sep 102014
 

2014-09-02 17.04.25

E äter äpplepaj. Äpplepaj med vaniljsås. Äpplepaj med vaniljsås OCH glass.

Och det är gott.

Så hon äter lite till.

Och sedan är hon väldigt nöjd. Så nöjd att hon påminner mig om den gamla Falstaff Fakir-devisen ”det är skönt att äta så mycket att det gör ont, tycker jag”. Så nöjd att hon vill delge oss sin nöjdhet.

Hon far ett lyckovarv runt bordet och stannar sedan vid mig: ”Jag har VÄRLDENS tjockaste mage, mamma! VÄRLDENS tjockaste!”

Hon sticker fram magen så mycket hon kan, så att jag skall beundra den. Jag gör det. ”Wow! VÄRLDENS tjockaste!”

Hon ler mot mig. ”JA! Tjockast av äpplepaj!” och så springer hon iväg med ropet: ”VÄRLDENS tjockaste mage!” upprepade gånger, av ren och skär lycka.

Och mitt hjärta smälte, som det så ofta gör. Men idag smälte det som en plastpåse på en spisplatta, till en illaluktande svårmotad massa. Idag smälte det till rakt i solar plexus.

För det är något så oskyldigt och underbart oproblematiskt över hennes syn på sin mage, något så obelamrat av samhällets syn på hur våra kroppar skall se ut och vara, något som en flicka/kvinna/dam på mer än tio år aldrig skulle säga, aldrig med sådan glädje i rösten i alla fall.

Jag vet att vi äter för mycket i västvärlden, att fetma är en världsepidemi och vetenskapen har upptäckt att barnfetma är problematiskt på fler sätt än man hitintills kan formulera. Men det är inte fråga om detta här. Det är frågan om en liten flicka som tyckte att fikat var gott och som känner sig behagligt mätt och uttrycker detta på det sätt som kommer för en fyraåring som vill berätta om sin glädje.

Så nu, idag, i äpplepajens tidevarv, i vaniljsåsens era, vill jag reformera samhället.

Jag vill att hon skall få vara glad över sin mage så ofta hon vill. Jag vill att hon aldrig skall säga den meningen med ett annat tonfall än det toklyckliga. Jag vill att hon skall kunna njuta av äpplepaj utan bismaken av dåligt samvete som alldeles för många av oss får vid en god måltid.

Ingen skall någonsin få titta på henne och säga något om hennes mage som hon inte vill höra. Ingen någonsin.

Men vad tror jag, egentligen? Det här är världen vi har, det här är normerna vi får dras med.

Så klart att hon kommer att tänka på sin mage med kritiska känslor, med orolig undran över vad andra tycker. Hon kommer att jämföra och mäta och väga och krympa och träna och tänja och grubbla över och – vem vet vilka irrvägar modet tar – korsettera.

Jag vet att hon kommer det, för hon är född till flicka. Och flickors magar jämförs och mäts och vägs och krymps och tränas och tänjs och begrubblas och korsetteras.

Nu kommer hon tillbakafarande genom köket, som en furie.

-Och din mage, mamma, den är OCKSÅ tjockast i världen!

OK. Så. Med övernaturliga superkrafter betvingar jag en spontan impuls att skrika: ”Va? i VÄRLDEN? Tjockast i HELA världen? Tycker du?” och gå och titta mig oroligt i spegeln, lägga händerna på magen, glo en stund, och sedan i smyg gå och skriva upp ”morötter och sallad och absolut ingenting annat” på inköpslistan.

Men jag gör inte det. Jag klappar min mage och säger, så ömsint jag kan, ”Mmmm! Min mage gillar äpplepaj!” och tänker att jag hoppas att världen inte undervisar henne hur det skall vara, utan att hon undervisar resten av oss om hur det skall vara.

Sedan sitter jag i en kvart och funderar på om jag borde ta en bit äpplepaj till för att fira E, eller om det bara är en undanflykt för att äta.
Och sedan sitter jag i en kvart till och funderar på om jag är galen som funderar över sådant, eller inte.

Och sedan. Sedan går jag och tittar mig i spegeln, glor en stund. Lägger mina händer på magen. Och säger, på försök, med så lycklig min jag kan:  ”VÄRLDENS tjockaste mage!”

I äpplepajens tidevarv, i vaniljsåsens era.

Och nä, det funkar inte.

Men en gång, om ett okänt antal generationer, så skall en medelålders kvinna stå framför sin spegel efter att ha ätit äpplepaj och säga just detta. Med lycklig min.

So help me God.

Random Posts

Loading…

  3 Responses to “I äpplepajens tidevarv, i vaniljsåsens era”

  1. Underbart skrivet. Så glad att du är tillbaka.

  2. Glad över att du är tillbaks. Klokt skrivet!

  3. Galet bra skrivet som vanligt – älskar! Faktum är att jag också funderat över detta på sista tiden. Mina tjejer – (7 o 9) hur ska det gå? De pratas redan om hur man ska se ut, eller hur dom tror man ska se ut, det bara finns där o är sååå tråkigt o oroväckande. Till och med våra killar är ganska kroppsmedvetna, också det på gott o ont. Jag är så tråkig men jag tycker LAGOM ÄR BÄST, alla får se ut som dom vill och är skapta o i ärlighetens namn om jag får välja – hellre några kilo för mycket än för lite. Kram till dig <3

Sorry, the comment form is closed at this time.