Jun 022013
 

Det här är min blogg och jag bestämmer. Så jag bestämmer – och jag är medveten om att du kanske inte skulle ha fattat samma beslut, kära läsare – att fokusera än en gång på mina föräldrars bröllopsdag och saker jag skrev till den. Jag skrev om texten till Jag och min far – och sjöng den. Inför folk. Ni slipper höra sången.

Här är min text:

Borta vid piren står mor och min far
En angenäm Erna, en trevliger karl

Det strävsamma paret har nått 45
och såsom safirer det glimmar om dem

Tre barn, fyra länder, en båt ni har kvar
och alla barnbarn – nu har ni det fint, mor och far

En badplats, en båtplats, ett smäktande hav
en sommaridyll som för vår skull finns kvar

När havet vill ropa om äventyrsdag
Tänk att mina barn får detsamma som jag:

Från bryggan i viken går båten så van
på samma vis som då det var jag som var barn.

Vid tallen en glänta, en trygghet, ett bo
för evigt ett hemma där kärlek kan gro

En bredbandsförening, en avloppsfestskväll
ibland åker mamma och är kulturell

och pappa han slipper och då blir han glad
på samma vis som det var då när jag var ett barn

Borta vid piren står mor och min far
en angenäm Erna, en trevliger karl

Tre barn, fyra länder, en båt ni har kvar
och alla barnbarn ni har, mor och far

Cirkeln skall slutas, det har vi kvar,
vi förenas i skålning och ropar: Hurra!

Jun 012013
 

Ni som hållit ihop i 45 år.

45 år.

Svaret på livet, universum och allting. PLUS tre.

Ni som hållit ihop i 45 år och sett barn födas, sett flyttlasset gå från land till land fem gånger, sett varandras gråa hår. Gett varandra gråa hår kanske.

Ni som hållit ihop i 45 år och mött så mycket tillsammans: föräldrar som dött, vänner som blivit sjuka, barn som hittat på tokerier, ni som har stått tillsammans vid ett barnbarns grav.

Ni som hållit ihop i 45 år, vilka stormar ni vädrat, vilka vindar ni ridit ut. Ni som färdats över de sju haven i allt från stiltje till orkan.

Ni som hållit ihop i 45 år. Vilket starkt och obändigt band emellan er det måste ha blivit under allt det här. Mer än en sammansvetsning, en legering.

Vi som inte har hållit ihop i 45 år, vi kan inte ana. Det måste upplevas, kan inte förklaras. Vilka djup i kärleken, vilken bottenlös förståelse och förlåtelse. Och ibland, gissar jag (med min elvaåriga bröllopsdag som referensram): vilken ren och skär viljestyrka.

Ni som hållit ihop i 45 år – ni som under dessa 45 år givit oss, era barn, ständiga prov på kärleken och förlåtelsen, förståelsen och den mjuka styrkan. Ni som givit oss de genetiska anlagen för den där viljestyrkan.

Tack.

Tack för att ni orkat. För att ni orkar. Och för att ni kommer att orka. Tack för att ni visar oss, i dessa tider, att det går. Och hur det går. Att det blir lyckligt.

Tack.

Jag vill avsluta med ett citat, för det skall man göra, om man har ett retoriskt skicklig far. Jag vill ta citatet ur den svenska litteraturskatten, som man skall om man har en litterärt kunnig mor:

För har man levat ett liv ihop
och är förbundna med sjömansknop
och man har grälat och man har trälat
då är det skönt med kärlekens lön.

 

Apr 282012
 

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Jag publicerar jag den här bloggposten för att vara en av de bloggare som är med och räddar barn från allvarliga sjukdomar. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är bra.
Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning. Jag har varit världsförälder i flera år, det känns lika logiskt som att ge mina barn veckopengar. Jag för min del tänker mig att det är pengar som Ansgar skulle ha fått annars. Nu går de till barn som verkligen behöver hjälpen.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten under kampanjen så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj (kampanjen gäller 16 april-13 maj eller upp till 5000 blogginlägg)

UNICEF vaccinerar barn i Elfenbenskusten

© UNICEF/Asselin

UNICEF vaccinerar barn i Elfenbenskusten

 

Feb 192012
 

H kom till mig häromdagen och berättade att hon hade skrivit ett viktigt brev som jag borde lägga ut på min blogg. Det var, sade hon, det viktigaste brevet hon någonsin skrivit. Det var det också.

