Jag är klädkuriren, jag går från då till sedan.

Har man många barn, så har man mycket tvätt. På kvällarna när barnen somnat syr jag ibland i knappar eller upphängningsband som gått sönder i deras plagg. Och alltid, varje kväll, så går jag med tvätten.

Att lägga tillbaka rena kläder i barnens garderober är en uppgift jag förbehåller åt mig själv. Jag är den som vet  exakt vilket barn som äger vilket plagg, killarnas kläder är nära varandra i storlek och lätta att ta fel på. Att ta fel på tjejernas kläder är svårare, men M kan. Så det är jag som bär kläderna. Det är min vandring, min meditativa promenad genom ett tyst hus. Genom natten, för dagen.

Fina, prudentligt vikta plagg, som skvallrar om dagar och lekar som varit, som drömmer om dagar och lekar som kommer. Att gå från garderob till garderob hos sovande barn och öppna, rätta till, ställa om, plocka in och lägga om. Kläder. De enkla små plagg vi omger oss med på dagarna, som vi lägger så mycket tid på att välja ut och som vi – märkliga varelser som vi är – försöker få att spegla våra personligheter. Jag stannar upp, lyssnar på snusande andetag och vilan. Själv bär jag kläderna, som hör ihop med aktivitet och liv. Jag är dagens budbärare, mitt i mörka natten.

Fem par jeans till A. Han älskar jeans, han kommunicerar med sina jeans ”Byggare-Bob-jeansen idag, mamma, för vi skall bygga en koja på dagis,” anbefaller han, som en monark som planerar utstyrsel inför statsbesök. Han har ljusblå jeans, mörkblå jeans, jeans med påsydda figurer, tajta jeans, vida jeans.

E är extremt nogräknad med kläder. Inte för hur de ser ut, utan hur de sitter.  Inga sneda sömmar. En ärm får inte sitta åt för mycket, eller för lite. Inget får vara obekvämt. Och de allra bästa kläderna har en fågel på sig. Då blir de en fulländad conversation piece där hon kan sitta och peka ut fågeln och berätta om den ”ka-kaa, ka-kaa”) för alla som vill höra.

S föredrar mjukbyxor. Röda, gråa, gröna, bruna, blåa, lila, han har en uppsjö. Det är kläder som myser med en, som gosar tillbaka, förklarar han för mig. Denna luddiga och mjuka egenskap hos mjukisbyxor får gärna motsägas av deras mönster. Mysbyxor skall helst ha skelett och döskallar, eller i varje fall flames och supersnabba bilar på sig.

H har sina tunikor. Långa, färgglada, helst turkosa. Kläder är ingredienser för henne, eller kanske färgerna på hennes palett. Det är kombinationen som är det viktiga, som säger något.

Och varje kväll går jag där med kläderna. Viker, stoppar om, lägger fram. Och tänker, sammanfattar, minns, funderar… Det här har hon snart vuxit ur (måste komma ihåg att kolla hur många par shorts hon har innan sommaren), den här börjar väl bli för urblekt? – just det, vilken storlek var hans badbyxor egentligen? Kan han ha dem igen eller skall vi köpa nya? – o, den där fina tröjan jag såg häromdagen, den kommer att passa så bra ihop med de här byxorna…vad är det i det här som är avkoppling?

Många flerbarnsföräldrar hatar tvätten som har för många och för arbetskrävande moment. Jag instämmer i de flesta av klagomålen.

Men jag har kommit att älska min nattliga garderobsvandring.

Jag är klädernas budbärare – jag går från då till sedan.
Via barnens garderober.