Ett par minuter före släckningsdags klockan 21 kommer H upp och säger godnatt till oss och visar sitt senaste pyssel. ”Hoppas ni drömmer om kor i natt!” fnissar hon när hon går och hennes far och jag säger ”Öh???” varvid hon svarar: ”Äsch, jag skämtade bara – jag menar – skojade bara. Godnatt!” och så hoppar hon in till sig.

Jag sitter kvar vid min dator. Fattar ni? De här orden sade hon: ”Äsch, jag skämtade bara – jag menar – skojade bara.” Vadå? Vad menar hon? Kvällsfriden är liksom – störd. Jag har något att grubbla över. Något som fyller min själ. Något som kräver min mentala energi.

Jag känner mig som Hercule Poirot när han står inför fallets viktiga vändning, när några till synes meningslösa ord ändrar hela hans förhållningssätt.

Äsch. Hon menade säkert inget särskilt. Jag försöker koncentrera mig på först några bloggar jag följer, sedan – när det inte funkar – på facebook och när det inte funkar på wordfeud. Men inget funkar. ”Skämtade bara – jag menar – skojade bara.” Hur tänker hon? Varför sade hon så, just så, av alla tänkbara sätt att uttrycka sig? Jag känner mig mer och mer som Hercule Poirot, men en Hercule Poirot vars mustascher slokar uppgivet, vars hatt har en osymmetrisk ansamling av damm på brättet och vars små gråa celler har tagit siesta.

Nu är det så att vi stör inte våra barn efter släckningsdags. Det är för att de skall få vila och sova och ta det lugnt. Och det är förstås viktigt. Men! Det kan ju finnas annat som är viktigt också, här i världen. Kunskap är viktigt. Till exempel.

Jag smyger mig genom hallen med stängda dörrar till sovande barn. Där har vi H:s rum, dörren på glänt. Jag smyger mig fram, skall bara se OM hon sover. Hon sover inte, hon sitter upp i sängen och gör något som ser misstänkt mycket ut som att virka. Hm. Jag öppnar dörren, tittar på henne. Hon tittar upp med oskyldiga ögon.

-J-jo, öh, jag undrade bara?

-Ja, mamma, vad är det?

-Hm…äsch…vi kan prata imorgon. Godnatt!

-Godnatt, mamma, sov gott.

Stor kram och så iväg igen. Hmpf. Nu sade jag det inte. Jag får faktiskt behärska mig tills imorgon nu. Jag är ju 42 år gammal. ”Skämtade bara –  jag menar – skojade bara”. Det är klart att jag skulle ju kunna prata med henne om hennes virkning. Det är ju sånt man gör, faktiskt, mammor kan prata virkning med sina döttrar. Jag vänder mig om och går mot hennes dörr.

-Hej!

-Hej?

-Jo, öh – det där du sade?

Hon ler så finurligt att hon nästan trillar av sängen:

-Vadå sade, vad sade jag mamma?

-Jo, öhmm…fin virkning förresten.

-Åh tack! Men vad sade jag?

-Jo, det där du sade, om att du skämtade eller skojade, vad menade du?

Hon tittar på mig, förvånat som en skådespelare i en såpopera som ombetts att se ”mycket förvånad” ut.

-Jag vet inte vad du menar.

-Jo, förut, nyss, det där du sade. Det där om att du skämtade, eller nej, du menade att du skojade istället.

-Vadå, det där med att drömma om kor?

-Ja, just det.

-Jamen det sade jag bara. Det är ju ingen som drömmer om kor! Haha! Det vore ju tokigt! Det – jag bara skojade. Jag menar – skämtade.

Hon tittar på mig noggrant, undersökande. Kommer jag att svälja betet? Japp, det kommer jag.

-Men alltså, vad är det för skillnad?

-Vadå på kor eller? Fniss, fniss, fullt ut gapskratt.

-Nej, på skämtar och skojar.

-Vadå?

-Du sade ”Jag skämtade bara” och sedan ändrade du till ”Skojade bara”.

-Ja.

-Men det måste du ha gjort för att det var en skillnad.

-Ja, det är ju en skillnad.

-VILKEN skillnad???

-Aha! Nu förstår jag. Nu fattar jag. Vänta, jag skall bara gå på toa.

Jag sitter kvar och väntar.

Och väntar.

Hon kommer tillbaka sist, lutar sig framåt och kramar mig omsorgsfullt. ”GODNATT, mamma! Sovsågott!”

-Men vänta, min fråga då? Det som jag ville veta?

-Va? Vad var det? (hennes framtida planer på att bli skådespelare kommer att kräva betydande studier inom ämnet ”spela ovetande på ett övertygande sätt” – men å andra sidan, det är ju bara en omskrivning för tonårsåren. Så hon kommer nog att vara rätt fullfjädrad om bara sex-sju år)

-Det med skillnaden mellan skämta och skoja.

-Ah! Haha! Jaha! Jaja! Skillnaden är så här: är du beredd?

-Ja.

-Du vill ju egentligen att vi är tysta efter klockan nio. Skall vi ta det imorgon istället?

-Nej.

-Ok, så du vill veta varför jag började säga skämta och sedan ändrade mig och sade skoja. Stämmer det?

-H!

-Jo, alltså: skämta är ju att berätta ett skämt, som en Bellmanhistoria. Skoja är ju när man säger något som man inte menar. Som ”dröm om kor”. OK?

-OK.

Jag reser mig upp, vi nattar om och kramas igen, och går tillbaka till vardagsrummet.

-Hur lång tid tog det? frågar M.

-Tolv minuter.

M:OK, det här var alltså en bättre metod än när  hon bad mig förklara hur virus smittar igår, för det tog bara sju  minuter.

j: Ja jag vet.

M: Egentligen borde vi väl kunna motstå hennes försök att skjuta upp sovtiden?

j: Nej, för hon är så skicklig.

M: Ja, hon är bra. Hon hade tänkt ut fyra följdfrågor igår kväll.. och ikväll?

j: Höll hon mig på halster så länge hon kunde.

 

Varför jag är så lättmanipulerad när det gäller ord? Jag vet inte, jag bara älskar ord. Jag älskar att veta hur de används, jag älskar när de används med urskiljning. Se det här inlägget, så förstår ni att jag har svårt att släppa sånt.

Och nu slår det mig att den här händelsen kommer snubblande nära att vara en uppföljare till den här händelsen. Fast tvärtom liksom.