Sep 212013
 

Vaknar av att S står och tittar på mig.

Eller nåja. Det kanske låter mer stillsamt än vad det är. Vaknar av att S har radat upp sin armada av Lego Ninja-hjältar på min sängkant så att fyrtiofyra små platsögon av mer eller mindre halvreptil art stirrar på mig medan S ruskar omilt i min axel och skriker ”Mamma det är KRIIIIIG! Hoppas du att de goda vinner? GÖR DU DET?!”

Men jag menar. Man är ju flerbarnsmamma. Jag vaknar – möter varenda legoblick – säger: ”Det är inte frukost förrän klockan åtta. Samtliga krig får föras på fastande mage innan dess.” och lyckas somna om innan S hinner börja spekulera i vad Lego Ninja-hjältar äter.

Vaknar igen av att E står och tittar på mig.

Eller ni vet. Av att E och A och deras armé av mjukisdjur klättrar upp i sängen till mig och lägger armarna (och mjuka vaddfyllda tassar) om mig och viskar (med sådana där viskningar som hörs minst trehundra meter) ”Mamma vill inte du gå upp? Du är bjuden på GOSEDJURSKALAS!”

Men jag menar. Man är ju flerbarnsmamma. Jag vaknar – möter med moderlig simultankapacitet var och en av de plastiga knappögonen – säger ”Det är inte frukost förrän klockan åtta. Det är ingen fest förrän vi har ätit frukost.”

Vaknar igen av att S och A står och tittar på mig.

Eller för att vara fullständigt ärlig: Vaknar igen av att S och A står och hoppar från min säng ner på en kudde som de har lagt på golvet medan de skriker ”Shhh! INTE VÄCKA MAMMA OCH PAPPA!” varje gång de dunsar in i varandra. Vilket är hela tiden.

Men jag menar. Man är ju flerbarnsmamma. Så.

Man lämnar sin sängvärme.

Man tar sin morgonrock.

Man tar med de tre vakna barnen ut i hallen.

Man ser till att de klär på sig ytterkläder inklusive fingervantar och mössor och gummistövlar. Detta skulle kunna ta 45 minuter.

Men man är ju flerbarnsmamma.

Man klarar det på 44.

Man öppnar ytterdörren och säger ”Det är inte frukost förrän klockan åtta. Jag ringer i matklockan och så kommer ni in då OK?”

Och hela tiden – medan man gör allt detta – så sover man.

Japp. Man sover.

Inte ens astralkropp.

Inte på låtsas.

Inte i sina drömmar.

Utan man sover.

Man kan klä på barn medan man sover.

För ibland är det det enda sättet att klä på barn.

Sedan återvänder man till den där varma mjuka platsen som har så sköna kuddar för att verkligen njuta av sin sömn. Den där sömnen som har överlevt avbrott under ganska lång tid denna morgon och varje morgon. Just den sömnen. Den moderliga flerbarnssömnen.

Fast den här gången är det något fel.

Kuddarna är mjuka och sängen är fortfarande lite varm längst in under täcket.

Men det är ändå fel.

Det är för tyst.

Det är ju helt OMÖJLIGT att sova när det är för tyst.

För.

Tja.

Ni vet.

Man är ju flerbarnsmamma.

Random Posts

Loading…

  4 Responses to “Killing me softly”

  1. Jag skrattar. Tänker. Känner. Tror jag vet.

  2. Tack för dagens underbara text. <3

  3. Vilken härlig text. Du skriver så att man finns i sängen med dig ; )

  4. Ja, vad bra skrivet. Och sicken tur att man inte är flerbarnsmamma…

 Leave a Reply

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>