nov 222014
 

Graven är grå, grå, grå. Så många gråa nyanser att all färg som finns i livet trängs bort av det stora gråa.

Själva livet är grått. Döden är grå.

Idag är det Ansgars tolvårsdag.

 

Min sorg har gått igenom alla färgerna: Det bittraste gula, det larmande orangea, det argaste röda, det svalaste blått, det svartaste svart, det mest lysande vita, passionens lila och uppgivenhetens beige. Idag är det bara grått.

Grått är tomt. Grått är avsaknad av konturer och kontraster. Grått är det som händer när allt annat blandas ihop och blir en sörja.

 

Det här är inte den gemensamma sorgen, som vid Allhelgona. Idag är det tomt vid de andra gravarna på kyrkogården. Bara jag står här. Det är ensamt: övergivet ensamt, sorgset ensamt. Grått ensamt.

 

Det har gått tolv år. Tolv år som varit långtifrån ensamma, tolv år som fyllts av liv. Vi har haft varandra. Ansgars syskon. En stor glad vänkrets. Och den stora ledsna vänkretsen, de andra som sörjer. De vi mött, de vi delat sörjan och sörjandet med.

 

Det finns en annan gemenskap också. Gemenskapen av de som inte finns, fast nästan finns ändå. Mina bokliga vänner. De har också sorgen med sig, ibland nära, ibland långt tillbaka i tiden. I år får de vara mina följeslagare under Ansgars dagar.

 

Jag frammanar dem, när jag står här vid graven, frammanar deras gestalter som Harry Potter frammanade sina en gång på en annan dyster kyrkogård. Jag ropar fram dem ur de dubbla dimmorna: fantasins dimmor och sorgens dimmor, ber dem hålla mig sällskap här i mörkret, i gråheten.

 

De första vännerna som kommer är från Harry Potter. Jo, många karaktärer från Harry Potter har framträtt på bloggen, men de här vännerna är inte de väntade. Ett oväntat par lösgör sig ur dunklet: Molly Weasley och Severus Snape. De hukar lite när de kryper ur sina dimmor och ställer sig vid mig.

Molly ställer sig beskyddande nära mig, och räcker mig en kopp te. Hon säger inget, men hennes närvaro värmer som teet. En av hennes pojkar har dött också, i slaget om Hogwarts. Vi ser inte mycket av henne i böckerna efter det, men jag ser nu att hennes blick har något som den inte hade innan Fred dog. En vuxenhet. En trötthet. En gråhet.

Gråheten omger Severus Snape också, ensamheten sveper han runt sig som en mantel. Han levde utan hela sitt vuxna liv, utan vänner och utan sällskap, utan tillit, utan något annat än minnet av att älska: en misstrodd hjälte, avskydd, heroisk. Den minst lämpliga av alla romantiker. En sorgsen skurk med kärleken som sitt adelsmärke.

Han är inte här hos mig på kyrkogården för att han älskade, han är här för att han saknade, för att han vet att döden tar sörjande som gisslan, för att gråheten är den lösen som döden kräver.

Dumbledore: After all this time?
Snape: Always and forever. 

snape

Random Posts

Loading…

  7 Responses to “Always and forever”

  1. Du gestaltar det grå i både ord och bild – som genomvåt tung grå yllecape – som tur är blir inte ylle kallt när det är vått 🙂

  2. Fint om kärlek och saknad.

  3. Du sätter ord på smärtan. Du har inget att be om ursäkt för.

  4. <3 Tack för kommentar hos mig igår. Den var så fin att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen.

  5. Herregud vad bra skrivet. Jag gillar hur du använder färgerna för att förklara hur det känns.

  6. Det är så vackert och just det där citatet av Snape får mig att gråta – fast jag gråter redan innan. Du är makalöst skicklig på att skriva.

  7. Så tungt, grått och oändligt vackert! Kram

Sorry, the comment form is closed at this time.