Nov 162013
 

Vägen till självinsikt är lång och ödslig och går genom oändliga skogar av snåriga bedömningar.

När H föddes, i den där första babybubblan, tänkte jag: Nu behöver jag aldrig mer ha dåligt självförtroende. För jag behöver bara titta in i ögonen på den här lilla varelsen som älskar mig oreserverat, älskar mig för att jag är jag, älskar mig med hela sin varelse, för att bli säker och trygg i mig själv.

Och det funkade! Det funkade jättebra! I tre veckor. Minst.

För sedan växer vi alla till och de där ögonen som stirrat så varmt på en, stirrar nu kallt på en och undrar vad man håller på med när man lite hurtigt frågar om de är laddade inför filmkvällen. ”Nej, för vi lever typ på 2000-talet. VI är inte laddade. Våra MOBILER är laddade.”

Det här stod så klart för mig idag när en kompis till mig glatt noterade på facebook att hon gått från att vara ”världens bästa mamma” till att bli ”universums bästa mamma” och noterade att hon nu får ta i väldigt för att ta i vad nästa steg skall bli.

Plötsligt kunde jag känna mig glad över att jag anses vara ”Enköpings dåligaste mamma” för att det är ju en så väldigt lokal seger. Lokal och trygg liksom.

Och sedan skrev jag till henne att min formella titel nog egentligen är ”Enköpings jävla dåligaste mamma” och att det är sånt som händer.

Jaja. Ni vet hur det är. Man kan inte vinna alla tävlingar. Och just tävlingen om ”universums jävla dåligaste mamma” känner jag att jag inte vill vinna.

Och när jag skrev så där så gick hon förbi datorn, hon, som för snart tio år sedan tittade på mig med den där dyrkande blicken, den som bara var kärlek, som bara var ”du är mitt kosmos, mitt hem, mitt allt”. Hennes ögon nådde min datorskärm, och skannade vant av den.

Hon fnös.

-Mamma. Allvarligt. Kan du INGENTING om hur man säger med ord? Fattar du inte – vaheterre – GRAMMATIK?!

-Eh… jag trodde att jag fattade grammatik…

– Mäh! Så där SÄGER ju ingen!! INGEN säger att du är Enköpings jävla dåligaste mamma!!! Man säger ”du är Enköpings dåligaste jävla mamma” – det är SÅ  man säger! Pfssssch!

Med en axelryckning avfärdar hon mig och hela mitt ytterst begränsade kunnande om vaheterre grammatik, och sveper förbi mig och ut.

Vägen till självinsikt är lång och ödslig och går genom oändliga skogar av snåriga bedömningar.

Jun 122013
 

A: Mamma vad har du skrivit där?

jag: På min blogg om vår diskussion igår om att göra bort sig.

A: Läs upp.

jag: (läser upp)

A: Mamma vad betyder maniskt?

jag: (förklarar)

A: Men mamma. Det där när jag sade att du var helt normal… jag sade inte alls det sådär maniskt.

jag: Nähä. Men det kändes så.

A: Mamma jag sade det med min hypnosröst. Har du glömt att jag har en hypnosröst?

jag: Ja. Förlåt. Det hade jag glömt.

A: Så du blev en helt normal mamma när jag sade så. För du blev hypnotiserad.

jag: Så det är därför jag har varit så normal idag?

A: (tänker)

jag: Det var ju snällt.

A: (tänker)

jag: Alltså att du ville att jag skulle –

A: OK mamma. Det kanske inte kan funka varje gång. Hmm. Du kanske måste se mig djupt in i ögonen…

Och som en direkt följd av detta har min son som vid upprepade tillfällen idag bett mig se honom djupt in i ögonen. Jag vägrade naturligtvis varje gång. Man vill ju inte hypnotiseras till att rätta in sig i ledet. Så han började komma med allt mer flippade undanflykter. Det började med rena uppmaningar men det har också förekommit små dikter och utlovade trollerikonster och rent och skärt lurendrejeri. Min favorit var den poetiska varianten: ”Mamma om du tittar i mina ögon kan du se SANNINGEN speglad i min blick. Det har en av mina fröknar sagt.”

