Om man tänker så här ”jamen fyra barn är ju inte så mycket, känns som ganska få faktiskt”.

Då kan man ju ta med de två yngsta på familjegudstjänst där de två äldsta har köruppvisning.

Då trillar en ett-och-ett-halvt-åring ner från bänken som hon hoppar upp och ner på.

Då tröstar man henne samtidigt som man missar att vinka till sexåringen som skriker ”M-a-m-m-a!” med irriterat tonfall mitt i processionen.

Då bestämmer en femåring för att det viktigaste i livet är att öppna det lilla gammaldagsa låset som sitter på bänken för att hålla den stängd under gudstjänsten, vilket är en väldigt bra sak om man har en ett-och-ett-halvt-åring innanför den låsta dörren.

Då ser ett-och-ett-halvt-åringen de stora barnen tåga in i procession och blir manisk av längtan och skriker deras namn samtidigt som hon försöker klättra över ryggstöden fram till dem där de står längst fram i kyrkan.

Då upptäcker man att femåringen sitter och sjunger ”det blir fika efteråt sen, det blir fika efteråt sen” på melodin Tryggare kan ingen vara, med en röst som blir högre och högre för varje strof.

Då upptäcker man att ett-och-ett-halvt-åringen sitter och vrålar ”vov-vov” till en väggskulptur som förefaller föreställa djävulen på väggen precis bredvid vår bänk, till stor förnöjelse för familjen i raden bakom. Sedan pekar hon på en bild av Jesus och säger med tydlig röst ”mormor”.

Då måste femåringen kissa vilket man är ganska tacksam för. Då tar man på ett-och-ett-halvt-åringen den nyligen avtagna overallen, klär på femåringen jacka och mössa och går ut utanför kyrkmuren till en gräsplätt bakom parkeringen och tänker att man nu kommer att missa en del av köruppvisningen och ådra sig sexåringens eviga ilska.

Då upptäcker man att femåringen klädde sig i snickarbyxor imorse och att det inte alls är lätt att bara ta av en jacka och kissa då utan att hela grejen med ytterbyxor och fleecetröja och allt allt allt måste av, samtidigt som ett-och-ett-halvt-åringen måste bäras för att inte springa ut i trafiken.

Då slår man världsrekord i snabbt påklädande av femåring samtidigt som man skiftar arm på ett-och-ett-halvt-åringen, bär in båda i kyrkan och upptäcker att man inte missat körsång.

Då drar man en lättnadens suck varefter man upptäcker att ett-och-ett-halvt-åringen på väg in i kyrkan snodde med sig en skinkmacka, tänkt som fika efter gudstjänsten och försöker mata den ovan nämnda djävulsfiguren på väggen och, när den inte vill tugga, säger uppmuntrande saker som ”mmmm, jääääätegotti, mmmmm” till den.

Då sjunger de stora barnen, fint, högt och med stor glädje och man får tårar i ögonen och tänker att det är helt underbart att se sina barn göra så fina insatser, samtidigt som man pillar ut små bitar skinkmacka ur djävulsfigurens mun och väser sjutton skäl till att man inte får leka sönder låset på dörren till kyrkbänken till sin femåring.

Då blir det fika efteråt sedan och man upptäcker att man nu har en flerstämmig kör av barn runt omkring sig som vrålar ”mamma sluta prata” så fort man försöker att artigt konversera en annan vuxen.

Då märker man att de stora barnen går runt och njuter av att de fick hedersuppgiften att ringa i klockorna innan gudstjänsten och nu funderar på om de kan göra det igen, utan att någon märker det.

Då märker man att femåringen och ett-och-ett-halvt-åringen häller ut sin överblivna saft i ett paraplyställ i vapenhuset.

Då går man ut till bilen och upptäcker att skjutdörren på bilen på något sätt har fått ett säkerhetsbälte insnurrat i sin mekanism så att den inte går att öppna. Då går man och hämtar en vänlig mormor till stordotterns bästis som har både ficklampa, skruvmejsel och sin man med sig och med hjälp av denna underbara kombination vaktar man alla barnen från att bli påkörda av de andra utbackande bilarna samtidigt som man (jaja, de, jag vaktade mest barn på det där maniska sättet som man gör när klockan är halv åtta och alla borde ha sovit för ett tag sedan)lagar bildörren och sedan kommer man på att man behöver köpa både mjölk och bröd till O’boyen och mackorna imorgon bitti.

Då känner man efter i fickan, hittar inte plånboken och säger ett fult ord och att man har glömt plånboken i kyrkan.

Då säger snart-åtta-åringen att nej, det har man inte, hon har ”sagt till Jesus” och den skall ligga i bilen ”förmodligen på golvet mamma, du tappar ju så mycket saker jämt”.

Då upptäcker man att hon har rätt. Som vanligt.

Då kör man alla barnen till affären och går in precis innan den stänger och köper tre limpor och sex liter mjölk.

För vid det laget tror man att man har uppåt fjorton barn.

En del av den stora skaran.