Okt 122013
 

Kära treåring!

Om man inte vill somna riktigt än, utan utnyttja sin lagstadgade rätt att få ännu en kvart, finns det inget som går upp mot de beprövade gamla klassikerna. Dina föräldrar, tillika fångvaktare, har själva testat dessa (eller liknande) metoder som barn och har därför en underlig nostalgisk känsla inför att möta dem igen. Detta är förstås en fördel, då det nästan alltid går att få sin vilja igenom när de blir sådär mjuka i ögonen när de upplever på din senaste prokrastinationsmetod.

Sålunda:

Gå upp. Ställ dig vid din mor eller far. Stå bara där och titta.

Ju längre tid som går innan de pratar med dig desto bättre. Här handlar det om tid. Varje extra minut är en vinst. Så om de tror att de kan ignorera dig för att du inget säger, så är detta i själva verket till din fördel.

Såsmåningom brukar dock även den mest tankspridda förälder inse detta och kommer då att fråga vad du vill. Dra gärna ut på svaret – dels för att göra din publik mer intresserad men också för att  – tja. Varje minut räknas.

Sedan kan du säga (och kom ihåg – långa mellanrum mellan orden har aldrig skadat någon) ”Mamma! Jag kanske blöder!” Den dramatiska tonen på ordet ”blöder” behöver vi nog inte behandla här – vi är övertygade om att våra läsare redan tillfullo behärskar den viktiga konsten att liksom andas in och ut på samma gång som man höjer tonen och sänker rösten.

Föräldern kommer eventuellt att vilja diskutera ditt användande av ordet ”kanske”.  Ge utrymme för en sådan diskussion. En lämplig förlängning kan bestå i  att föreslå synonymer till termen de ifrågasätter. Lämpliga alternativ: kanhända, måhända, möjligen, möjligtvis, med viss möjlighet, eventuellt, törhända, nog, månne.

När de – alltför snart – tröttnar på detta kan du fånga din mors (eller fars – kom ihåg att det finns belagda fall där barn lyckats fördröja insomningsstunden med hela 4.25 minuter enbart på att kalla sin far ”mamma” eller modern ”pappa”) så kavlar du långsamt och dramatiskt upp din pyjamasben till knät.

Din förälder kommer att luta sig fram för att syna benet och sedan konstatera att det inte syns något blod. Det är förstås ett amatörmässigt drag ur deras synpunkt men det finns ingen anledning att påpeka det. De spelar ju dig rakt i händerna.

Förklara noggrant att du – kanske – blöder på insidan.

Låt dem skratta. Det gör inget. Ett gott skratt förlänger tiden.

Förklara att du ändå kan tänka dig ett plåster. På andra knät om de föredrar det. Eller foten. Eller handen. Det är inte så noga. Men ett plåster.

Här kan man också intelligenstesta sina föräldrar lite grann för att se exakt vad det är för gener de givit dig. Smarta föräldrar inser det oundvikliga och ger efter med en gång för att spara tid. Andra hinner grubbla lite fram och tillbaka och eventuellt prova andra saker än just plåster. Välling. Saga. Omstoppning. Sång. Omstoppning av gosedjur och dockor. Gå tålmodigt med på allt de föreslår (kom gärna med egna förslag också) och kräv sedan ditt plåster.

Ge dig inte.

När de sedan plåstrat om dig så mycket förstahjälpen-lådan därhemma medger kan du belöna dem med fem minuters vila innan du testar kvällens verkliga clou tillika utmaning: ”Min docka är rädd för de stora gosedjuren”. 2013-08-31 07.31.00

Okt 032013
 

Vaknar alldeles för tidigt med en tydlig känsla i kroppen. En känsla av vemod. En känsla av nästan flagrant trånad.

Känslan säger mig tydligt att jag längtar efter den gamla goda tiden.

Jag nöjer mig inte med att längta efter njutningsfulla stunder ur det förflutna.

Sånt är för nybörjare.

Jag längtar istället efter att bli väckt av en klarinett och en saxofon och en tvärflöjt som alla bråkar om vem som skall få spela högst.

