Idag när S satt och gjorde sin läxa slog det mig hur många små bevis på respekt och omtanke han ger sin fröken som hon kanske aldrig ens märker.

Och sedan tänkte jag på de andra barnen och vad deras fröknar betyder för dem. Det finns många små kärleksbevis men de äger ofta rum hemma.

Och så tänkte jag på lärare, bra lärare, som tjänar alldeles för lite pengar i förhållande till den insats de gör, och som har alldeles för många krav på sig och alldeles för många som har åsikter om vad de gör och så tänkte jag att någon borde skriva något, någonstans, som handlar om att lärare är mer uppskattade än vad de kanske märker. Att det finns en massa kärlek och omtanke som de får tillbaka från barnen de undervisar – fast som barnen kanske inte visar dem, som vi föräldrar får se.

Och då tänkte jag att det kanske skulle vara jag som skrev om det.

Så här kan det vara:

S, som satt idag och gjorde sin läxa och var noggrann med att göra den i tre färger: blått, grönt och rött. Han förklarade för mig också att hans morfar berättat för honom att en tv tar emot tre färger, blått, grönt och rött. Utifrån denna kunskap drog S slutsatsen att det är det bästa färgerna, lättast att se och roligast att titta på. Därför valde han dessa färger så att det skall vara så lätt och trevligt som möjligt för hans fröken att titta på hans läxa, eftersom hon har så många barns läxor att titta på. ”Eftersom fröken gör det roligt för mig i skolan så vill jag göra det roligt för henne.”

A, som leker superhjälte och de han räddar i sina lekar har alltid samma namn som hans fröknar på förskolan. Han kommer flygande genom rymden och räddar den ena efter den andra och det är alltid hans fröknar. S lade märke till det här en dag för ett tag sedan och frågade honom om varför. A svarade med sin vanliga ödmjukhet ”Ja men om de är i fara så har ju inte barnen någon som tar hand om dem, då kanske det kommer andra, mycket dåligare fröknar istället. Så när de är i fara MÅSTE jag helt enkelt rädda dem, annars blir det väl jag som får passa alla barna hela dagen.”

H, som varje kväll sitter där i sängen i nattflätor och med sin lilla ängel framtagen som publik eller medbedjare säger sin aftonbön och direkt efter namnen på alla i familjen säger sina fröknars namn. H som kan fundera länge på hur fröknarna har det hemma och hurdana deras fröknar var när de gick i skolan.

E, som börjar gråta så fort hon ser sin fröken på morgnarna för att hon då kommer på att jag kommer att gå ifrån dagis. När fröken – den stora separationssymbolen – tar henne och håller henne i famnen då klamrar sig E fast så hårt hon kan i fröken. Trots att hon gråter för att hon sett fröken är det fröken hon vänder sig till med sin sorg och sitt behov av tröst, det är henne hon håller i när jag går.

En bra lärare kan göra ditt liv till något större än du någonsin drömt om. Tack, alla bra lärare som finns i mina barns liv.