Jul 042013
 

E har hittat på en liten sång. Den går så här:

vers 1:
Jag saknar min lilla docka

jag saknar min lilla docka
jag saknar min lilla docka
jag saknar min lilla docka

refräng:
Jag saknar min lilla docka
jag saknar min lilla docka
jag saknar min lilla docka
jag saknar min lilla docka

vers 2:
Jag saknar min lilla docka
jag saknar min lilla docka
jag saknar min lilla docka
jag saknar min lilla docka

(upprepas ad infinitum med allt mer vansinnig tonart)

Hon började sjunga klockan 16:35. Hon slutade när hon somnade 21:05.

Nej. Det hjälpte inte att ge henne dockan.

Det hjälpte inte heller att prata med henne.

Det hjälpte inte att sjunga något annat ännu högre.

Det hjälpte inte att försöka få henne att prata istället.

Det hjälpte inte att spela Justin Bieber på högsta volym.

Det  hjälpte inte att förskansa sig i tvättstugan med hörlurar.

Det hjälpte inte ens att gå ut och bygga lite på carporten som M.

 

Hon sjöng genom middagen. Badet. Sagan. Läggningen av de stora barnen.

 

Sedan övermannades hon av sömn.

 

Och M och jag andades ut. Rofyllt. Lugnt. Stilla. En stillhet som ett träd: Med djupa rötter i vår själsliga mylla. Med grenarna sträckta mot himlen omfamnade den friden omkring oss.

Vi sade inte ett ord. Vi ville inte bryta tystnaden. Vi satte oss i varsin fåtölj. Vi tog varandras händer. Vi såg varandra djupt in i ögonen. Vi lutade oss tacksamt tillbaka. Sedan kände jag det.

Nej. Inte en enorm lust att sjunga den sång som nötts in i mina hjärnceller de senaste timmarna. Utan. Konturerna av den lilla dockan under kudden jag lutade mig mot.

Alltså. Den lilla dockan. Inte den stora dockan som vi vid upprepade tillfällen försökt att ge henne.

Jag drog fram dockan och tittade på den. Och M tittade på den. Och vi tittade på varandra. Och vi insåg att vi hade kunnat slippa åtminstone fyra timmars sång om vi hade lyssnat ordentligt på texten hon sjöng. Om vi inte drabbats av panik inför upprepningarna och gett henne – gång på gång – med en sådan envishet som endast kommer av den djupt liggande förtvivlan som en ständigt upprepad fras kan ge – den dockan vi trodde hon sjöng om.

Och när man inser en sådan sak. En sådan djup sanning. En sådan livets ironi. Då finns det bara en sak att göra och vi gjorde den.

Vi smög in till den sovande E med dockan och lade den intill henne.

I sömnen log hon och drog Lilla dockan intill sig. Det strålade om henne – till och med hennes panna såg lycklig ut. Vi tittade på henne och någonstans i mörkret där hittade vi mental styrka nog att dela hennes glädje. Kanske skämdes vi lite över att vi inte förstod – att vi inte hört. Men allt var borta nu med hennes längtansfulla samsovande med Lilla dockan. Vi smög oss ut ur rummet – föräldrarnas eviga tåtassande.

Och sedan hörde vi det. Svagt och genom hennes drömdimma tog orden sig ändå ut:

Jag älskar min lilla docka
Jag älskar min lilla docka
Jag älskar min lilla docka
Jag älskar min lilla docka…

Åh. Det kommer att bli en lång natt.

Random Posts

Loading…

  6 Responses to “En sedelärande historia”

  1. <3 <3 <3

  2. 🙂

  3. Vad säger man? Stort leende.

  4. Kärlek, kärlek, kärlek.

  5. Vet du att din blogg ligger’ nere ibland vid ett-tiden på dagen?

 Leave a Reply

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>