Jag längtar efter detta på ett smärtfyllt och påtagligt sätt. Jag längtar efter detta med hela min nostaliska själ. Jag längtar efter detta med en längtan som trängtar och åtrår och åstundar det gamla som varit.

Jag ser denna gamla fina väckningsmetod för min inre syn i ett förklarat skimmer – i en ljuvrosa dimma. Jag ser framför mig hur jag borde ha reagerat. Jag borde ha omfamnat denna morgonrutin. Jag borde ha slutit den till mitt hjärta. Jag borde ha insisterat på dagliga upprepningar.

Jag borde  i n t e  ha försökt lagstifta bort den.

Men. På den tiden. Då. Då tänkte jag bara på sömn.

Ha! Sömn!

Jag borde ha fattat hur bra jag hade det.

Men det gjorde jag inte.

Och nu. Nu är det försent.

Nu har vi istället drabbats av väckning medelst the Fox.

What does the Fox say?

Om ni inte har hört den låten – om ni inte har hört den låten före klockan sex på morgonen – om ni inte har hört den låten via youtube på er surfplatta med fyra barn som samtliga sjunger med i de mest irriterande delarna – om ni inte har upplevt det – då fattar ni inte hur ljuvligt det är att bli väckt av tre stycken olika instrument som spelar olika låtar i olika tonarter.

 

Sep 212013
 

Vaknar av att S står och tittar på mig.

Eller nåja. Det kanske låter mer stillsamt än vad det är. Vaknar av att S har radat upp sin armada av Lego Ninja-hjältar på min sängkant så att fyrtiofyra små platsögon av mer eller mindre halvreptil art stirrar på mig medan S ruskar omilt i min axel och skriker ”Mamma det är KRIIIIIG! Hoppas du att de goda vinner? GÖR DU DET?!”

Men jag menar. Man är ju flerbarnsmamma. Jag vaknar – möter varenda legoblick – säger: ”Det är inte frukost förrän klockan åtta. Samtliga krig får föras på fastande mage innan dess.” och lyckas somna om innan S hinner börja spekulera i vad Lego Ninja-hjältar äter.

Vaknar igen av att E står och tittar på mig.

Eller ni vet. Av att E och A och deras armé av mjukisdjur klättrar upp i sängen till mig och lägger armarna (och mjuka vaddfyllda tassar) om mig och viskar (med sådana där viskningar som hörs minst trehundra meter) ”Mamma vill inte du gå upp? Du är bjuden på GOSEDJURSKALAS!”

Men jag menar. Man är ju flerbarnsmamma. Jag vaknar – möter med moderlig simultankapacitet var och en av de plastiga knappögonen – säger ”Det är inte frukost förrän klockan åtta. Det är ingen fest förrän vi har ätit frukost.”

Vaknar igen av att S och A står och tittar på mig.

Eller för att vara fullständigt ärlig: Vaknar igen av att S och A står och hoppar från min säng ner på en kudde som de har lagt på golvet medan de skriker ”Shhh! INTE VÄCKA MAMMA OCH PAPPA!” varje gång de dunsar in i varandra. Vilket är hela tiden.

Men jag menar. Man är ju flerbarnsmamma. Så.

Man lämnar sin sängvärme.

Man tar sin morgonrock.

Man tar med de tre vakna barnen ut i hallen.

Man ser till att de klär på sig ytterkläder inklusive fingervantar och mössor och gummistövlar. Detta skulle kunna ta 45 minuter.

Men man är ju flerbarnsmamma.

Man klarar det på 44.

Man öppnar ytterdörren och säger ”Det är inte frukost förrän klockan åtta. Jag ringer i matklockan och så kommer ni in då OK?”

Och hela tiden – medan man gör allt detta – så sover man.

Japp. Man sover.

Inte ens astralkropp.

Inte på låtsas.

Inte i sina drömmar.

Utan man sover.

Man kan klä på barn medan man sover.

För ibland är det det enda sättet att klä på barn.

