E har en Sovanka, som hon inte kan sova utan. Eftersom vi inte har lyckats hitta en dublett till denna goda vän, innebär det ibland en hel del spring på kvällarna medan vi letar efter Sovankan, som hon bär omkring med sig runt i huset under dagtid.

Vi försökte lösa problemet på ett flertal sätt, såsom att ta undan ankan så fort E inte är i sängen (misslyckades pga välvilliga storasyskon som nosar upp den och ger henne den när hon är ledsen), att på alla sätt försöka hitta en dublett (finns inga fler! Den är unik!), att försöka alltid minnas var hon lägger den (yeah, right).

Till sist knäckte M en spektakulär, visionär, revolutionär plan: ett nytt nattgosedjur. Inget försök att härma Sovankans utseende, utan en ko – en helt ny gosis som hon får sova med så att hon vänjer sig vid den och till sist tycker att den är fullt utbytbar mot Sovankan.

E älskade kon från första stund. Hon höll den hårt tryckt intill sig när hon första gången skulle somna med den.

Och i andra handen höll hon Sovankan.

 

Så nu är det så det har blivit: En Sovanka OCH  en Ko måste m å s t e måste vara med när hon skall sova. Och vi har därför, numera, två djur att leta efter vid nattningen.

Ända tills ikväll. Ikväll blev det en nyordning hemma minsann.

Nu ar E fattat något, bestämt sig, liksom. Så NU måste det inte vara två djur längre!

Det är lite av ett genombrott faktiskt.

Nu måste det nämligen vara tre djur. För Nallen vill också vara med när E sover. M och jag utbytte en blick när vi stod vid E:s säng och sade godnatt – ett fyrfaldigt godnatt: till E, till Sovankan, till Kon, och – högst motvilligt – till Nallen. Våra blickar sade ”jag lovar att älska dig även när du har blivit galen, om du lovar att älska mig även efter att jag har blivit galen”.

Jag trodde iallafall att det var vad våra blickar sade. Men M påstår att hans blick bara mätte sängen med ögonmåttet för att se hur många gosedjur som går att pressa in där egentligen.

Alla skall med.