Vi har dragit igenom ett tiotal varianter eller fler.

Så.

Min genomtänkta och fullständigt oreviderade åsikt är ändå att det där ordet ”manisk” har visst fog för sig.

Apr 222013
 

First Sign of Madness

Jag har som sagt varit bortrest stora delar av helgen. Då hinner man inte sortera strumpor som man borde. Men det var inte det jag stod och tänkte på i denna arla morgonstund. Tankar fokuserade på annat än strumpsortering: first sign of madness.

Second Sign of Madness

A röjer in i köket och visar upp sitt val av kläder för dagen. –

-Fint, säger jag, du glömmer väl inte att komma ihåg att sätta på dig strumpor sedan bara?

-Nejdå, svarar han och rusar iväg igen.

Och jag blir stående. Frusen mitt i rörelsen. Som om ett pistolskott gått av och chockat mig till inaktivitet. Vad menade han? ”Nejdå” som i att ”jag glömmer inte strumporna” eller ”Nejdå” som i att ”jag kommer inte att sätta på mig strumpor”? Jag funderar över vilken grad av grammatisk sofistikation man kan förvänta sig av en sexåring. Vad menade han? Strumpor eller inte strumpor? I säkert fem minuter står jag där.

Third Sign of Madness

Fem minuter senare: A kommer inskuttande i köket och visar upp vilka strumpor han satt på sig. Bra. God grammatisk sofistikation. Jag nickar, lättad, och tänker fortsätta med frukostundanplockandet. Men A hinner se att jag fortfarande står med müslin i handen och skåpluckan öppen precis som när han stack iväg. Fortfarande. Fem minuter senare. Han tittar på mig och flinar:

-Har du stått här hela tiden och funderade på vad jag menade när jag sade ”nejdå”? frågar han.

Busted.

Jag är alltså så vansinnig – så konsekvent vansinnig – att barnen förväntar sig denna galenskap och kan diagnosticera den korrekt.

It’s a downhill slope from here.

Om inte.

Om inte.

Om inte jag kan hålla vansinnet i schack genom en rigorös strumpsorteringsregim förstås.

Det är värt ett försök.

(Fourth Sign of Madness).

Mar 172013
 

Jobbade idag. Vid middagstid ringde S med det viktiga meddelandet:

-Sylten här hemma är slut. Pappa tog GODIS istället. Då åt vi gröt och choklad. Mjölken blev alldeles brun.

OK.

Eh.

Allvarligt.

OK.

Ni kan nog föreställa er mina känslor. Jag menar – här lämnar man dem några timmar på söndagen.  Åker hemifrån för att sköta sitt jobb. Och så får man höra detta.

Allvarligt.

Jag tror inte jag behöver uttrycka det tydligare än så. Vad som far genom huvudet när man får ett sådant telefonsamtal. Känslorna. Känslorna som far runt i huvudet i det ögonblicket. Ni vet. En öm moders sköraste känslor kommer fram när hon hör en sådan sak.

Allvarligt.

Här ringer S. Han är ÅTTA år. Just det. Nu kanske ni kan frammana mina känslor. Mina moderskänslor. Hur hjärtat långsamt spricker. Och så stoltheten förstås.  Och hur rörd jag blir.

Allvarligt.

Ni såg det själva så det är klart att ni förstår mig. Grabben talade på hexameter. Spontant. Utan minsta ansträngning. Kan man bli annat än stolt?

Mar 072013
 

S och A har skrivit en berättelse. Den är så enormt välberättad så jag måste dela den med er.

Inget tjafs. Inga onödiga känslor. Inget löjligt detaljfixerat. The salient facts och inget annat.

Först en uppländsk-svensk ordlista: rak=röck=ryckte.

Varsågoda:

hajen

 Hajen tog en diamant från polisen. Polisen röck ut. Hajen tog en bil. Bilen var rostig och söndersliten. Hajen blev gripen. 

Vad jag älskar är allt som inte är utskrivet – inte är överförklarat av författarna. Istället får frågorna växa inom läsaren: Varför hade polisen en diamant? Var hittar en haj en bil? Slet hajen sönder bilen? Om inte – vem gjorde det då?

