Om man vaknar klockan 3 på natten och hör sin yngsta dotters röst ringa som en klocka genom huset, och det hon säger är:

-Mamma Mu är ledsen. Mamma Mu är ledsen kanan trasig. Lilla Mamma Mu jag trösta. Jag SJUNGA Mamma Mu.

Då tar det ju ett tag innan man vaknar till. Och javisst – jag jublar sällan när jag blir väckt på natten. Men när jag lyssnat ett tag växer glädjen i hjärtat.

För det är något otroligt tilltalande och härligt över att ens dotter tar till sig sina böcker på det sättet att hon funderar över dem på nätterna.

Och visst – en extremt konservativ litteraturstuderande kan ju hävda att ”Mamma Mu åker kana” inte tillhör världslitteraturens främsta klassiker. Men till dig, kära extremt konservativa litteraturstuderande säger jag: Pfui!

Och jag säger det med eftertryck. Och jag säger det för att en av litteraturens uppgifter är att ge oss förmågan att leva sig in i andra människors känslor. Och har ”Mamma Mu åker kana” lyckats göra det hos min snart-treåring, ja, då är det, om inte världslitteratur så åtminstone värdelitteratur.

Och ja, jag är så underligt funtad att jag kan ligga och lyssna på när E med sitt mest tröstande tonfall sjunger ”vi har fått en konstig ko med konstiga små horn” i en halvtimma, och samtidigt le. Jag är verkligen precis så konstig. Men så är jag mamma också.

Och när den egna bekvämligheten krockar med något som i en mammas värld är ett utvecklingssteg hos barnet, ja, då tar den egna bekvämligheten ett steg tillbaka av någon anledning. Det är knäppt och konstigt, kanske, men det är coolt. Om inte att uppleva, så som fenomen.

Min dotter har hittat ett av livets stora värden. Böckerna och vad de ger. För böcker betyder mycket för mig. De öppnar nya världar. De ger nya insikter. De ger mig tankar som jag inte hade kommit på på egen hand. De är helt enkelt magiska.

Så klockan halv fyra imorse längtade jag förvisso intensivt efter att sova.

Men jag längtade ännu mer efter att få gå upp och dra fram och damma av mina gamla favoritböcker – de som verkligen betytt något – mina mest klassiska klassiker,och sätta i händerna på henne, höra vad hon spontant tycker liksom.

Fast jaja, det är klart. Jag förstår vad ni menar. En sak i taget. Och det har ni väl rätt i.

För att verkligen förstå chic lit måste man nog kunna läsa själv.