Sep 232012
 

En praktisk guide för dig som ibland undrar om du har sju sexåringar i din bil och är på väg på kalas med dem:

Om du har det går det till på det här sättet –

När det är fem minuter kvar till kalaset frågar de ”Är vi inte framme snart?”

Du svarar att det är ungefär fem minuter kvar.

Då börjar de att räkna sekunderna.

Och när ni kommer fram fem minuter senare så är några på 45, några på 89, och några på 2 641.

Då vet du att det är ett gäng sexåringar du har i bilen.

 

Sep 232012
 

Jag vaknar och det är mörkt. Det är så enormt mörkt att jag inte kan se någonting. Jag blundar igen. Det är ingen skillnad alls mellan att blunda och att titta. Min första tanke är – egocentriskt nog – att jag har blivit blind under natten. Min andra tanke kommer när jag hör S skrika ”Mamma! Mamma!”: det måste vara strömavbrott.

Det är verkligen helt beckmörkt i huset. Mina barn vill gärna omge sig med lampor när de sover och även om de lamporna inte är så starka brukar huset vara aningens upplyst iallafall. Men inatt rör jag mig i ett kompakt mönster. Inte undra på att S är rädd.

Jag går in till honom och famlar mig fram till hans säng. Vi går upp för att leta efter en lampa. Vi tänder en ficklampa – en liten ficklampa, med en liten, oroväckande svag ljusstråle – och sätter oss med hjälp av dess ledsagning vid det enda blinkande ljuset i hela grannskapet. M:s laptop har tydligen laddat klart eller inte stängts av ordentligt, eller något liknande så den blinkar mot oss. Vi slår på den och S inte bara badar i ljus – han leker ystert som en sälunge i ljusbadet. Hans humör förbättras avsevärt.

Vi sitter där ett tag och pratar lugnande. Så tittar han bort från skärmen och konstaterar att resten av huset är ännu mörkare nu. Jag är tveksam till om graden av mörker som var i huset går att komparera. Jag tror att det redan var så mörkt att det inte kan bli mörkare, utan bara verkar mörkare eftersom vi sitter i ljus. S vidhåller att det faktiskt objektivt sett är mörkare nu. En kortare diskussion om hur mörkt det är när det är helt mörkt, som slutar med att vi går till Vattenfalls hemsida för att se vad de skriver om strömavbrottet.

233 hushåll berörs. De vet inte än när strömmen kommer tillbaka.

-Vilken tur att E inte har vaknat, säger S. Hon skulle nog vara väldigt rädd.

Exakt i den stunden vaknar E. Hon är inte väldigt rädd. Hon är väldigt arg.

”TÄND!” vrålar hon med så mycket ilska som man kan få plats med i en kropp som väger under femton kilo. Jag och ficklampan och S går in att försöka lugna henne men det är osannolikt svårt att förklara ett strömavbrott för en av ilska och bakomliggande mörkrädsla uppfylld 2 1/2-åring. Inte för att S inte försöker. Han kommer att bli lärare någon gång. Han är den outtröttligaste pedagog jag någonsin skådat, och då har jag skådat många outtröttliga pedagoger i min dag.

Vi tar med oss E in till datorn. Jag vill kolla på Vattenfalls hemsida men S röstar för att vi skall titta på Dinosaurietåget. Han vinner. Vi tittar på Dinosaurietåget och när den är slut tittar vi på ännu ett avsnitt. Sedan tar batterierna i M:s dator slut. Då tittar vi på Småpotatis och Oscars oas på min laptop tills batterierna på den tar slut. Batterierna i ficklampan har också givit sig vid det här laget.

Vi brer ut madrasser i E:s rum i skenet av min mobiltelefon. Vi lägger oss försiktigt nedanför E:s säng och jag måste se till att skärmlåset och skärmsläckaren på min mobil inte går på för då blir det helt mörkt igen och då börjar barnen skrika. Jag kan erkänna att jag är så trött vid det här laget att resten av mig sover. Det är bara tummen som är tillräckligt vaken för att då och då röra skärmen på mobilen. Jag ser när jag gör det att batteriladdningen börjar trilla ner i den röda zonen. Hur förlänger man batteritiden på en mobil som man inte kan ladda? Man låter bli att ha skärmen ljus. Men.

Hm.

S kommer på en perfekt sak: Nintendospelen har ingen skärmsläckare. Man behöver inte hålla igång dem. Jag ger S mobilen och känner mig försiktigt fram till H:s Nintendo som jag turligt nog lade i ena kanten på fönsterbrädet i hennes rum vid kvällsdags. Jag gör som S har sagt och det lyser varmt. När jag kommit tillbaka till sovrummet och försiktigt placerat den lilla ljuskällan mellan oss på golvet, piper det till och lyser till och plötsligt är ljuset tillbaka.

S andas ut. Jag andas ut. Från E:s säng hörs emellertid ett ilsket:

-Mamma! TA BORT LAMPAN! Mamma!

Hon hade vant sig vid mörkret och trivdes, ville förlänga strömavbrottsstämningen, eller möjligen bara somna i ett något mörkare rum än vanligt.

Och så kom det sig att M (som sovit genom hela actionnatten) hittade oss alla tre i E:s rum med ett påslaget Nintendo mellan madrasserna, den morgonen när S för första gången i sitt liv sov till längre än sju.

