Ringer hem till M som är ensam med barnen.
jag: Hur går det?
M: (verkligen väldigt nöjt) Jag fick dem att gråta!
jag: O… K… för att…
M: Gissa!
jag: Du tvingade dem att städa?
M: Jag skulle tvinga barnen att städa lika mycket som du skulle tvinga barnen att köra bil.
jag: Eh… barn skulle inte klara att köra… ah. OK.
M: De kan inte köra bil och de kan inte skura golv. En del saker måste man vara myndig för att klara av.
jag: (känner på mig att det kan bli en väldigt lång utläggning så återvänder till grundämnet aningen skyndsamt) OK. Så varför grät de? Blev de tillplattade av din retoriska förmåga?
M: Nej, så klart inte! De grät… (dramatisk paus) för att jag hade köpt glass till dem.
(ännu mer dramatisk paus)
M: OCH inte ätit upp varenda glass själv på vägen hem från affären!
jag: Ah.
M: Världens bästa pappa, liksom.
jag: Mm.
M: Ovanligt omtänksam!
jag: Mm.
M: De GRÄT.
jag: Av rördhet.
M: Ja! Erkänn att du gråter lite själv!
jag: Mm.
M: Av rördhet.
jag: Hm. Don’t push it.
Their mouths will hang open a minute or two.
The the Whos down in Who-ville will all cry boo-hoo.
2 svar till “Lucka 17”
ha ha en rörande prestation alltså 🙂
Att du vågar lämna den där typen ensam med barna över huvud taget! Han kan ju röra dem till döds. Apropå ”röra”: jag är djupt tacksam för ditt sofistikerade glassrecept!