Nu är västkustresan avslutad, och om futtiga dagar är det dags för den gråa vardagen igen, iallafall för H, S och mig. M och A är föräldra- resp barnlediga i ytterligare några veckor.

På västkusten sprang H ut i "gyttjeviken" – den perfekta badplatsen (eller vadplatsen?) för de icke simkunniga och skrek av ren och skär glädje. När hon lugnat ner sig såpass mycket att hon kunde verbalisera så tjöt hon bara "hurra! Hurra! Världens största hav!"

Andra glädjeämnen i osorterad ordning: Liseberg, särskilt "farfars bilar" , "jättesnabba tåget" (eg Cirkusexpressen), och "tekopparna" (eg kaffekopparna). Morfars skojiga gunga med jättejättejättelånga rep som hade världens bästa svängradie, mormors skojiga spel och lekar, gammelmormors mjukisdjursgåva, gammelfarmors hoppvänliga soffa (note to self: mer barnuppfostran i höst), Barnen i Bullerbyn-högläsning och så förstås besöket hos Kusin-A på vägen hem.

Men inte helt fel att vara hemma heller, även om bilresorna är långa. De satt och lekte med läslamporna och följande intelligenta slutsatsdragande ägde rum (notera särskilt min egen strålande begåvade insats).

H: Det finns lampor i bilar. Som funkar.
jag: Ja.
H: Då finns det letrisitet i bilar.
jag: Ja.
H: Men….bilar kan inte ha sladdar, de skulle vara så långa.
jag: Ja.
H: Och trassla in sig i varandra.
jag: Öh….
H: Hur får bilen letrisitet?
jag: Tja..
H: (avbryter) De kanske har batteri.

Smart va?   – av en av oss.