Varje gång jag lämnar E på dagis, eller hämtar henne därifrån, så flockas fyra stycken killar ur gruppen Vikingar, de äldsta på dagis, och följer henne som en skugga. Oavsett vad hon gör (dvs om hon vinkar till dem och säger Eeeej! eller trillar i en vattenpöl) så tycker de att hon är det sötaste som finns. De står som – ja, den bästa liknelse jag kan komma på är syföreningstanter och ler stora belåtna leenden och är beredda med vinkningar. De ropar på henne, påkallar hennes uppmärksamhet och gullar hämningslöst med henne.

Detta är alltså femåriga pojkar.

Och OK, en av dem är hennes storebror.

Men fatta.

De tycker att hon är det sötaste som finns. Jag tycker att de är det sötaste som finns. De vill klappa, vinka, heja, gosa, gulla med en gullig bebis. Samtidigt står de där i StarWars-kläder, dessa killar som sekunden innan har diskuterat vem som har störst muskler, Blixten McQueen eller Spindelmannen. De står där och ropar med små väna bebisröster till min dotter. Förutom att de förstås har väldigt god smak är det ett hopp för framtiden. Femåringar som på en sekund hoppar mellan att leka maskulinitetstävlingar och att gos-och-gulla. Den nya manligheten…

It’s a wonderful world.