Det finns många olika sorters tystnad i ett äktenskap. Efter ett tag lär man sig att tolka dem.

Den spända förväntan inför om den andra skall lägga märke till något nytt, spännande som man har gjort. Den trivsamma tystnaden att sitta försänkt i varsin bok, medveten att den andra finns där, en armslängd bort, om man vill något. Den lugna söndagsmorgontystnaden, när man omtänksamt rör sig försiktigt i huset för att inte väcka den äkta hälft som sover, medan den i sin tur rör sig omtänksamt och smygande i en annan del av huset för att den tror att man själv ligger och sover, och inte vill störa. Den något spända ”skall jag låtsas att jag kommer ihåg att det är du”-tystnaden som uppstår vid diskmaskinen när ingen kommer ihåg vems tur det är att plocka ur den.

Och så finns det den väldigt specifika, finkalibrerade dubbeltystnaden som uppstod i våran bil idag.

Idag kom M och hämtade mig vid bussen, för jag hade varit bortrest över natt. Och jag frågade hur det hade varit hemma och då blev det så där tyst. Så där finkalibrerat tyst. Sådär dubbeltyst.

Jag tänkte tillbaka, på vad som hade hänt precis innan jag åkte. På hur jag hade glatt mig åt att lämna hemmet lite extra, eftersom ungarna drivit mig, M, hönsen och hela västvärlden till vansinne med sina eviga ”Guld och gröna skogar”-sjunganden. Hur jag, precis innan jag åkte, i ett desperat att få dem att sjunga något annat – vad som helst annat – upplyst dem om att Hasse ”Kvinnaböske” Andersson hade gjort fler kända låtar och att det stod dem fritt att spotifya sig fram till nya, alternativa musikupplevelser.

Och sedan hade jag åkt hemifrån.
Bara sådär. Glatt och lyckligt, utan ett orosmoln.
Bekymmersfri och fågelfri och —

Och då hade – vänta lite nu här. Jag lyssnade lite extra koncentrerat på tystnaden. Jo. Jag tog inte fel. Det var en kränkt tystnad. Det var en tystnad som lyste av ”noli me tangere”. Den sortens tystnad som inte bara uppstår utan skapas.

Och så tänkte jag lite mer på Hasse ”Kvinnaböske” Andersson, mannen som lovar inte bara guld och gröna skogar utan att även jyckar skall få medföras in i evigheten. Och då insåg jag att den tystnad jag upplevde var den plågade, intensiva, medvetna tystnaden hos en man som sedan jag for iväg har lyssnat till barn som entusiastiskt och with malice aforethought framför, om och om igen, ”Änglahund”.

Det var den sortens tystnad som endast finns i bilar där en far finner sig längta tillbaka till den oskuldsfulla tid när barnen endast torterade en genom att upprepa ”Guld och gröna skogar” i oändligheten. Den sortens tystnad som liksom minns lyckligare tider, och nu våndas över att de inte uppskattades efter förtjänst. Den sortens tystnad som en förstående fru bäst bryter genom att lägga sin hand på makens arm och milt säga:

-Var det väldigt plågsamt?
-De sjöng den på dialekter! FYRA dialekter! SAMTIDIGT.
-Det… låter plågsamt.
-Får man ta hunden med sig in i himlen – på DALMÅL.
-Det måste ha varit…

Det finns många sorters tystnad i ett äktenskap. Efter ett tag lär man sig att tolka dem.

Finkalibrerad dubbeltystnad i en bil en tisdagseftermiddag betyder att mannen är upprörd över att jag lärde dem att lyssna och upprepa nya Kvinnaböske-inspirerade musikutbrott och sedan for iväg utan att ta ansvar för detta.

Men det är en dubbeltystnad, för den är inte bara kränkt utan också fylld av den lättjefulla eufori som bara den upplever som sitter i en bil med en person som inte sjunger Änglahund. Eller Guld och gröna skogar.

Det finns många olika sorters tystnad i ett äktenskap. Efter ett tag lär man sig att tolka dem.

Så när vi stannade bilen och jag gick ur så sade min man med sprucken röst ”Tack.”

Och det var inte ett tack för att jag lärt barnen att uppsöka alternativa Kvinnaböskevisor. Det var ett tack för att han känner mig, vet hurudan jag är och med vilken utomordentlig ansträngning jag lyckades låta bli att vissla fram ett litet Kvinnaböskepotpourri.

Det finns många olika sorters tystnad i ett äktenskap. Men när man lärt sig att tolka dem, så kan man lära sig att älska dem.