Min pappa berättade ofta och målande om sin barndoms långfredagar. När jag växte upp fick jag höra om hur han inte fick leka med kompisar, inte gå i affärer (som förstås inte var öppna för den delen), inte lyssna på rolig musik, inte spela spel eller leka lekar, man skulle då få uppleva l ä n g d e n och tristessen med långfredagen i sin egen miljö.

Jag säger inte att vi har anammat det rakt av här hemma hos oss.

Inte direkt alltså.

Men A har sjungit den lilla påskkycklingsången från dagis 247 gånger nu.

Så vi närmar oss.