Sedan återvänder man till den där varma mjuka platsen som har så sköna kuddar för att verkligen njuta av sin sömn. Den där sömnen som har överlevt avbrott under ganska lång tid denna morgon och varje morgon. Just den sömnen. Den moderliga flerbarnssömnen.

Fast den här gången är det något fel.

Kuddarna är mjuka och sängen är fortfarande lite varm längst in under täcket.

Men det är ändå fel.

Det är för tyst.

Det är ju helt OMÖJLIGT att sova när det är för tyst.

För.

Tja.

Ni vet.

Man är ju flerbarnsmamma.

Aug 212013
 

Imorse vaknade E tidigt och ville ”baka frukost” åt alla. Det var ju snällt. Hänsynsfullt rentav.

Hon valde att göra en gröt  på Corn Flakes, päronsplit, en stor förpackning lingon (åh, klappgröt!) grön currypasta, brödsirap och en liten burk inlagd gurka (skivad och räfflad).

Nejdå. Jag skojar bara.

I det här hushållet äts päronsplit upp med en gång, och kan därför inte ingå i morgongröt, även om det vore en intressant tillsats.

Övriga intressanta tillsatser är dock sanna och verklighetsbaserade.

Det hade nog kunnat funka om det inte vore för det där med att hon hade bestämt sig för att koka gröten i micron.

I en gjutjärnsstekpanna.

Har ni någonsin sett en treåring manövrera en gjutjärnsstekpanna och en microvågsugnsdörr, och samtidigt jonglera inlagd gurka, brödsirap, lingon och currypasta blandad med Corn Flakes?

Nej, det har ni inte.  För det går inte.

Tyvärr insåg inte E detta förrän hon redan hade tappat gjutjärnspannan i hundens matskål. Det mest fascinerande med den delen är att man kan tydligen spräcka emaljerade hundmatskålar. Som äggskal. Om man tappar gjutjärnspannor på dem. Som ÄGGSKAL.

Istället för att ge upp – mina barn har nu inte de genetiska förutsättningarna för att ge upp korkade idéer bara för att de inte funkar – valde E att glädja sig i sitt stilla sinne över att hon inte spräckt skallen på vår hund med sin gjutjärnspanna och sedan hämta förstärkning.

Förstärkningen bestod av en Sovanka (numera omdöpt till Sirapsankan), en fnissande storebror (numera befriad från sin speltid idag) och en kökspall.

Jag vet inte om jag behöver förklara för er intelligenta bloggläsare vad som händer om man sätter en kökspall på en vattenpöl stor och rymlig som en sjuårings samvete, häller ner ett generöst mått currypasta i vattnet, och samtidigt tappar en sirapsflaska på det yttersta hörnet av kökspallen så att den spricker som en hundmatsskål, och sedan försöker torka upp röran med hjälp av sin storasysters nya shorts?

Som en liten ledtråd kan jag nämna att sådana saker inte låter sig göras i tysthet.

Så.

Istället för frukost: En förvånad men lycklig treåring. En sirapig sovanka. En arg tioåring med curryshorts. En fnissig sjuåring som upprepar, om och om igen ”jag vill ha gurkgröt!”. En far som befinner sig på jobbet sedan länge vars närvaro nu hade behövts i hemmet (hade han varit hemma hade ju detta på något sätt varit hans fel. Nu är det istället hans fel för att han var på jobbet)(ni vet, dessa frånvarande fäder). En glad åttaåring som helt oberörd har suttit i vardagsrummet och spelat på sin schackdator utan att höra ett ljud. En kvinna på gränsen till nervsammanbrott.

Och så högen förstås.

Högen i köket.

Kökspallen underst. Eller nej, vattenpölen underst, i skön förening med en spräckt emaljerad hundmatsskål, en sirapsindränkt sovanka, ett par nya shorts (lila med turkosa detaljer), 514 lingon (S räknade), currypasta galore, en (lyckligtvis hel men locklös) utspilld burk ättiksgurka (den räfflade sorten), hur många Corn Flakes som helst, samt mitt morgonhumör, krossat i smulstora bitar under alltihopa.

