Apr 212012
 

Igår slog sig E i vardagsrummet medan jag gjorde mat. Det var inget allvarligt men hon sprang till mig för hon ville bli lite omhändertagen.

-Bomme mig! skrek hon, Bomme mig! (det betyder ”jag slog mig” – ingen aning om varför)

-Oj, lilla gumman, sade jag och tog upp henne i famnen. Var slog du dig?

-På näsan, sade hon och pekade.

-På näsan?! sade jag, exalterad. PÅ näsan?! Wow, du har aldrig sagt ”på näsan” förut! Åh, vad du är duktig! Duktiga lilla du.

-Mamma, svarade E uppfordande – BOMME mig.

Jajustja…jag glömde att du slog dig.

Hm.

Men ändå  – ”på näsan” – det var väl ganska skickligt?

Jan 062012
 

Har, liksom förra året, kollat vilka ord jag använde mest på facebook under det gångna året, med hjälp av en rolig facebookapp.  Det här alltså är enstaka ord som jag använt på facebook, som satts i frekvensordning. Det blir som en snabbkoll av vad man egentligen har tänkt på, skrivit om och sysslat med.

Eftersom jag hoppar över barnens och makens namn här i bloggen, så tar jag bort dem ur min lista (inte så överraskande kommer de bland de första på facebooks-vanligaste-listan) och får en riktigt vacker dikt.

Lite, mycket barn.
Imorgon barnen!
Väldigt hemma.
Facebook bra.
Tror, sitter – sova kanske?
Gillar väl många!
Dagen spännande, rätt ord.
Måste.
Känner.
Hennes borde, trött skriver, samma nog.
Mamma. Väg. Sover.
Själv sina fyra.
Fast ute.
Oss.
Liv. 

Det var mina trettiosex vanligaste facebook-ord sammanfogade (i rätt ordning) till en dikt. Man kan konstatera att liksom förra året kommer ordet sova väldigt högt på listan. Man kan konstatera att av den första halvan av förra årets dikt har är alla ord utom tre med på årets lista också.

Även i år finns det en liten dikt gömd bland de senare orden också, visserligen en deprimerande dikt men den blev så väldigt tydlig när man blickade igenom orden, så jag delar den ändå med er, kära bloggläsare, ord 61-68 i frekvenslistan:

Nöjd? Nej! Lunch.
Livet:
Kunna kalas.
Jobbet istället. 

House (den fina tv-serien med underbare Hugh Laurie) kom på 105:e plats, medan doktor inte dök upp förrän på plats nr 153, vilket känns som ett tydligt bevis för att jag oftare tittar på tv-serier än är sjuk. Det är positivt.

Wordfeud kommer på 158 plats och städa på 172, vilket återigen känns som en god innebördes ordning.

Choklad dyker inte upp förrän på plats 289 i år, ett tydligt tecken på att varav hjärtat är fullt talar man inte på facebook. Och det kanske är klokt, som princip. Fast det skrämmer mig lite att choklad kommer så långt efter städning i mitt liv.

På plats 413 kommer hjärnceller med kommentaren ”använts tre gånger” vilket väl också är ett tecken, på sitt sätt.

Ansgar kommer på 213 plats. Sorgligt långt efter resten av familjen. Men eftersom facebook handlar rätt mycket om vad man gör i vardagen, får man väl ändå se det som ett positivt tecken på att jag lägger mer tid på ord nummer 1, 2, 4, 6, och 8 (resten av familjen) än på honom. Men ändå skär det i hjärtat lite, blir ytterligare ett tecken på att han inte är med oss i familjen…

Förra året raljerade jag över att jag saknade självinsikt men i år kommer det med: plats 569. Ganska långt ner i prioriteringen, men ändå. Det är med. En viss personlig utveckling måste ha ägt rum! Ordet medelålders har tagit sig in på listan också – hm. Plats 380, så inte alltför framträdande – än så länge…

Det sista ordet som listan listar är absurditetsnivån. Det kommer på 1335:e plats. Vi måste nog försöka få till en något högre absurditetsnivå under 2012, eller vad tycker ni? Jag kan berätta för alla vänner av oordning att ordet administrera bara är en anings aning mer välanvänt: 1331:a plats. Skönt va? Då är iallafall petimeternivån inte alltför hög heller.

