En dryg vecka kvar till jul. Önskelistor. Julkortslistor. Checklistor.

Saker jag måste göra innan julen:
-nya reservlampor till granen
-mina himmelsblåa vepa med bokmärkesänglar är alldeles trasslig  
-köp nytt inslagspapper
-hitta rätt recept på sillsallad

Och då – mitt i planerandet, mitt i julkortsskrivandet – kommer det. Det som vi alla vet nu. Det som gör att jag sätter mig ner och gör en ny lista – en kort – för att påminna mig om hur lite den andra listan betyder, hur lite stressandet betyder, hur mycket jag har att vara tacksam för.

Saker jag inte måste göra innan jul:
-begravning av barn som blivit dödade i en skolmassaker

Jag frågade mina änglar på den himmelsblåa vepan varför de inte varit på plats i den där skolan och hindrat honom.

De svarade inte. De brukar inte svara.

Jag trasslade ut dem och hängde upp dem ovanför vår julkrubba – den som ser så trygg och medelklassharmonisk ut att man inte längre tänker på hur utelämnade de var, de där i stallet. Oskyddade. Jagade. En annan galning i en annan tid, som dödade alla nyfödda gossebarn i Betlehem.

Änglarna hade inga svar. De brukar inte ha det.

Det finns nog inga svar.

20 barn och 6 vuxna. Våldet. Meningslösheten. Sorgen.

Det finns faktiskt inga svar.

 

När jag går vidare med min jul är det i uppror. Uppror mot ondskan i världen. Uppror mot meningslösheten.

Jag har bara ett försvar: kärleken.

Alla önskelistor, julkortslistor och checklistor får handla bara om detta: att visa andra kärlek – så mycket kärlek, så handlingskraftig kärlek, så allgenomträngande kärlek  att ingen ondska får plats i livet längre. Snötyngda hus, tusentals ljus, kulörta kulor i drivor passar bra i sångerna. I verkligheten hjälper bara kärlek.