Sep 222012
 

Nästa gång vi tar med oss alla våra egna barn och ett trevligt inlånat barn till Naturhistoriska riksmuseet en regnig lördag helgen innan löning och en av oss säger:

-Det kommer att vara hur lugnt som helst där idag. Ingen stress, ingen trängsel. Inte en barnfamilj, eftersom lönen kommer på tisdag.

Då behöver den andra – och jag kan inte nog betona nödvändigheten i detta – luta sig nära den talande, söka ögonkontakt, se bestämd och kanske till och med lite imposant  ut, och säga med eftertryck:

-Helgen före löning har alla barnfamiljer i hela Sverige just fått barnbidrag. Det kommer inte att vara ont om barnfamiljer på Naturhistoriska.

Det var så mycket folk att jag blev yr redan under juraperioden 
och när vi kommit fram 
till Antarktis var vi tvungna att sitta och vila där en stund. 

 

Sep 202012
 

Papegojan Klara har fått följa med A hem från skolan idag. Vi skall fylla i en liten bok om allt som Klara och A hittat på tillsammans i helgen. Detta skall  fröknarna läsa upp för hela klassen nästa vecka –  och hon har också valt att framträda på bild här i bloggen. Så – introducing: Klara!

Anländer

Möter lokalbefolkningen.

 

Avsmakar lokala specialiteter.

 

Dansa….

 

Pausa….

 

Hänga från kristallkronan

 

Somnar lite med en ny kompis

 

Mar 122007
 

Ja, det är ju så års och vi har varit lyckligt lottade hittills. Så man skall inte klaga. Det är bara det att när barnen är så friska att de börjar klättra på väggarna, då gör man dem sällskap. Jag vill UT! Jag vill ha vuxensällskap!

Men det är ju bättre när man blir tokig av tristess än när man blir det av oro tycker jag.

Mina barn vill inte ligga i sängen när de är sjuka. Det vill nog inga barn. Men – mina barn vill leka att de är sjuka, en exakt parallell till verkligheten vill de leka. Så här lät det igår:
-Pappa, du kan vara vår pappa och vi kan vara barnen, jag är storasyster och S är lille bror. Ja, och så är vi sjuka, så vi måste ligga på våra kuddar i våra sängar och sova. Och så skall du komma in och torka på våra pannor och säga att vi är sjuka. Och så skall vi dricka mycket du kan hämta lite vattenflaskor åt oss som vi kan ha i sängarna. Ok, då börjar vi. Åh, jag är så sjuk, jag tror att jag har feber. Känn efter pappa. Det är du, pappa, det är du som är vår pappa.

Fascinerande va? Den enda lite overkliga detaljen var när H plötsligt utbrast:
-Det vet ni väl att vår mamma är död och är i himlen.

Huga!

Men idag är alla väldigt friska och är hemma från dagis den där sista feberfria dagen. Imorgon skall jag –

men vi får väl se om alla är friska imorgon.

Nov 252006
 

Idag är årsdagen av den värsta chockdagen i Ansgars liv, den dagen då han slutade andas. Också hans dopdag. Så en jobbig dag att ta sig igenom.

Inte lättare av att A:s kruppläkare skrämde upp mig rejält när vi var inne sist och sade att det var säkrast att han inte fick RS-viruset. Det är ju inte så lätt att undvika kanske, läste att 70% av alla barn får det under sitt första levnadsår.

Men trots detta har vi haft en härlig dag. Trädgårdspyssel när vi vintersäkrade trädgården, viktigaste projektet: grusa om vår totalsönderlerade uppfart – gruset räckte nästan. Sedan beskar vi lite buskar och grejer och lyfte lite trädgårdsmöbler (va? Gör alla andra det i september-oktober?) in i trygg vinterförvaring. S blev så ledsen att han storgrät när vi lyfte bänkar och bord. Stackarn. Undrar om han tror att vi skall flytta igen. H hjälpte mig att plocka en novemberbukett med blommor, jättefin blev den och inget vatten behövs =)

In för en snabb lunch och vila och ut igen. Lite mindre idylliskt än morgonpysslandet i och med att A INTE sov lugnt och tyst i vagnen hela tiden, att S mest försökte hitta sätt att bli blöt under galonisarna och att H anförde en anti-intagande-av-sandlådeleksaker-protest vars krav vi beslöt att tillmötesgå efter en kortare konferens.

Sedan in igen och bakade faktiskt pepparkakor, säsongens första .H var lite mer konstnärlig än vi andra och skar ut fina former med kniv. S körde stämplarmetoden och bearbetade bara degen med formen utan att trycka igenom så att man kunde lyfta ut en figur, det blev liksom stora degsjok med fina mönster. Vi bakade dem som de var och det blev vackert och nyskapande. Själv gjorde jag tråkiga grisar och gummor. Men de var lika goda. A valde att mest uppmuntra bakandet genom att ligga på golvet och rulla runt, mer eller mindre halva varv.

Önskar att det fanns pepparkaksformar som såg ut som alfabetets bokstäver, det tror jag skulle bli roliga pepparkakor. så skulle man känna sig tvungen att äta upp ett helt ord och alla vokaler skulle ta slut och så skulle man få stå där och panikbaka a och e  och o mitt i natten av pedagogiska skäl. Fast när O:na tog slut kanske man kunde äta upp mittdelen av o som en pytteliten hållös vokal. Ja, mycket finns det att fundera över. Och den här typen av funderingar kanske får den vane bloggbesökaren att förstå att här inte har sovits så mycket på sistone? Alldeles riktigt i så fall.

Kvällens aftonbön: inte rs-viruset, inte rs-viruset, inte rs-viruset, snälla snälla snälla.