Av hänsyn till mina kära bloggläsare avstår jag från att publicera en bild.

Jag kommer istället att använda bilden på E:s studentplakat.

Aug 182013
 

Vaknar på morgonkvisten i A:s säng, dit jag gick efter att både S och E valt att sova i min säng och det plötsligt blev lite för trångt.

Hmm… få se. Men var är A? Det måste ju ha varit tomt här när jag gick hit för att sova. Vart gick då A när han vaknade och ville byta säng? Hm. Värt att rekonstruera.

Kollar runt. Aha. A ligger i M:s säng förstås. OK.

M ligger å andra sidan på en madrass på golvet i vardagsrummet. Intressant. En framtagen madrass. Tyder på att det var VÄLDIGT trångt i hans säng. Hm. Och ingen ligger i min säng längre. Varför?

Jag hittar H i E:s säng och E i… nähä. OK. Inte i A:s säng, inte i sin egen säng, inte i M:s säng. Inte i S:s säng… Aha. H:s säng.

Japp, där ligger hon, och alla hennes mjukisdjur också. E är den enda som släpar med sig sju mjukisdjur runt på sina nattliga vandringar. Som tur är. Men – vänta! – sex mjukisdjur får jag det till. Så – var är Sovankan? Sovankan ligger definitivt inte i H:s säng.

Intressant.

Jag börjar spåra bakåt. Få se. Hur hamnade E här? Först sov hon i sin säng. Sedan i min. Ingen Sovanka på någon av dessa ställen. Hm. Var kan hon ha sovit mer? När jag lämnade min säng, vaknade hon förmodligen efter ett tag och försökte hitta mig igen. Hm. Få se. A:s säng? Där ligger – ingen Sovanka. Men vad nu?

Får plötsligt en minnesbild i huvudet. Någonstans på småtimmarna vaknade jag av att M förklarade för E att hon visserligen kunde sova i hans säng men att alla mjukisdjuren bara inte skulle få plats. Att han drog gränsen vid tre mjukisdjur. Haha! Det var sådär absurt roligt som diskussioner blir på nätterna. Det var till och med en ganska hård förhandling om vilka som skulle få vara med. Till sist vann, om jag minns rätt: Stora Dockan och Lilla Dockan och – aha! – Sovankan. Hm.

Går till M:s säng där A fortfarande trynar. Japp, Sovankan ligger där, sticker fram lite under kudden. Jag tar Sovankan och går upp till H:s säng där E ligger och sover, lyckosamt omedveten om att Sovankan varit ute på äventyr. Jag stoppar in Sovankan mellan Lilla Dockan och Ugglan. Sovankan kurar ihop sig mot  Ugglans rygg, på det sättet som ankor och ugglor sällan får tillfälle att göra i sina naturliga miljöer, och andas ett meddelande om nattlig frid – ett meddelande jag för min personliga del tänker ta till mig omedelbart. Kanske.

För jag har en sak att fundera på.

Hm. Varför lämnade M sin säng egentligen? Det kan väl inte ha varit så farligt mycket besökare där? Eller… Kan E ha smugglat in de ratade mjukisdjuren en efter en hos honom? Och dessutom låg ju A där. Två visserligen ganska små barn. Plus någonstans mellan tre och sju mjukisdjur. Plus att A är en täckesbärare.

Japp. Det var det. Mysteriet löst. Klockan är… 05.15. Snart kommer S att vakna.

Hm. Men jag hinner sova en kvart eller en halvtimma till. Ljuvligt.

Går tillbaka till A:s säng men nu ligger plötsligt S där. Just ja. Han var ju inte kvar i min säng. Varför lägger han sig inte i sin säng? Tittar in i S:s säng och ser varför. Tre tidskriftssamlare fulla med Kalle Ankatidningar. Två par läsglasögon. A:s ”Stora boken om Lego” och hans packade skolväska. Hm.

Dubbelt hm.

Min säng var ju tom nu. Hm.

