H fördjupade oss i vad som skulle hända i skolan idag.

De där morgonpromenaderna. De är ett skönt sätt att börja dagen.

De lyckliga tu. 

Nov 122012
 

Kära lärare – jag vet inte hur er morgon såg ut. Måndagsmorgnar kan ju vara lite stressiga. Men jag känner att jag behöver delge er en viss information om vår start på veckan.  Så här började det:

E: Jag skall inte ha kläder.

jag: Joo det tycker jag att du skall.

E: Inte åka dagis med kläder.

jag: Jo det måste man. Det är kallt. Och det är liksom en inherent del av vår samhällskultur (aldrig för tidigt att börja med lite mångstaviga ord känner jag). Alla har kläder. Pappa har kläder och jag har kläder och H och S och A och –

E: Katter nej kläder.

jag: Aha! Men du är ju ingen –

E: Mjau! Mjau!

jag: OK.

E: Mjau! Mjau! Mjau!

jag: Hm.

E: Jag katt.

jag: Ja. Jo. Jag har nästan greppat det.

E: Katter nej kläder.

jag: Men om du får en tröja med en katt på?

E: (glatt) Jag katt!

jag: Men alltså på din tröja!

E: Jag katt – katter nej kläder.

jag: O… K…

E: Jag inte ha kläder dagis idag.

jag: Men alltså.

E: Jag ha skor. OK. Skor. Men nej kläder.

jag: Men…

E: Och vantar!

jag: OK. Det är ju ett framsteg. Men den fina kattröjan då? Vem skall ha den?

E: Jag ha pappas vantar!

jag: Eh… ok.

E: Titta!

jag: Mmm. Men du förstår att de kommer att vilja att du har kläder på dig också. (återvänder som en dåre till min förra idé) Och vem skall ha den här fina kattröjan om inte du har den?

E: (kastar en förströdd blick) Pappa.

jag: …

E: Pappa ha min tröja! (ler vackert) Pappa! Pappa!

jag: Öh. Eh. Uh. Men alltså nu måste vi klä på dig. Kan du inte vara en katt med kläder?

E: Katter nej kläder.

jag: Hello Kitty har kläder.

E: Hello Kitty katt.

jag: Ja.

E: Och kläder.

jag: Ja.

E: Jag Hello Kitty.

jag: Yes!

Vi klär av E diskhandskarna och klär på henne kläder. In the nick of time. Nu står samtliga tre storasyskon i hallen och hoppar upp och ner av otålighet. Medan jag trär på henne lite mer  konventionella utomhusvantar säger S:

-Vad söt du är E! Du ser ut som en liten ka–

Och där hejdade jag honom. Men det var försent. E hade redan börjat jama och klä av sig.

Så därför kära lärare. Jag hoppas att ni kan finna det i era hjärtan att förlåta mig för att H och S kom försent imorse. Det beror alltså inte på något annat än vissa artrelaterade påklädningsproblem. Och OM ni ändå tycker att det är besvärligt att de kom en kvart försent så kanske ni ändå kan se det från den ljusa sidan –  att de iallafall  hade sina kläder på sig.

Vad jag skall omtala som ”den positiva sidan” i min lapp till förskolan har jag liksom inte klurat ut än.  

Vänligen Charlotte 

Okt 262012
 

Imorse när vi vaknade så var det så konstigt för A var försvunnen. Borta! Puts väck! Istället hade vi besök – eller återbesök får man väl säga – av allas vår superhjälte Batman.

Batman äter gröt till frukost. Men inte med sylt eller så. Nej – müsli har han på gröten, och det är väl ett tecken så gott som något på att hans superkrafter inte innefattar ”god smak”.

Dessutom övergick Batman, efter att han förklarat sin identitet för oss, till att bara använda sig av två ord. Två jättecoola ultraspejsade superhjälteord: Tji! och Tjo! Det var lite oklart vad de betydde. Mitt förslag om att Batman kanske ville klä på sig lite kläder möttes av ett uppspelt ”Tjo!” men när jag frågade Batman om han ville att jag skulle borsta tänderna på honom sade han tveksamt ”Tji!” så först trodde jag att det betydde nej.

Men sedan dök Batman fogligt upp i badrummet med tandborste och allt – Batman har fotbollar på sin tandborste om någon undrar, precis som A för övrigt – så jag antar att ”Tji!” är ett slags sätt för en superhjälte att säga ”Det är som det är och vi kan inte annat än gilla läget”.