Här är det:

Kommer ni ihåg Hj? Jag har skrivit om honom här och här. Det är han som är  Hjalmar (hans mamma tycker det är OK att vi har hans förnamn med här). Sjukdomen han har är leukemi och han behöver, som H säger, få benmärgstransplantation. När man skall få det måste man få benmärg som på något sätt matchar ens egen, jag tror att det är ungefär som blodgrupper fast mycket mer komplicerat med många fler sorter att välja mellan. Man har 25% chans att få en träff på ett helsyskon. Hjalmar har fyra helsyskon och tyvärr funkar ingen av dem som donatorer.

Jag ryser när jag tänker på hur det måste ha känts för föräldrarna. Fyra syskon, ingen som matchade. Hur känner man då? Hur hanterar man det? Från att ha varit något som – FÖRHOPPNINGSVIS! – kan lösas inom familjen, så blir det ett helt annat typ av problem. Ett större. Plötsligt blir man beroende av andra människors hjälp, av andra människors hjärtegodhet. För det går att gå utanför familjen, det går att ge till någon man inte är släkt med. Man kan matcha ändå.

Då finns det benmärgstransplantationsregister – i Sverige finns Tobias-registret.

Det var när vi berättade för H att man måste vara 18 år för att vara med där, för att kolla om ens benmärg kan hjälpa Hjalmar, som hon skrev det här brevet. OK, hon kunde inte ge sin benmärg som hon hade tänkt – utan att ens veta vad benmärg är  – men hon kunde göra något. Hon vet att folk läser min blogg. Hon kom på något hon kunde göra.

Om man är 18-35 år är proceduren för att komma med i registret (och därmed eventuellt kunna bli givare till den som man matchar) gratis, läs här. En hälsodeklaration och ett blodprov är vad som krävs.

Om man tillhör de människor som inte får vara med i registret, kan man ändå göra något.

-Länka till det här inlägget?
-Gör ett eget blogginlägg och länka till Tobiasregistret?
-Skriv ut en av sidorna på Tobiasregistret och sätt upp på anslagstavlan påditt jobb?
-Tipsa friska 18-35-åringar om vilken insats de kan göra om de går med.
-Dela länken hit på facebook?

Vi blir så tacksamma för alla som vill hjälpa. Kanske är just du, som H skriver, rätt person att donera benmärg till en åttaåring, en glad en med ett härligt skratt.

Kanske är någon av dina vänner det?

Om du trycker på gilla-knappen nedanför det här inlägget så syns det för alla dina facebookkontakter att du ”gillar” det – alla kan se länken hit – kanske är någon rätt matchning för Hjalmar – eller för någon annan som behöver få en benmärgstransplantation. Gilla-knappen ligger längst ner i inlägget, nedanför ”Random Posts”.

 

Dec 222011
 

Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi kan betala.

Foto: UNICEF

Den här bloggposten är ett sätt för mig att bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Själv har jag också skänkt förstås.

Jag skänkte sextio påsar nötkräm. Det kostade inte särskilt mycket – som en standardjulklapp, ungefär. Det kan de allra flesta av oss ge.  Jag är månadsgivare hos UNICEF också. För med tanke på att jag tillhör den skaran som vet i min själ att barn kan dö och hur hemskt det är – ja, det vet ni allihopa, förstås, men vi som har förlorat barn vet det med ryggmärgen på ett sätt som inte kan beskrivas – så vill jag göra vad jag kan för att barn inte skall dö.

Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.

Jun 302011
 

Hej alla bloggläsare, jag har ändrat om i min länklista.

Jag har tagit bort en massa bloggar som alla har det gemensamt att det gör lite ont i ens innersta att ta bort dem, för det är bloggar jag gillar och följer. Men jag tar bort dem ändå eftersom de inte uppdateras så ofta. Jag känner att jag vill erbjuda läsarna tips om bloggar som får många nya inlägg, så därför tog jag helt resolut och med en tår i ögat bort alla som inte uppdaterar minst en gång i veckan.

Förlåt, allihopa. Ni finns förstås kvar på min Netvibes-lista och jag ser precis lika mycket fram emot att läsa era nästa inlägg som någonsin förut.

Men flertalet är nya….