Mitt i listan, på den allra mittersta platsen, kommer tvättberget. Och det känns – ehmm – skönt att det är så centrerat kring det.

Och också väldigt skönt att jag har hela 667 ord som kommer före det.

 

Dec 132011
 

Här kommer H:s nya sång. Som ni vet skrev hon tidigare en om att hon sörjer vår döda katt.

Men nu har hon skrivit en ny, lite gladare, hoppfullare, som handlar om – öh, ett ämne som är mycket vanligt i musikvärlden. Hon ville väldigt gärna att den skulle vara med på bloggen, en plattform uti världen för en aspirerande ung låtskriverska. Och jag, jag var lite stolt och så tänkte jagatt ni kanske ville läsa hennes:

KÄRLEKSSÅNG

Jag såg dig inte förrän i klassrummet

Det är dig jag vill ha

Vi kunde vara vänner eller något annat

Jag tror jag är kär

Det är dig jag vill ha

Vi kunde leka du och jag, varenda dag

Jag känner det i hela kroppen, jag tror jag vågar nu

Vi leker en dag

När du går så säger du att jag är söt

och Hejdå, hejdå!

Vem säger inte att hon är söt? Hon är sötast!!

Dec 122011
 

Vad sägs om den här varianten av den gamla Fantomen-utan-kläder-dängan? Det är förstås en felhörning som ligger bakom (och en egen lösning på rimbehovet) men jag tycker så grymt mycket om den här versionen, som S kör med:

Ingen har sett Fantomen utan brallor

klädd i pyjamas och stövlar med skallar

Gör som Gud och skaffa dig en kjol

Det är bättre under Afrikas sol.  

 

Särskilt det där med Gud och kjolen.

Fantomen: macho.

Gud: praktisk. Frisläppt. Vågar ha lite kul med sin klädedräkt (alternativt helt enkelt kvinnlig).

S: till och med när han sjunger fel gör han rätt.

Dec 112011
 

S har grubblat länge över det här med hur det skall gå med E:s önskelista till tomten, när hon inte kan skriva eller ens rita begripligt.

Igår tog han saken i egna händer och skrev hennes önskelista åt henne. Så här ser det ut:

Ni ser va? ”Tjejanka. En bil. Ett gosedjur. God jul från E 1 år”

Tjejankan är för att hennes favoritsovdjur är en anka, och S har tydligen bestämt att det är en killanka och för att komplettera behövs förstås en tjej. Det är ju logiskt om man är rättvisemanisk som S är. Så vill hon ha en bil och ett gosedjur och det är väl det han gissar att hon drömmer om. 7

Det är lite gulligt att han försöker förstå och skriva ett brev till tomten åt henne.

Men nu kom han precis och ville att vi skulle skriva dit ”obs ankan skall vara ett gosedjur” så att inte tomten missförstår och tar hit en riktig anka. ”Då kanske inte E skulle bli så glad.” Nej, det är ju möjligt faktiskt att om man skall lägga sig och sova med en anka kanske det är att föredra en mjuk och plyschig kuddliknande gosedjursanka framför äkta vara.

Så snälla tomten, tänk på det.

Maj 102010
 

Åkte med S i bilen från Uppsala.
-Titta en joggare, sade jag.
-Nej, hon joggar inte, hon springer.
-Jaha.

Tystnad, medan jag låter nyfikenheten ta överhanden.
-S? Vad är det för skillnad på att jogga och att springa?
-Öh…när man joggar gör man så här med armarna (gör joggningsarmrörelser) men när man springer gör man (sveper med händerna över huvudet som en gospelkörsartist)…
-Va? säger jag, förvånat,och tänker att det måste bero på något han fått från sin far.