Många frågor har man men moralen i berättelsen behöver man iallafall inte fundera över:  Stjäl bara nya fina bilar så kan du inte gripas lika lätt.

Feb 212013
 


Om man vaknar klockan 3 på natten och hör sin yngsta dotters röst ringa som en klocka genom huset, och det hon säger är:

-Mamma Mu är ledsen. Mamma Mu är ledsen kanan trasig. Lilla Mamma Mu jag trösta. Jag SJUNGA Mamma Mu.

Då tar det ju ett tag innan man vaknar till. Och javisst – jag jublar sällan när jag blir väckt på natten. Men när jag lyssnat ett tag växer glädjen i hjärtat.

För det är något otroligt tilltalande och härligt över att ens dotter tar till sig sina böcker på det sättet att hon funderar över dem på nätterna.

Och visst – en extremt konservativ litteraturstuderande kan ju hävda att ”Mamma Mu åker kana” inte tillhör världslitteraturens främsta klassiker. Men till dig, kära extremt konservativa litteraturstuderande säger jag: Pfui!

mmu

Och jag säger det med eftertryck. Och jag säger det för att en av litteraturens uppgifter är att ge oss förmågan att leva sig in i andra människors känslor. Och har ”Mamma Mu åker kana” lyckats göra det hos min snart-treåring, ja, då är det, om inte världslitteratur så åtminstone värdelitteratur.

Och ja, jag är så underligt funtad att jag kan ligga och lyssna på när E med sitt mest tröstande tonfall sjunger ”vi har fått en konstig ko med konstiga små horn” i en halvtimma, och samtidigt le. Jag är verkligen precis så konstig. Men så är jag mamma också.

Och när den egna bekvämligheten krockar med något som i en mammas värld är ett utvecklingssteg hos barnet, ja, då tar den egna bekvämligheten ett steg tillbaka av någon anledning. Det är knäppt och konstigt, kanske, men det är coolt. Om inte att uppleva, så som fenomen.

Min dotter har hittat ett av livets stora värden. Böckerna och vad de ger. För böcker betyder mycket för mig. De öppnar nya världar. De ger nya insikter. De ger mig tankar som jag inte hade kommit på på egen hand. De är helt enkelt magiska.

Så klockan halv fyra imorse längtade jag förvisso intensivt efter att sova.

Men jag längtade ännu mer efter att få gå upp och dra fram och damma av mina gamla favoritböcker – de som verkligen betytt något – mina mest klassiska klassiker,och sätta i händerna på henne, höra vad hon spontant tycker liksom.

Fast jaja, det är klart. Jag förstår vad ni menar. En sak i taget. Och det har ni väl rätt i.

För att verkligen förstå chic lit måste man nog kunna läsa själv.

Sep 292012
 

När ett barn knäcker läskoden öppnar sig hela världen. Alla de konstiga tecken som plötsligt har funnits på skyltar och i barnböckerna får en mening – en mening som från och med den stunden alltid kommer att finnas där – bokstäverna blir aldrig mer krumelurer utan hädanefter betydelsebärande beståndsdelar i olika budskap.

Och visst – de första veckorna efter det kanske de där budskapen inte är så enormt världsomdanande. Det blir en hel del ÖPPET och ICA och INGEN REKLAM TACK.

Men sedan börjar världen bli större. Suneböcker. LasseMaja. Astrid Lindgren.

Och sedan – o ljuva tanke – Narnia. Harry Potter. Kanske så småningom lite Hasseåtage-texter – vad roligt. Och – hur gammal var jag när jag började läsa Agatha Christie?

Och då slog det mig.

Där går jag och planerar hur mina barns världsbilder och framtida tankar skall se ut.

Men de kanske inte vill läsa mer Harry Potter än vad vi redan har läst.

De kanske inte bryr sig om mina egna gyllene läsupplevelser. De vill förmodligen skapa sig egna.

Nu verkar alla ungdomar läsa Eld.

Om tre-fyra år har det kommit nya spännande böcker – inte ens skrivna än.

Och då slår det mig en tanke till – en som är så underbar att bokmässans tak lyfter sig och himlen kommer ner och lägger sig runt mitt huvud.

