sep 162014
 

elis14

Jag har funnits med hos Ansgars syskon i många många år, så länge den här bloggen har funnits, och ännu längre. Jag är Elis, jag är collien, jag är hunden i familjen.

Jag har varit den som lärt alla de små människovalparna att stå upp – de har dragit sig upp, en efter en, med hjälp av min päls, och jag har tåligt låtit dem dra. Vi är sådana, vi collies, snälla mot valpar och tåliga. Som tack har de belönat mig med våfflor som jag handmatats med, och en och annan under-bordet-smusslad korv.

Ja, det finns mycket att minnas med glädje. Det finns en gång när jag rymde till en väldigt söt tik… men det skall jag inte berätta om. Vi collies vet när man snackar och när man håller tyst.

På sistone har jag fått så rysligt ont här och var, och så klias det så i min päls. Jag fick en krage, men blev ganska duktig på att använda kanten av den för att klia mig, för det är så väldigt kliigt. Kliande låter kanske i te så farligt, men det är jättejobbigt när det är konstant.  Och pälsen försvinner och jag får stora sår som aldrig blir bra. Och det gör ont. I benen, i såren, i huden. De har försökt allt, olika mediciner, några äckliga, några goda, alla gömda i korvbitar, och de har inte hjälpt så bra. Fast korven var god.

Nu pratar de om att jag skall få någon slags spruta imorgon. Jag vet inte vad det är för en spruta, men jag hoppas att den gör att jag slipper allt det här, allt kliet, allt som gör ont, allt som är jobbigt. Tänk om den där sprutan kunde få betyda att jag somnar och sedan vaknar ung och stark och frisk, med några lätta små moln att skutta omkring på. Kanske väntar lill-husse-bland-molnen på mig, kanske kan vi ta långa promenader där på molnen. Kanske finns mina gamla katter där, de som fanns här förr i världen. Kanske kan vi leka tillsammans igen? Kanske finns det korvar gjorda av köttbullar och köttbullar som rullats runt små, små våffelbitar?

Jag vet inte så mycket om det här med människor och deras idéer men jag vet att småhussarna och småmattarna här hemma är ledsna och kramar mig väldigt länge när vi ses. Jag har fått extra många extraköttbullar, och extra många pussar och kramar. Även stora husse och stora matte har varit väldigt kramiga och snälla och ledsna och till och med köpt hem extra köttbullar åt mig. Jag vet vad de vill, de vill säga att jag är viktig för dem. Jag vet det. Jag har ju vaktat och vallat och varit vän och skällt på höns och tagit hand och skällt och sprungit och allt. De är viktiga för mig också, de är min flock.  Min flock, och mina våffellangare.

Kära flock, om jag nu inte kan ta hand om er så mycket framöver, så skall ni få några goda råd från ett långt och välanvänt collieliv:  Gör som vi collies: Håll ihop flocken och var snälla mot alla. Tänk på att även om någon tryckt in medicin i korv, är korv ändå gott. Men viktigast är det där med att hålla ihop.

Och skäll på hönsen. De planerar något, troligen något ondskefullt. Håll dem kort.

Mitt liv har varit bra. Jag har fått mycket kärlek och mycket kramar och pussar. Många små människovalpar att hjälpa till att ta hand om. Jag har gjort så gott jag har kunnat. Nu skall jag få träffa min lill-husse-bland-molnen. Jag hälsar till honom från er.

Och nästa gång ni äter köttbullar, tänk på mig.

2014-09-13 16.15.44

Random Posts

Loading…

  9 Responses to “Ett hundliv”

  1. Hej då, gamle vän!

  2. Jag fick klump i halsen. Så underbart skrivet.

  3. Rakt in i hjärteroten om det finns nån sån. Och jag som inte ens tycker om hundar.

  4. Vovven…Vill bara gråta.

  5. Så fint och rörande!

  6. En stor saknad efter en oersättlig familjemedlem.
    Nu blev det blött i ögonvrån.
    Kramar till er alla.

  7. Awww vovven…. :'( Ha det så bra bland molnen! <3

  8. Åååå jag vet hur det känns, jag gråter för er o för mina gamla hundar. Men så är det när man nu väljer att leva med djur o all glädje o alla fina minnen uppväger ju sorgen.

    Kram till er alla!

  9. Vilken otroligt rörande text, om en så underbar familjemedlem!!
    Rörd till tårar.
    Min älskade onge, tar nog också emot honom däruppe bland molnen. Det var nog därför jag hamnade på din blogg och just detta inlägg…

    Varma kramar till er<3

Sorry, the comment form is closed at this time.