Nov 292012
 

Jag och de stora barnen har börjat ta en morgonpromenad innan vi åker till skolan. Vi tar med hunden och går en liten sväng. Det är väldigt trevligt – frisk luft piggar upp oss snabbt och vi får dessutom umgås lite innan dagens krav tar vid. Ja – vi umgås ju vid frukostbordet också men då är det lite mer på tvåordsmeningsnivån eftersom vi är en morgontrött familj. Så morgonpromenaden är en bra grej – en skön stund.

Imorse följde S:s kattunge Mini med.

Det såg lite roligt ut – Mini ville väl veta vart vi och hunden skall och om vi skall göra något roligt. Så han smög. Gömde sig bakom träd och buskar och störtade fram som en dansande dervisch så fort det såg ut som att vi skulle ta oss för något äventyrligt eller skoj.

Och när vi var längst bort – nere vid stora vägen – var en sådan gång då han kom störtande.

Då är det så att vår stora väg är en väg där det kan komma rätt mycket och snabb trafik ibland. Så man vill helst inte ha lösa djur eller vilda barn farande omkring därnere. Det kom inga bilar eller så just då men S blev orolig för sin lille katt och skrek ”Mini! Mini!” med panik i rösten.

Jag tyckte inte att det var så farligt – katterna är ju ofta och jagar i dikena nere vid vägen och verkar ha en hyfsad koll på det här med trafik. Men det är klart – katter och vägar är ingen helt säker kombination – men vad gör man? Hur fångar man en dervischkatt?

-Mini! Kom då! Mini! MINI!!

-Katter kommer inte när man ropar, upplyste jag S. De är inte som hundar. De bryr sig inte om vad vi –

Jag vände mig om. Fick se hur katten kom springande som en lydig valp mot en skolpojkshusse som satte sig på huk och sträckte fram händerna. Fick se Mini skutta upp i famnen på S. Fick se en återförening med ömsesidig glädje. Fick se tillit och omsorg i total samklang.

-Vad sade du, mamma? Jag hörde inte, svarade S och borrade lyckligt ner ansiktet i kattens päls tills Mini spann så det hördes över hela Hjälsta.

-Jag sade att katter inte bryr sig om vad vi säger att de skall göra, och tänkte att de bara bryr sig om vad vissa, särskilt utvalda, säger. Små hussar till exempel. Att de kan komma på befallning – om de vill. Att kärleken styr även kattens steg. S och katten gick tillsammans upp mot huset och samtalade hela tiden medan jag och H fördjupade oss i vad som skulle hända i skolan idag.

De där morgonpromenaderna. De är ett skönt sätt att börja dagen.

De lyckliga tu. 

Random Posts

Loading…

  7 Responses to “The cat curiousity couldn’t kill”

  1. Fantastiskt, vilket radarpar! Ser att S har kattögon både här och där:) Hur går det för Minis syskon?

  2. Vilken text, jag tappar andan.

  3. Så härligt det låter! Och återigen en suverän rubrik!

  4. det där har han efter sin morbror, så det håller i sig genom åren. djur vaknar ur sin djupa husdjurssömn för att komma fram och slicka honom på handen utan anledning.

  5. Hon ser ju precis ut som vår lilla Lisa. Och hon lystrar när jag kallar på henne. Din S är nog en sann kattmänniska som har det där speciella bandet till sitt djur.

  6. Du brukar säga att vi verkar vara en mysfamilj. Det är ni oxå 😉 Att ni orkar o hinner ut o vandra sådär på morgonkvisten, men det är säkert uppfriskande o härligt. Mysigt låter det verkligen.

  7. Så fint! Och Mini är nästan på pricken lik min katt Tuva. 🙂

 Leave a Reply

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>