A har tappat sin andra tand.

-Jag tänker inte somna förrän tandfen varit här, förklarar han för M och mig vid läggdags.

Vi utbyter en blick.

-OK, vi får väl se, säger vi. Men tandfen har en speciell vakenhetsigenkänningsavkännare så hon kommer bara till hus där alla sover.

-Va?! säger A, lite imponerad och lite rädd. Varför då? Vad gör hon på natten när ingen ser henne?

-Byter ut tänder mot mynt, säger vi, bestämt, stoppar om, och går därifrån.

Det går två minuter, exakt den tidsrymd som gör det möjligt för oss att slå på våra datorer,gå och ta fram glass (M) och te (jag) samt sätta oss. A är uppe igen.

-Jag har funderat, säger han, allvarsamt. Jag har funderat ordentligt. Och jag tror inte att tandfen bara byter ut tänder mot mynt när hon kommer på natten. För det kan hon ju göra när man är vaken och tittar. Det vore ju ASCOOLT att se. Så om hon bara kommer när alla sover, då tror jag att hon har något fuffens för sig i hemmet också. Hon kanske stökar till i köket. Eller gömmer strumpor som letar efter sin kompis. ELLER – (han lutar sig närmare oss och viskar konspiratoriskt) – eller så går hon och förstör vår tandkräm. Kanske häller i socker.

-Ehmmm…varför?

-För att vi skall tappa fler tänder förstås. (paus medan han betraktar oss med en upprymd glimt i annars allvarliga ögon) Hon är VÄLDIGT lurig och smart.

Sedan går han och lägger sig. Han visslar på vägen.

-Tror du han vet? frågar M mig.

-Vet!?!?! svarar jag. Jag vet knappt ens själv längre. (paus medan M tittar på mig) Det skulle ju faktiskt förklara hur strumporna försvinner. (M tittar på mig) Nu kommer jag inte att kunna somna själv. (M tittar på mig)

-Ibland när jag inte somnar ligger jag och funderar på dig, säger M. Allvarligt.

Jag förmodar att han menar det romantiskt.

Dubbelglugg.