Men länktipsen skall nu gå till bloggar som uppdateras oftare, till läsarnas fromma. (Några av de gamla bloggarna klarade mitt hårda krav på uppdatering och finns därför kvar.) Vill särskilt tipsa om en enormt rolig man som använder taggar på ett genialt sätt, en man till som använder foton på ett helt genialt sätt och så en kvinna som skriver vackert, angeläget och starkt om sorgebearbetning och nystart. Men alla mina länkar är tänkvärda, intressanta och/eller roliga. Kvällen är räddad, kära bloggläsare.

My treat.

Apr 272011
 

Det är inte så att jag har problem med att fylla min fritid. Väldigt få flerbarnsföräldrar har det. Men ibland, ibland, ibland så rycker någon kreativ och handarbetsrelaterad tanke tag i en så starkt att man inte kan låta bli att ryckas hän, ryckas med. Så nu skall jag virka en katt. (Min mamma kommer att bli så glad.)

På hemsidan Hjärtekatten skriver Therese och Susanne så här om hjärtekatterna:

Hjärtekatten är en handvirkad katt som på ett pedagogiskt sätt kan påminna om tiden på sjukhuset. Vi vill egentligen alla helst att varje nytt litet hjärtebarn ska få med sig en egen Hjärtekatt när de åker hem från avdelning 323 på Drottning Silvias Barn- och ungdomssjukhus i Göteborg, men det föds omkring 1000 hjärtebarn i Sverige varje år och vi inser att det är för många maskor för oss att virka. Vi har därför satt upp målet att försöka få ihop 100 handvirkade Hjärtekatter att skänka till avdelningen. Men vi behöver hjälp.

Följ länken ovan för att hitta ännu mer information och förstås mönster för den som vill vara med och virka. Vill man vara med kan man få rabatt på garnet, se hemsidan, men är man som jag en garnhamstrare av förfärliga mått har man redan något lämpligt hemma. Därför skall det bli en hjärtekatt, resultatet visas förstås här på bloggen.

Varför vill jag vara med i det här då? Jo, för jag har varit en av föräldrarna som har stått på ett sjukhus och slitits mellan hopp och förtvivlan. För att jag vet hur det känns när ens eget hjärta dör för att ens barns hjärta inte orkar. För att mina barn varit inskrivna på barnkardiologen allihopa medan läkarna väntat och sett att deras hjärtan fortfarande ser friska och starka ut. För att föräldrarna till de barn som orkar leva vidare och föräldrarna till de barnen som inte gör det har en sak gemensamt: Aldrig någonsin blir livet detsamma. Man behöver något att hålla i handen, någon som tänker på en. För att jag så otroligt gärna vill ge något tillbaka, ge något vidare, göra något för de som känner som jag kände, som går igenom vad alla hjärtebarnsföräldrar går igenom.

Nu blir ju det här en gåva till barnen. En tanke att något mysigt och mjukt, och lite pedagogiskt skall följa med hem från sjukhuset. Jag tror att det är en sådan gåva som är en gåva till ett barn men som också bevisar för föräldrarna att det finns folk ”out there” som bryr sig, som tänker på en – man blir lite mindre ensam.

Nej, vad sitter jag här för? Ner i källaren och välja garn är det som gäller.

 

Okt 152008
 

Vad som helst kan hända när som helst. Abbes pappa har en viktig sak att säga just nu. Läs , begrunda och anmäl dig till Donationsregistret .

Jag känner väldigt starkt för det här. M och jag anmälde oss när Angsar dog. Även om det enda sättet att leva vidare med hans hjärtfel, hypertrof kardiomyopati, är att byta hela hjärtat, hade inga donerade organ kunnat rädda honom – förloppet gick helt enkelt för snabbt i hans fall.

Men det öppnade våra ögon för att vi har möjlighet att göra skillnad i livet för några andra anhöriga till någon lika älskad. Så vi anmälde oss.

Abbes föräldrar har anmält sina barn också. Det skall man ju göra, det borde man. Det är det logiska att göra – han skriver väldigt bra om varför. Men ett svårt beslut av emotionella och lite vidskepliga skäl tror jag. Men jag skall prata med M. Vi skall göra det. Det är det rätta. Och i det här fallet är det livsviktigt att göra det rätta.

Gör det rätta du med. Anmäl dig!