Sedan jag väntade E har vi diskuterat bilar i den här familjen. Framför allt det faktum att om man har fyra barn får inte alla i familjen plats i vilken bil som helst. Vi har en 95 och en 9000, båda med fem platser i. Det har gått utmärkt för oss att köra barn i bilarna, men inte varandra, liksom. När hela familjen skall någonstans har vi, som prominenta medlemmar av USA:s senat, fått ta olika fordonen. Fast skillnaden är den att vi inte har varit så jätterädda för attentat, utan mest att vi inte fått plats.
Så har den detaljen tillkommit att vi inte har kunnat ta med kompisar hem efter skolan. Av platsbrist alltså. Det har varit väldigt dumt, ännu dummare faktiskt än att alla inte får plats. Men likväl har vi inte gjort något. Eller jo, vi har gjort något. Vi har gjort det vi alltid gör. Vi har pratat.
Pratat, diskuterat, fört fram synpunkter, argumenterat, diskuterat, debatterat, snackat, diskuterat. Den som känner oss vet att vi kan diskutera oss blåa i ansiktet. Vi kan diskutera saker tills vi är blåa i ansiktet till och med när vi är helt överens om en ståndpunkt. Detta kanske kan anses vara en bedrift, eller – ja, inte. Men diskutera kan vi. Hitintills har det på bilfronten varit mycket snack och lite verkstad. Eller snarare: mycket snack och mycket verkstad, men lite bilinköp.
Idag får vi däremot äntligen hälsa vårt nya totalfamiljefordon välkommen till gänget. Nio stycken kan sitta i. Dessutom kan hunden och barnvagnen få plats. Det är inte alla bilar som funkar så. Så här ser den ut:
Inte? Jo, men det gör den faktiskt. Vi känner också instinktivt att det är Fillmores personlighet som dominerar – ”ni måste smaka lite av mitt biodynamiskt odlade bränsle”. Så här ser den ut i sin nya hemmiljö:
Det är lite spännande att tänka på alla platser den kommer att föra oss till. Jag vet förstås inte exakt vad E tänker men möjligtvis har hon idéer om att snart, mycket snart, återvända till västkusten med den. Imorse när jag hade packat ur våra väskor var detta nämligen hennes statement:
Places to go, people to meet!