-Nä, OK, säger S. Jag skojade bara. Men öh…jo, man joggar på vägen men man springer när man springer till något. Förstår du?
-Öh, ja, kanske. Som ”nu får vi springa till dagis”?
-Ja, eller jogga. Om man är sen. Han försjunker i fundersam tystnad igen.

När vi nästan är hemma säger han:
-Mamma, nu har jag kommit på vad det är för skillnad på ”jogga” och ”springa”.
-Jaha? Vad är det då?
-De heter olika saker.

Maj 272007
 

Lite relaterat till föregående inlägg.

Idag har jag upptäckt vad S i själva verket säger när han leker häst. Han och H for nämligen omkring här som bäst på sina käpphästar.
-Galoppigaloppigalopp, tjöt H, högljudd och nöjd (Varför, åh, varför, går alltid de två adjektiven hand i hand när det gäller ens barn?).
Men S hade hört något annat, så han skrek glatt:
-Haklappi, haklappi, haklapp!

Apr 012007
 

Jag har tidigare i denna blogg förundrats över det faktum att min relativt renpratande dotter fortsätter att böja alla bestickord efter gaffel. Alltså knivel, skedel – till och med spadel finns.

Fick idag till min lättnad höra att S inte gör det. ”Kniv, sked…” sufflerade han sig själv när han dukade fram bestick åt alla i familjen. ”Och så en liten gaff.”

Feb 042007
 

Det låter som en sådan där underbar gladflirtig tjugotalsfilm där alla har randig baddräkt, massor med tid och pengar och sprit i glasen och levererar skälmska dubbeltydigheter ”come into the bathtub with me” ”Maybe sometime when I’m feeling more dirty” och så vidare. Men denna blogg skall inte frossa i filmnostalgi – den skall avhandla min dotters senaste språkliga nyansering.

För det första upptäckte hon, när det var en trollkarl på tv, att det fanns ännu en synonym till ”tjejer och killar”, nämligen ”mina damer och herrar”. Hennes selektiva hjärna gjorde dock ingen inlärning av ”får jag be om största möjliga tystnad”. Sådant är fortfarande på förhandlingsbordet hemma om vi kan få till eller ej, särskilt vid läggdags.

Hon har tidigare glatt nittioåriga tanter i affären genom att säga ”mamma, den tjejen köper mjölk” om dem. Men nu har hon upptäckt de lite mer sofistikerade damerna och herrarna då. Och även denna könsindelning saknar åldersrelevans – pyttesmå pojkbebisar är herrar och bästkompisen är en dam (det är hon förvisso i ordets alla bemärkelser). Det enda undantaget från regeln är vår egen bebis, A, som ”vi kan väl säga att han är en dam, fast egentligen är han ju en kille, men vi kallar honom för en dam, eller hur mamma?”. Han är alltså någon slags hedersdam, ”too good to be a guy” liksom. Att ”damer och herrar” är ett sofistikerat uttryckssätt, det är definitivt något som hon har fattat, det syns på hela kroppen hur vuxen hon känner sig när hon sitter och går igenom dagisgruppen ”Valdemar är en herre och Nova är en dam”. Det är också uppenbart att hon har sett associationen mellan prinsessor och damer.

Och den andra nyanseringen är då distinktionen mellan ”busig” och ”tokig”. Jag har inte fått fram exakt vad den är men jag har förstått att det rör sig om en skala, där ”tokig” är mer utflippad och oreglerlig än ”busig” som ändå är snäll och välmenande innerst inne, till och med lite OK att vara. Bara damer kan vara busiga, och bara herrar kan vara tokiga.

Och ibland, men aldrig i mina mest feministiska stunder, kan jag längta till den världen där damerna var busiga, herrarna tokiga och alla skälmskt ljuvligt flirtiga.

Sep 262006
 

Jag för min del gillar handväskor. Jag vet inte riktigt varför, eftersom jag i ärlighetens namn är rätt dålig på att använda handväska. Men jag gillar dem, de är snygga, funktionella, har (om de är av det rätta slaget) en massa spännande fack att stoppa saker i så man kan låtsas att man är organiserad, och bär på något sätt med sig löftet om en välklädd, välorganiserad, icke-nerspydd framtid.

