Det är gränsfallen som gör det intressant att vara förälder.

Gränsen mellan ”du får ABSOLUT inte” och ”OK då”.

Gränsen mellan ”Jag har ju sagt HUNDRATALS gånger” och ”Jaha, du tänker så, jaja, i så fall….”

Gränsen mellan ”VAD sade du att du hade gjort med min bil?” och det fullt utvecklade vansinnet.

 

Det är så lätt att vara förälder på pappret. Vi sätter oss ner med barnen och tänker ut regler, eller, om man vill uttrycka det lite fint, riktlinjer för hur vi skall ha det här hemma. Grunden är vi överens om, det skall vara trevligt och mysigt, alla skall få ta plats och alla skall få komma till sin rätt.

Efter ett tag sitter man och upptäcker att den här enkla och självklara lättfattliga grunden som alla är överens om och som borde leda till evig lycka för alla inblandade, istället  leder till att man sitter och häver ur sig regler som man aldrig någonsin i hela sitt liv trodde att man skulle behöva uttala, i stil med ”Nej, man FÅR inte stå på laptopen. Nej, inte ens om man väldigt gärna vill visa en dans.” eller ”Nej, det är INTE ok att ”träna luftsparkar” mot sin lillebrors huvud även om man ”bara markerar” eller, min absoluta favorit, en regel som vi verkligen inte trodde behövdes men som har dragits om här hemma så många gånger att vi borde brodera den och sätta upp den på väggen här: ”Nej, läggdags räknas inte som ett brott mot de mänskliga rättigheterna.” (Läggdags nämns inte ens i barnkonventionen, jag har kollat).

Men, det är inte reglerna som gör föräldrar till föräldrar – det är gråzonerna. Gränsfallen som är så lätta för barnen att pricka in och förhandla utifrån och som innebär så svåra avvägningar för föräldrar. Skillnaden mellan det absoluta och det självklara.

En annan intressant sak med gråzoner är att de ger upphov till hela miljontals med tilläggsregler till de korta, enkla, få, lätthanterliga regler som vi tänker att vi i en idealvärld behöver. Låt oss som ett helt ointressant exempel ta det här med tomater.

Regel: Vi i vår familj smakar alltid en liten smakbit på maten som serveras här hemma, även om man (som S) är hundraprocentigt totalt säker på att det kommer att vara det äckligaste man någonsin har ätit i hela sitt liv och att hela ens framtida lycka och framgång kan saboteras av ens en liten milliliter av maten.

Gråzon: Men det är klart, vi har ett barn som inte äter tomat. Har aldrig gjort det, inte ens på smakportionstiden, inte ens i pizzasås, inte ens i ketchup och inte ens när det rör sig om en mikromolekyl av en tusendels liten positron av en körsbärstomat i en sås gjord på helt andra saker.

Lösning: Skippa tomattvånget för detta barn.

Problem: Men det är ju inte rättvist!

OK, så då: då måste ju alla barnen slippa tomat, om de vill.

Ny regel, fast fånig: All mat måste smakas på, utom tomat.

Fast det är klart: Tomatproblemets omständigheter gäller förstås även champinjoner, fast med ett annat barn.

Gråzon: Skall alla slippa både champinjon och tomat? Men lök då? Det gillar de ju inte heller (om de ser den!)

Men alltså: måste de verkligen äta grönsaker då? Alltså de äter ju grönsaker, de gör det med rätt god aptit,  men måste de verkligen smaka på varenda typ av grönsak som faller oss in att ta hem och servera? Kan de inte få ta det lite lugnt?

Ny regel, inte alls fånig, utan om jag får säga det själv väldigt bra: man är modig om man smakar på grönsaker och därför behöver man aldrig äta upp dem.

Funkar förvånansvärt bra faktiskt.

One problem solved, 25 987 283 654 to go.

 

Ett annat fint ord som börjar på G är Gruk. Funderade på att ha det som tema, det hade blivit ett härligt inlägg men tyvärr inte författat av mig så mycket som av Piet Hein. Men hans alternativa lösning på det här med ett lyckligt familjeliv är så bra att jag snor med mig det ändå.

Föräldrar kan uppfostras till att förstå.
Men då skall man ha haft dem
sen de var små.  

 

Imorgon griper vi oss an den ack så gråa gråzonen mellan ”du kan säga vad som helst till mig, jag är din mamma” och ”jag vill inte höra några svordomar!”