Är det sant? Kommer jag att få sova sista delen av natten i min egen säng? Wow. Fantastiskt. Det känns plötsligt som att detta kommer att bli min lyckodag. Och – japp. Min säng är tom. Tom på det förtjusande sätt som en sandstrand aldrig är på en solig dag i juli. Tom på det utsökta sätt som ens almanacka oväntat blir när planerade planer plötsligt försvinner och man får en kväll för sig själv. Tom på det njutningsfulla sätt som snö som ännu ingen trampat omkring i.

Åh ljuva ro. Jag kryper ner i min säng och njuter av mina egna kuddar och mitt eget täcke.

Min egen säng OCH mitt eget täcke. Det är nästan för bra för att vara sant.

I vår familj har vi nämligen två olika sätt att tänka angående de nattliga vandringarna. Vissa tar med sitt eget täcke när de vandrar, andra inte. Det innebär att man kan hamna i en täckeslös säng när man byter viloplats. Det gör inte så mycket eftersom man sällan sover mer än några timmar på samma ställe. Det som är något värre är att det innebär att om en sådan där täckesbärare vandrat till ens säng under natten kan den ta med sig ens eget täcke bort till nästa säng och så ligger man där med ett fånigt stålmannentäcke som inte är tillräckligt långt eller varmt eller vad det är.

Men. Nu har jag min säng. Mitt täcke. En hel kvart för mig själv. Det här kommer att bli en bra dag.

Ah.

Det enda som kan hända nu är –

ja.

Jaja.

Exakt.

Någon står vid min sängkant. Någon som vill sova i min säng.

En collie med dålig andedräkt.

Jaja.

OK.

Hundkorgen är väl ledig iallafall.

Jul 042013
 

E har hittat på en liten sång. Den går så här:

vers 1:
Jag saknar min lilla docka

jag saknar min lilla docka
jag saknar min lilla docka
jag saknar min lilla docka

refräng:
Jag saknar min lilla docka
jag saknar min lilla docka
jag saknar min lilla docka
jag saknar min lilla docka

vers 2:
Jag saknar min lilla docka
jag saknar min lilla docka
jag saknar min lilla docka
jag saknar min lilla docka

(upprepas ad infinitum med allt mer vansinnig tonart)

Hon började sjunga klockan 16:35. Hon slutade när hon somnade 21:05.

Nej. Det hjälpte inte att ge henne dockan.

Det hjälpte inte heller att prata med henne.

Det hjälpte inte att sjunga något annat ännu högre.

Det hjälpte inte att försöka få henne att prata istället.

Det hjälpte inte att spela Justin Bieber på högsta volym.

Det  hjälpte inte att förskansa sig i tvättstugan med hörlurar.

Det hjälpte inte ens att gå ut och bygga lite på carporten som M.

 

Hon sjöng genom middagen. Badet. Sagan. Läggningen av de stora barnen.

 

Sedan övermannades hon av sömn.

 

Och M och jag andades ut. Rofyllt. Lugnt. Stilla. En stillhet som ett träd: Med djupa rötter i vår själsliga mylla. Med grenarna sträckta mot himlen omfamnade den friden omkring oss.

Vi sade inte ett ord. Vi ville inte bryta tystnaden. Vi satte oss i varsin fåtölj. Vi tog varandras händer. Vi såg varandra djupt in i ögonen. Vi lutade oss tacksamt tillbaka. Sedan kände jag det.

Nej. Inte en enorm lust att sjunga den sång som nötts in i mina hjärnceller de senaste timmarna. Utan. Konturerna av den lilla dockan under kudden jag lutade mig mot.

Alltså. Den lilla dockan. Inte den stora dockan som vi vid upprepade tillfällen försökt att ge henne.

Jag drog fram dockan och tittade på den. Och M tittade på den. Och vi tittade på varandra. Och vi insåg att vi hade kunnat slippa åtminstone fyra timmars sång om vi hade lyssnat ordentligt på texten hon sjöng. Om vi inte drabbats av panik inför upprepningarna och gett henne – gång på gång – med en sådan envishet som endast kommer av den djupt liggande förtvivlan som en ständigt upprepad fras kan ge – den dockan vi trodde hon sjöng om.