Jag gillar dem och jag köper dem, vissa skulle säga att jag samlar på dem.

En dag hittade barnen min låda i byrån med handväskor. De tog ut dem och lekte med dem och precis som jag såg de väl deras inneboende potential för de lade en massa viktiga leksaker som dockor, legos, glittertröjor, princesstiaror, lastbilar, gem, etc i dem och bar omkring på dem.

H blev särskilt förtjust i en handväska som jag nyligen fått av en kompis och som jag tänker ha på A:s dop. Jag kan inte tänka mig att den innan dess får bli kritbemålad, nersnorad eller använd som förvaringsplats för gummistövlar. Därför så styrde jag snabbt över hennes intresse på en annan, också fin, handväska – men inte lika renlighetskrävande. Det är en tingest i svart läder, rätt avlång och låg så man kan få i ett A4ark vikt på längden ungefär.

Det blev succé även om många andra handväskor provades av båda storbarnen. Räddhågsen som jag är knöt jag knutar på axelbanden så att de inte skulle strypa sig själva eller varandra – eller för den delen snava på själva väskorna – visar sig att en treåring är ungefär lika lång som en av mina handväskors axelrem så hon kunde inte gå  utan att trilla över väskan när hon hade den runt halsen

Dagen därpå kom H och krävde att få den långa handväskan. Jag tog fram den men hon bara grät och ville inte ha den. ”Den LÅNGA handväskan” sade hon i ett karaktäristiskt dramaqueenutbrott ”då FÅÅÅR jag ingen väska då”. Jag försökte med vuxenlogik hävda att hon visst fick en väska, den längsta – ochdärmed bästa – väskan jag hade dessutom. Hon hävdade motsatsen, att hon inte fick någon väska, att den hon fick inte var tillräckligt lång, att hon inte fick ha något roligt och att hon inte hade någon mamma heller för den delen, allt för att öka dramatiken (jag ser att hon njuter lite när hon håller på så där, åh, så väl jag känner igen mig själv).

Pedagogikdjävulen, ärvd på mödernet, flög i mig och jag drog ut alla mina handväskor ur lådan för att visa henne att längre handväska fanns inte. Pedagogikdjävulen, som som sagt ärvs på mödernet, flög då även i H. ”Mamma,” sade hon strängt och satte den förkastade ”långa” väskan på axeln ”titta här, den här är inte lång. Den når inte ens till knäna.”

Ur ett vuxenperspektiv är det logiskt att en väska är lång om själva förvaringsdelen av väskan är avlång. Ur H-perspektivet är en väska lång om man snubblar på den, dvs om axelbanden är långa.

Det är helt olika perspektiv. Jag förstår det när jag tänker på det. Men jag undrar hur ofta vi missförstår varandra under dagarna när vi går och tänker på var sitt sätt. Jag undrar hur många av vredesutbrotten som kommer som är alstrade av dessa olikheter.

Förresten, jag kan bjuda på en till barnlogik, som var så vacker på något sätt.

H fick en blomma av sin kompis på dagis. Hon höll i den hårt i bilen på vägen hem och älskade nästan sönder den, till sist var det bara ett enda kronblad kvar. ”Min blomma är borta, min blomma är borta, min kompis är borta och jag är alldeles ensam!”

Jag sade att hon hade en liten del av blomman kvar och att hon kunde försöka att inte ha sönder den utan spara den så kunde vi pressa den i en bok när vi kom hem, som vuxna gör med blommor som de gillar. Tanken tilltalade henne och hon höll sin blomrest så fint hela vägen. Så när vi skulle ut ur bilen så sade jag ”skall jag ta blomman så den inte trillar ur nu när du klättrar?”

Hon visade mig på sin knutna näve med det skrynkliga lilla blombladet i ”Det behövs inte mamma, jag kan blunda med händerna”.