Sedan störtade sig superhjälten ner i källaren med överljudshastighet till de söta kattungarna, och när jag ropade upp alla att det var dags att åka till skolan så var Batman försvunnen igen och A var på plats. Han hade ingen aning om vad som pågått här hemma i hans frånvaro.

Detta är mycket märkligt.

För ett tag sedan hade vi ju Batman hos oss relativt ofta. Men nu har han varit borta ett halvår eller så och man kan ju förstå att han saknar oss. Visst kan man det. Men det finns mysterier. Hur kommer det sig att man ALDRIG ser A och Batman samtidigt? Hur kommer det sig att Batman kan prata och berätta om sig själv men ibland väljer att hålla sig till bara ”Tjo” och ”Tji”? Och hur försvann han inne hos katterna?

Nåja på den frågan kan vi nog få ett svar iallafall – eller vad tror ni kära bloggläsare? … jag tror att Cat Woman hade något med saken att göra.

Okt 052012
 

-Mamma, E ville inte kolla på det tv-programmet jag ville, kommer A och säger. Han säger det ovanligt belåtet så jag väntar på en fortsättning. Den kommer: Hon blev så arg när jag försökte byta så jag fick lov att ge henne mitt Nintendo.

-Funkade det?

-Ja – men sedan ville jag ha mitt Nintendo, men då fick jag förstås inte det.

-OK.

-Så då fick jag gå och ge henne min kattunge att hålla i, och då fick jag Nintendot.

-Vad bra.

-Jaaa… fast bara ett tag. För när jag såg henne leka med kattungen, så ville jag också leka med kattungen, men då ville hon inte släppa den. Och nu vill hon inte ha Nintendot igen. Eller titta på tv.

-OK.

-Så nu undrar jag om jag kan få låna en mattebok.

-En mattebok.

-Ja.

-Tror du det funkar som distraktion då?

-Ja.

-Tror du?

-Ja!

Han får den och går iväg och jag häpnar över hans generöst tilltagna syn på E:s mentala kapacitet. Efter ett tag dyker han upp igen – med kattunge i famnen.

-Gick det?

-Japp!

-Wow.

-För jag gav nämligen matteboken till S. Och han ville så klart mycket hellre greja med sin mattebok än kela med sin kattunge så jag fick hans.

-Smart.

-Jag vet.

Den dagen vi återinför byteshandel kommer A att bli rik.

Okt 032012
 

En sexåring karaktäriseras av att vara en omtänksam person som funderar över sina små kattungar och hur de har det. Denna omtänksamma person bestämmer sig kanske för att kattungarna möjligen känner sig lite små och okunniga jämfört med stora katter och bestämmer sig för att lösa det problemet. Han tänker ut och hittar på och sjunger små självförtroendestärkande sånger för kattungarna och klappar dem och berättar att de är bäst.

(sjung med själv, melodin är Björnen sover)
Stora katten, stora katten, är så jättestor
Stora katten orkar
fånga alla råttor
Stora katten, stora katten är så jättestor!

Det är klart att när man själv är yngst på skolan man går på och dagligen ser enormt jättevuxna trettonåringar att jämföra sig kanske man får en automatisk kattungesympati. Men ändå – lite fint är det allt att han vill stötta sina små fyrfota vänner.

Alltså: Man känner igen en sexåring på att han är en sådan omtänksam godhjärtad kreativ problemlösande kattälskare – och på samma gång är den enda i barnkören som sjöng ”SKAKA RUMPA!” idag när alla skulle sjunga ”Jesus du och jag”fick en välförtjänt reprimand av körfröken och är omåttligtvärldsmestgränslöst, fantastiskt, otyglat stolt över detta faktum.

SÅ känner man igen en sexåring. Iallafall den här sexåringen. 

Sep 242012
 

Om man nu  har bestämt sig för att man, istället för att gå till dagis som vanligt, tänker ställa till ett vredesutbrott som varar tills korna kommer hem. Och om man har bestämt sig för att vredesutbrottet skall ha konceptet ”Jag tänker inte ha skor eller stövlar eller strumpor på mina fötter. Mina fötter är nakenchockande frihetshjältar som inte tål att bli instängda.”