Och när man inser en sådan sak. En sådan djup sanning. En sådan livets ironi. Då finns det bara en sak att göra och vi gjorde den.

Vi smög in till den sovande E med dockan och lade den intill henne.

I sömnen log hon och drog Lilla dockan intill sig. Det strålade om henne – till och med hennes panna såg lycklig ut. Vi tittade på henne och någonstans i mörkret där hittade vi mental styrka nog att dela hennes glädje. Kanske skämdes vi lite över att vi inte förstod – att vi inte hört. Men allt var borta nu med hennes längtansfulla samsovande med Lilla dockan. Vi smög oss ut ur rummet – föräldrarnas eviga tåtassande.

Och sedan hörde vi det. Svagt och genom hennes drömdimma tog orden sig ändå ut:

Jag älskar min lilla docka
Jag älskar min lilla docka
Jag älskar min lilla docka
Jag älskar min lilla docka…

Åh. Det kommer att bli en lång natt.

Jun 302013
 

Klockan 23 ca: E vaknar med pigg blick och ställer sig bredvid min säng och stirrar på mig. När hon har stirrat mig vaken säger hon ”mamma jag gillar inte när du sover”. Sedan ägnar hon ganska många timmar åt att bevisa det påståendet.

Klockan 00:05: Berättar vilka kompisar på dagis som cyklade en obestämd dag förra veckan innan alla fick vattkoppor. Berättelsen tappar lite av sin dramatiska stringens när hon börjar tveka om vilka som hade vagn efter cykeln.

Klockan 00:15: ”Jag gillar pappa för att han är så duktig på att såga trä och jag skall också såga trä när jag blir stor”. Somnar om som en stock vilket iallafall är tjusig symbolik.

Klockan 00:20: Kort men känslosam utläggning om några olika aspekter av sopbilen.

Klockan 00:40 Sjunger en sång för mig om en liten häst som vill sova på sin lilla kudde – en känsla som starkt delas av sångerskans moder.

Klockan 00:45 Själv nynnar jag på ”Mr Sandman bring me a dream”. Tror jag. Å andra sidan är det möjligt att jag helt enkelt håller på att bli galen.

Klockan 01:00: Upplyser mig om att det inte finns några katter på natten. De försvinner då. Men de kommer tillbaka när det blir morgon som tur är. Jag funderar lite på om mammor skulle kunna försvinna på natten om vi lovade att komma tillbaka när det blir morgon men avskriver idén som orimlig. Hur skall hon klara sig utan sin samtalspartner?

Klokan 01:30 Åkallar i mitt inre John Blund. Epic fail.

Klockan 01:50 ”Min pappa är tokig och gör tokiga pappaskämt. Min pappa är en tokfia!”

Klockan 02:00 Oklart samtal om huruvida jag också är en tokfia. Övriga som eventuellt kan klassificeras som tokfior: Två av fröknarna på dagis – morfar – farfar – storkusinerna.

Klockan 03:20 ”Nu är dags gå upp och göra frukost. Men jag VILLLLLLL ha frukost. Annars skriker jag!”

Klockan 03:25 ”Men mamma är det så som du sade? Försvinner min yoghurt på natten och kommer tillbaka när det blir morgon?” ”Ja” ”Är det morgon nu?”

Klockan 04:45 Något som jag inte riktigt uppfattar men som slutar med att hon kommer över till mig och lägger en gosedjursbäver på min skalle och sticker en röd märkpenna i min hand. Det gör inget. Man kan sova ändå.

Klockan 05:00 ”Nu vaknar S! NU vaknar S!! N U   V A K N A R   S!!! NU VAKNAR S SNART!!!! N U!!!!! …. (lång paus) …. Mamma S har vaknat.”

