Om det inte har framgått på annat håll i den här bloggen att jag anser mina barn intelligenta, har jag misslyckats så grovt som bloggare att jag lika gärna hade kunnat skriva om mode, som jag verkligen inte vet något om.

Smarta ungar alltså. Och mycket omtänksamma.

En av de mest tydliga tecknen på det hittar jag innan jag har vaknat.

För varje morgon hör jag i min halvdvala E som står upp i sin säng och vill ha sällskap. Och vrålar. Allt vad hon kan, hon tar i som om hon var en auktionsutropare med kunderna på kilometeravstånd. Men hon vrålar förstås inte ”femtio kronor, första, andra…” utan hon vrålar istället…

…

(paus medan spänningen stiger)

….INTE mamma.

Fatta detta. När morgonen kommer, och en ny spännande dag ligger framför och det enda hindret mellan E och all denna nya intressanta spänning är det faktum att ingen har tagit upp henne ur sängen  – i det läget vrålar hon INTE mamma. Hon vrålar ”pappa” och namnen på sina bröder. Men INTE mamma.

Detta är extremt omtänksamt, måste jag säga. Jag uppskattar det mer än ni kan tro, ni som hängde upp er på orden ”vråla” och ”ta i”. Det är inte mig, det är inte mitt jobb. Mitt jobb (hon säger det inte rent ut men jag vet att det är så hon tänker) är att ligga kvar i sängvärmen och samla energi och ork att vara med henne och alla andra under dagen (och om de uttrycker behov därutav, under den tidigare delen av natten). Jobbet att underhålla henne under morgontimmarna  tillfaller en annan del av E:s tjänstefolk.

Det är verkligen vänligt.

Och smart.

För den där halvdvalan, den är egentligen mer av en nio-tiondelars-dvala.