Om man nu har bestämt sig för detta och efter bara tre-fyra minuters tydligt uppvisad vrede kastar sig ner på golvet för att verkligen understryka sin poäng. Om ens mamma förnedrande nog skulle lyckas distrahera en genom att helt enkelt påpeka att det finns en kattunge på trappen utanför huset.

Om alla de här sakerna skulle ske i rask följd kanske en utomstående kunna tolka det som en antiklimax.

Men i så fall är det en okunnig och inperceptiv utomstående som inte vet att det går precis lika bra att få ett nytt vredesutbrott över att någon hade fräckheten att distrahera en. Och ett till strax efter det över att kattungen inte gillade att man skrek och välte saker. Och ännu ett när man ännu en gång blev distraherad, denna gång med utgångspunkten ”jag tänker inte sitta i bilen om jag inte får köra”.

Och då kanske den utomstående betraktaren äntligen börjar fatta att vi  i vår familj har alla de genetiska förutsättningar vi behöver för att kunna vända även det mest påtagliga antiklimax till ny och spännande dramatik.

Aug 302012
 

Vi har många katter, vi. Jag tänkte att ni kanske ville lära känna dem lite. Vi har:

Tre glada keliga vilda hoppiga studsiga extremsportande kattungar, som ser exakt likadana ut. Ni vet hur det är i tecknade serier, när de tecknar snabb rörelse genom att rita att någon är på flera ställen samtidigt… Synfenomenet som uppstår när man ser tre exakt likadana kattungar rickoschettera runt hela gården är att det är en kattunge som är så exceptionellt snabb att den verkligen är på flera ställen samtidigt.

De här katterna tillhör de största barnen, som har varsin. De heter Kitty (uppkallad inte efter Hello Kitty utan efter mästerdetektiven Kitty), Mini och Kevin. De kallas dock aldrig för sina namn eftersom de är så lika så man inte hinner titta efter vem det är (Kitty är totalsvart, Mini har två vita hårstrån på kroppen och Kevin tio).

En av de tre. Försöker förtvivlat fånga alla tre i samma ögonblick men de är för rörliga för min kamera.

Sedan har vi Sixten. Sixten skulle ha starka invändningar mot den meningen – det är inte vi som har Sixten. Bara Sixten har Sixten. Vad vi får lov att göra, genom hans stora nåd, är att förse Sixten med käk emellanåt, när han inte haft jaktlycka på ett tag. Vi kan också, om Sixten är på det humöret, få göra ett kort – alltid mycket kort – inhopp som statister i hans liv. Ibland har vi repliker, som ”Hej Sixten! Vad fin du är Sixten” men oftast är det inga talroller, utan bara ”den stora beundrande skaran”.

Han tillbringar den största delen av tiden ute på olika åkrar eller uppe i olika skogspartier med att utrota de djur som han tycker att han skall ta. Då och då smyger han sig in och äter nådigt lite kattmat, eller slingrar sig runt ens ben ett varv innan han är borta igen. Man ser honom ibland svinga sig från träd till träd, eller mitt uppe i spaningsarbete ute på ett fält.

Sixten har inte gått med på att ställa upp på kort här på bloggen, så här kommer Felix, uppe väldigt nära taket. 

 Och så har vi Felix och Frodo. Lite Maine Coone i dem, de är bröder men väldigt olika, till utseende och karaktär. Felix är kelig och sällskaplig. Frodo är som Gudfadern, fast snyggare. Värdig, reserverad, skoningslös och in charge. När Felix ser någon av mina barn kommer han sättande som en inställsam knähund. Frodo kommer också men sätter sig längre bort, högre upp, i en otroligt gracil pose – och granskar, övervakar, ger akt på.

 

Frodo

Av alla dessa katter är det Frodo som E har valt att säga ”min katt” om – den katt som liksom sätter sig över sociala relationer med människor – och hon kan sitta i en halvtimma på yttertrappen och ropa ”Fodo” med kelsjuk stämma. Sekunden efter att hon har gått in dyker Frodo upp som genom ett trollslag och sätter sig på trappen, på exakt samma ställe, där den ännu är varm efter E. Förmodligen är detta det mest interaktiva Frodo någonsin gör, så jag utgår ifrån att hennes kärlek är besvarad, om än besvarad på det sätt som bara extremt integritetslystna kallhjärtade maffiakatter besvarar kärlek.