S smyger in och tar E i handen och går ut i vardagsrummet och sätter på en video. Jag struntar i att jag hör ljudet in i sovrummet. Jag struntar i att det är Mora Träsk. Jag struntar i allt utom sömnen – den ljuvliga förtrollande livsdanande magiska sömnen som lägger sig som en mantel runt mina axlar och –

Klockan 06:00 ”Mamma? Sover du? Mamma!  E vill ha frukost nu! MAMMA!! Får jag ta ner de där fina kristallglasen från översta hyllan och hälla upp mjölk i?” ”Mm”

Klockan 06:01 Ute i köket med en vilt stirrande blick och väldigt lite humor medan S förklarade att han bara skojade lite med mig.

Klockan 07:00 Det omisskännliga ljudet av jordgubbsfil som börjar hällas i ett glas men när glaset dras undan hamnar på under bakom framför inom runt samt bortom små barnafötter. En ny dag har börjat.

Well. 07:00. Det blev iallafall lite sovmorgon.

Jun 242013
 

En dag för några veckor sedan bestämde sig E att hon inte behövde ha med en napp till dagis eftersom hon är en stor tjej nu.

Vi blev imponerade när hon höll fast vid beslutet även under vilstunder och den ack så nappkrävande promenaden från dagis till bilen på eftermiddagen. Själv är hon också väldigt nöjd och konstaterar att hon ÄR en stor tjej nu.

Däremot har hon inte slutat med nappen här hemma. När man verkligen är trött och behöver vila behöver man sin napp. Så är det. Jag känner stark sympati med henne för detta. Hemma behöver man liksom få vara sig själv – få vara liten.

Eller?

Imorse halv fem vaknade hon av att hon hade tappat nappen.

-Min nappis! MIN NAPPIS! vrålade hon i vild förtvivlan tills jag gick upp och famlade mig fram till den. Hon stoppade den belåtet i munnen och började glatt (och oroväckande piggt) sjunga ”Min nappis är här nu! Min nappis är här nu!”

Exakt den millisekund som mitt huvud längtansfullt nuddade kudden igen ändrade sig sången från hoppsansa-glad barnvisa till ett wailande av episka mått.

-Men! Jag! Är! Stor! Tjej! (med vibrato)

Hon drog ur nappen och tittade på den och funderade ett tag.

-Min nappis är här! Min nappis är – Men jag är stor tjej! Hon lade sorgset nappen bredvid sig. Dockan ha nappis. Jag är stor tjej!

Nu tror ni kanske att orden ”Jag är stor tjej!” sades med triumf i rösten. Men nej. De sades med stor tragik. De sades med en känsla för det ironiska – i det att det hon mest önskade var så nära inom räckhåll men att pliktkänslan höll henne borta. Hon klappade sorgset på sin docka. Hon tittade på dockan. Tittade på nappen. Började gråta.

-Jag är stor tjej nu! Jag är stor tjej! (tystnad – tillräckligt lång tystnad för att sömnen skulle kunna stryka mig över håret – klappa mig på kinden – sluta mina ögonlo-) JAG VILL HA MIN NAPPIS! (med en plötsligt oanad basröst)

Hon tar nappen från dockan och håller den hårt hårt HÅRT i handen som för att aldrig släppa den.

-MIN nappis! MIN nappis! Jag älskar min nappis! Hon stoppar nappen i munnen och tystnaden – den belåtna tystnaden hos någon som knäckt koden till kassaskåpet i vilket all världens lycksalighet förvaras – råder. Tills jag blundar nästa gång.

-Jag är stor tjej! Jag är stooooooo-o-o-o-or tjej! Wailandet ökar i styrka. Nappen ligger hos dockan igen.

Jag inser att vi står inför riktigt stressig livshets – en existentialistisk kris. Jag går upp och går fram till sängen. Klappar henne på lockarna. Lägger sovankan nära henne. Böjer mig ner och viskar:

-Du är en stor tjej på dagen! På natten får man vara en liten tjej. Man får ha sin nappis då.

-Jag är stor dagen?

-Ja och på natten får man vara så liten som man vill. Man får ha nappisen då.

