Det är inte så att jag har problem med att fylla min fritid. Väldigt få flerbarnsföräldrar har det. Men ibland, ibland, ibland så rycker någon kreativ och handarbetsrelaterad tanke tag i en så starkt att man inte kan låta bli att ryckas hän, ryckas med. Så nu skall jag virka en katt. (Min mamma kommer att bli så glad.)

På hemsidan Hjärtekatten skriver Therese och Susanne så här om hjärtekatterna:

Hjärtekatten är en handvirkad katt som på ett pedagogiskt sätt kan påminna om tiden på sjukhuset. Vi vill egentligen alla helst att varje nytt litet hjärtebarn ska få med sig en egen Hjärtekatt när de åker hem från avdelning 323 på Drottning Silvias Barn- och ungdomssjukhus i Göteborg, men det föds omkring 1000 hjärtebarn i Sverige varje år och vi inser att det är för många maskor för oss att virka. Vi har därför satt upp målet att försöka få ihop 100 handvirkade Hjärtekatter att skänka till avdelningen. Men vi behöver hjälp.

Följ länken ovan för att hitta ännu mer information och förstås mönster för den som vill vara med och virka. Vill man vara med kan man få rabatt på garnet, se hemsidan, men är man som jag en garnhamstrare av förfärliga mått har man redan något lämpligt hemma. Därför skall det bli en hjärtekatt, resultatet visas förstås här på bloggen.

Varför vill jag vara med i det här då? Jo, för jag har varit en av föräldrarna som har stått på ett sjukhus och slitits mellan hopp och förtvivlan. För att jag vet hur det känns när ens eget hjärta dör för att ens barns hjärta inte orkar. För att mina barn varit inskrivna på barnkardiologen allihopa medan läkarna väntat och sett att deras hjärtan fortfarande ser friska och starka ut. För att föräldrarna till de barn som orkar leva vidare och föräldrarna till de barnen som inte gör det har en sak gemensamt: Aldrig någonsin blir livet detsamma. Man behöver något att hålla i handen, någon som tänker på en. För att jag så otroligt gärna vill ge något tillbaka, ge något vidare, göra något för de som känner som jag kände, som går igenom vad alla hjärtebarnsföräldrar går igenom.

Nu blir ju det här en gåva till barnen. En tanke att något mysigt och mjukt, och lite pedagogiskt skall följa med hem från sjukhuset. Jag tror att det är en sådan gåva som är en gåva till ett barn men som också bevisar för föräldrarna att det finns folk ”out there” som bryr sig, som tänker på en – man blir lite mindre ensam.

Nej, vad sitter jag här för? Ner i källaren och välja garn är det som gäller.