Jag blir inte den som bestämmer mina barns läsning. Men kanske – kanske, om jag har världens tur – kanske, om förtroendet fortsätter att vara gott mellan oss och med lite öppet sinne från båda hållen – kanske kommer de istället att dela sina husgudar med mig.

Kanske kan jag, istället för att servera dem mina sanningar, få del av deras.  Kanske får jag de oväntade läsupplevelserna. Kanske visar de mig var de hittar sina tankar och sin världsuppfattning. Kanske är det MIN värld som kommer att öppnas av deras boktips och inte tvärtom.

Aug 172012
 

Vi har ju blivit alltmer stolta över hur många ord E verkar behärska och hur duktig hon är på att uttrycka sig. Fast. Imorse fick vi väl delvis tänka om. Då, vid frukostbordet, hov hon nämligen upp sin stämma och sade bestämt: ”MJULLOPS.” Hon sade det inte en gång, utan flera gånger.

Hunden Elis valde att tolka uttrycket som ”Jag vill hemskt gärna bli pussad på näsan av en stor glad collie”. Men så tolkar han ju å andra sidan de flesta uttalanden.

Jag tänkte att hon menade ”smörgås” och M att hon menade ”mjölk”. H tänkte omedelbart att hon sade ”Hej hopp!” och killarna hörde båda två det i sammanhanget obegripliga ordet ”bröllop”.

Och jag vet ärligt talat inte om det är ett tecken på verbal skicklighet att man säger ett ord, väldigt bestämt och tydligt, och alla tolkar det olika. Det är klart att det är en fördel om man är politiker. Men jag vet inte om det är ett tecken på verbal skicklighet.

 

Visade sig senare att hon i själva verket menade ”jag vill smörja in hela ansiktet med leverpastej”.

Så av oss som var med och gissade måste man säga att den som gissade absolut 100% rätt var Elis.

Jun 182012
 

E kommer bärande på en hög med böcker som hon vill ha med sig, och säger stolt till mig: ”Mina bokar!”

Som mamma blir man ju så enormt stolt. Inte bara över att hon vill äga böcker, även om det i sig är nog för att få den här mamman att börja sentimentalsnyfta av lycka. Det är orden hon säger också!

Senast i förra veckan trodde hon att saker som tillhör henne heter ”dina”. Det är ju inte så konstigt, när alla hela tiden säger ”hämta dina skor”, ”är det här dina nappar?”, ”vill du ha dina mackor?” och så vidare. Den mest logiska slutsats man kan dra av det är ju förstås att saker som är hennes går under beteckningen ”dina”.

Men nu verkar något ha klickat till i huvudet på henne – har hon sett att vi alla kallar våra egna grejer för ”mina” eller att vi använder ordet ”dina” till fler människor än henne? – något är det iallafall – och nu heter det ”Mina!”

En annan sak: Regelbunden pluralböjning. Hur coolt som helst. Hon ser inte bara att det är flera stycken, hon vet att man kan ta ett ord som man kan och sätta till ”ar” efteråt så blir det flera. Bil – bilar — kam – kammar — napp – nappar — och nu ”bok – bokar”.

Ja, ja. Det är fel. Jag vet. Men ändå. Är det inte ballare att hon har hittat hela principen bakom hur man gör flertal än att hon har lärt sig bara ett nytt ord: ”böcker”? Jo, oändligt mycket ballare.

De grammatiska principerna har börjat gjuta sina spår i E:s hjärna. Och man blir så stolt så man nästan blir ogrammatisk själv och får lust att utbrista: ”Åh vad du är duktiga!” eftersom det är så många saker hon har lärt sig.

 

 

Jun 182012
 

Ni vet den där utflykten vi gjorde i lördags? Den som jag bloggade om i förväg?

Trots regnet blev den tydligen bra.

För titta vad jag fick av H. Hon har skrivit en låt om den dagen.

”Här kommer en låt om dagen Nu kör vi!”

Fint va? Man blir så oerhört glad när de blir glada. Och när någon, som H här,  sedan formulerar det som ett tack, ja, då är allting perfekt.