Hon tittar på mig med de där genomblåa ögonen. De som är så blå och så outgrundliga att jag inte  längre vet var blåheten slutar och outgrundligheten börjar. Hon klappar mig på handen. Hon tittar på dockan som ligger med nappen. Hon tittar extra länge på nappen. Sedan tittar hon på mig. Medan hennes blick är fixerad vid mina ögon rör sig hennes högerhand som av sig själv – som om den hade egna ögon – blixtsnabbt fram till nappen. Hon tar den. Stoppar den i munnen. Hela tiden med blicken fäst mot mig.

Högerhanden klappar dockans huvud ömt.

-Dockan stor tjej nu! förklarar hon triumferande för mig. DOCKAN inte ha nappis. Dockan stor tjej natten. E stor tjej dagen. Hon ler. Min nappis är här! Min nappis! Med sovankan tryggt tryckt mot hakan vänder hon sig bort från mig. Den nya pragmatiska arbetsfördelningen har gjort sitt jobb. Hon andas redan sömntungt.

Den plötsligt stora dockan blinkar inte ens. Stora blanka dockögon tittar mot taket. Troligen funderar hon på sin nya status.

Feb 212013
 


Om man vaknar klockan 3 på natten och hör sin yngsta dotters röst ringa som en klocka genom huset, och det hon säger är:

-Mamma Mu är ledsen. Mamma Mu är ledsen kanan trasig. Lilla Mamma Mu jag trösta. Jag SJUNGA Mamma Mu.

Då tar det ju ett tag innan man vaknar till. Och javisst – jag jublar sällan när jag blir väckt på natten. Men när jag lyssnat ett tag växer glädjen i hjärtat.

För det är något otroligt tilltalande och härligt över att ens dotter tar till sig sina böcker på det sättet att hon funderar över dem på nätterna.

Och visst – en extremt konservativ litteraturstuderande kan ju hävda att ”Mamma Mu åker kana” inte tillhör världslitteraturens främsta klassiker. Men till dig, kära extremt konservativa litteraturstuderande säger jag: Pfui!

mmu

Och jag säger det med eftertryck. Och jag säger det för att en av litteraturens uppgifter är att ge oss förmågan att leva sig in i andra människors känslor. Och har ”Mamma Mu åker kana” lyckats göra det hos min snart-treåring, ja, då är det, om inte världslitteratur så åtminstone värdelitteratur.

Och ja, jag är så underligt funtad att jag kan ligga och lyssna på när E med sitt mest tröstande tonfall sjunger ”vi har fått en konstig ko med konstiga små horn” i en halvtimma, och samtidigt le. Jag är verkligen precis så konstig. Men så är jag mamma också.

Och när den egna bekvämligheten krockar med något som i en mammas värld är ett utvecklingssteg hos barnet, ja, då tar den egna bekvämligheten ett steg tillbaka av någon anledning. Det är knäppt och konstigt, kanske, men det är coolt. Om inte att uppleva, så som fenomen.

Min dotter har hittat ett av livets stora värden. Böckerna och vad de ger. För böcker betyder mycket för mig. De öppnar nya världar. De ger nya insikter. De ger mig tankar som jag inte hade kommit på på egen hand. De är helt enkelt magiska.

Så klockan halv fyra imorse längtade jag förvisso intensivt efter att sova.

Men jag längtade ännu mer efter att få gå upp och dra fram och damma av mina gamla favoritböcker – de som verkligen betytt något – mina mest klassiska klassiker,och sätta i händerna på henne, höra vad hon spontant tycker liksom.

Fast jaja, det är klart. Jag förstår vad ni menar. En sak i taget. Och det har ni väl rätt i.

För att verkligen förstå chic lit måste man nog kunna läsa själv.

Sep 232012
 

Det här har jag märkt under åratal av badrumsstädningar:

Noggrannheten jag städar badrummet med står inte alls i proportion till hur snabbt det blir stökigt igen.

Det upprör husmodern i mig.

Men det fascinerar faktiskt någon liten del av min innersta människa.

Det är dystert men liksom spännande ändå. Mörkt men mäktigt.

Brist på proportioner är det nya svarta.