Innan man får barn förstår man inte, kan inte förstå, hur det är att ha barn. Hur det är att älska någon mer än sig själv, hur det är att vara den minst viktiga personen i sitt eget liv. Hur det är att få alla sina föreställningar ställda på huvudet, tjugofyra timmar om dygnet. Och hur osannolikt lik man blir sina egna föräldrar…

 

Trodde aldrig att jag skulle säga: Varför ligger alla kläder på golvet istället för  i garderoben?

För jag visste ju, som alla vet, att alla kläder har en naturlig längtan till golvet. Det är bara de som blivit föräldrar och försetts med petimeterklor som inte förstår den här sanningen om kläder. De vill ligga på golv, de trivs där. De kan tänka sig att hänga över stolar också eller ligga utströdda i fotändan på sängen. Vad kläder inte trivs med, det är instängda små utrymmen med dålig luftväxling. De vill andas, de vill vara fria. Träffa folk, se världen. Vara sin egen regnbåge. Kort sagt: komma ur garderoben.
Säger i själva verket: minst 2 gånger om dagen.

 

Trodde aldrig att jag skulle säga: Jag skall bara….

Men det visar sig att jag i själva verket måste avsluta en sak innan jag kan påbörja nästa. Det trodde jag bara var alla andra som behövde, inte jag! Jag trodde att jag skulle släppa allt jag hade för händer varje gång ett av mina barn ville säga något, och lyssna – jag skulle aldrig göra något annat först, eller ens samtidigt, aldrig skulle avbryta dem, aldrig störa dem, bara låta dem prata och sedan ge dem del av min oerhörda vishet. Sedan skulle de tacka och skutta iväg vidare i leken – fast stanna upp en sekund i en reflexion över hur lyckligt lottade de var som hade en sådan enormt klok och god mor. Hm. 
Säger i själva verket: Alldeles för ofta.

 

Trodde aldrig att jag skulle säga: Väg inte på stolen. 

Det här hörde jag ofta när jag var barn. Jag kunde inte fatta att vuxna inte var bättre på att bedöma hur man fick en stol att hålla balansen. Jag resonerade så att alla barn vägde på stolar och alla vuxna klagade, men eftersom jag aldrig hade varit med om att ett barn fallit ner, så kunde det inte ske och så var de vuxna bara onödigt oroliga och regelfrälsta, som vanligt.
Säger i själva verket: minst 5 gånger om dagen.

 

Trodde aldrig att jag skulle säga: Man får inte stå på datorn!

Allvarligt, vem tror att man skall behöva en sådan regel i sitt hem? Dessutom gick datorer inte att stå på under den tiden, för länge länge sedan, i en annan värld, i en galax långt långt borta, innan jag hade barn.
Säger i själva verket: minst 10 gånger om dagen.

 

Trodde aldrig att jag skulle säga: Nej, ta den sista chokladbiten du.

För vem säger en sådan sak? Ingen. Just det. Ingen säger så. Om man inte pratar med sitt barn. Och barnen har den där rätta, intuitiva, intelligenta, av himlen givna förståelsen för choklad. Då säger man så och så häpnar man över hur långt föräldrakärleken kan få en att sträcka sig.
Säger i själva verket: max en gång i veckan (man äter bara godis på lördagar. Och så borstar man tänderna efteråt.)