Dec 272017
 

Vi behöver alla våra hjältar. Och när vi åldras är det fantastiskt om de kan följa oss på färden.

Vi kan inte åldras med dem, iallafall inte om de bor i fantasivärldar. Men om livet behandlar oss väl, kan de åldras med oss.

Harry Potter-generationen som växte upp samtidigt som utgivningen av Harry Potter-böckerna vet nog lite om det. De blev äldre och det blev också Harry, Ron och Hermione. Jag minns fnittret i mina konfirmandgrupper det året när boken kom där Ron hånglade.

Lika delar fnissigt och välkommet tror jag. För varje ålder har sina livsfrågor. ”Tycker någon om mig som jag är?” frågade Harry sig. Och varje ungdom. I alla tider. Överallt.

För mig som är äldre när jag läst HP har identifikationen varit annorlunda. I Harry Potter-världen har jag känt mig hemma i Molly Weasley bekväma gestalt, eller i Minerva McGonagall.

Men jag var också ung en gång, och då hette hjältarna Luke och Leia. Det var lasersvärd som var våra trollstavar och The Force som var vår Defence against the Dark arts.

Och nu har det hänt mig, att Leia och Luke har åldrats med mig. Jag har sett The Last Jedi, del 8 av trippeltrilogin som är Star Wars.

Luke och Leia är vuxna nu. De är den generationen som försöker låta sina erfarenheter rädda de yngre, sin överblick ge den räddning som de unga inte kan ge sig själva.

Och precis som jag har de fått konstatera att nästa generation är lika halsstarrig och envis som de själva var. Att när ens egen specifika typ av hjältestatus ärvs vidare så är det – just därför – också ens egna ungdomsmisstag som måste göras om. Det enda man kan göra är att försöka finnas som back-up-plan. Det är lite vackert. Och lite sorgligt.

Och det är lite förunderligt, när ens hjältar åldras med en. Lite märkligt att de ville följa med en ur ungdomens vildhet, in i medelålderns vilsenhet. Lite starkt ändå att få fortsätta att tolka livet och dualiteten med deras hjälp.

Så tack Leia, för att du skickar med oss kraften, fortfarande, ännu idag, på nya sätt, men med samma hjälteskap. Tack för att du fortfarande är den kombination av ouppnåelighet och vardagsigenkänning som är alla hjältars signum.

Vi behöver alla våra hjältar. Och när vi åldras, är det fantastiskt om de fortfarande kan följa oss på färden.

Random Posts

Loading…

  4 Responses to “Permission to get in an X-wing and blow stuff up”

  1. Så är det. Bra skrivet och jag hoppas att våra hjältar inte sviker oss på färden, utan fortsätter att vara hjältar för oss. Roligt att se dig på skrivpuff igen. Jag har tänkt på dig ibland och undrat vart du tagit vägen.

  2. Underart att du är tillbka med dina insiktsfulla funderingar igen.

  3. Härligt att se ansgarssyskon.se igång igen!

Sorry, the comment form is closed at this time.