Och vardagen rullar på. För att den gör det, för att det är exakt det vardagen gör. Den finns där och är det som är när det inte är extremt. Och så måste det vara.

Först, i sorgens dimma, kommer vardagen att kännas som en personlig förolämpning. Aldrig kommer du att gå tillbaka i någon slags liknöjd stämning av gråhet. Nu är de svarta skuggorna din hemvist. Där räknas inte på logistik, där dväljes inte inköpslistor.

Men.

Sedan, när sorgens dimmas konturer börjar luckras upp av något som kanske är gryningsljus, så kommer vardagens gråhet att vara en välkommen vila från allt det svarta.

Det kommer att kännas underbart att fundera ut vilken dag som räkningar ska betalas och bilar besiktigas, hur tandläkartider ska jongleras med frisörbesök. Allt som inte är svart är ljust och därför är tråkvardag så lycklig du kan tillåta dig att vara.

Och sedan kommer en tid då även vardagens gråa himmel spricker upp och solens strålar får värma dig en kort sekund, och du ska glädjas, du ska glädjas igen. Du ska le, såsmåningom skratta, såsmåningom släppa taget.

Och ändå kommer den där glädjen att kosta. Den kommer att kosta för att den inte är sorgen, för att du känner i varje sekund av glädje att detta inte är sorgen, sorgen som du vigde ditt liv åt. Det kommer att kosta med glädjen, kanske till och med kosta med vardagen, för det var ju i skuggorna du skulle dväljas.

Och det som har ett pris har ett uppenbart värde. Aldrig mer kommer du att ta för givet att en skrattande sommaräng kommer att välkomna dig med all sin tveklösa livskraft. Aldrig mer kommer du att känna att du har rätt till din glädje.

För all framtid kommer din glädje att ha ett hörn av sorg, ett hörn av skuld och ett hörn av tacksamhet.

Och detta vet jag: Sorgen kommer att vältra dig i svärtan igen. I den omedelbara sorgens dramatiska mörker, i den senare sorgens vardagsgråa längtan efter distraktion, i den åldrande sorgens levnadslika tillstånd så kommer du att vältras tillbaka i mörkret.

Och även din sorg kommer att ha hörn nu.

Det första hörnet kommer att vara glädjens hörn, en glädje över att du kan känna svärtan igen, övermannas av sorgen, att du fortfarande bär den. För sorgen är ditt adelsmärke, din tatuering, en del av din identitet så stark och viktig att du måste glädjas åt när du får känna den.

Det andra hörnet är tacksamhetens hörn. Sorgen fyller dig med tacksamhet över vad du fått uppleva, den kärlek du fått dela, det liv du haft. Tacksamheten rör också vad du nu känner, att livet burit dig vidare, att din sorg får växa och mogna med dig.

Och det tredje hörnet är vardagens hörn.

För i vardagen bor de nu, dessa tre: Sorgen, glädjen och tacksamheten. Det som förut var extremt finns nu i gråa nyanser, i gråa versioner, i vardagsportioner. Och du har fått vara med om det.

Sorg. Vardag. Glädje. Tacksamhet. De stigar du inte tänkt att du skulle vandra, de vägar du inte trott att du skulle gå. Ändå har de fört dig rakt in i framtiden, rakt in i meningen, rakt in i ditt eget liv.

Och vardagen rullar på. För att den gör det, för att det är exakt vad vardagen gör.