Okt 252013
 

maxbilH läser för E. Boken är ”Max bil”. När hon har läst klart kommer hon till mig.

H: Jag kan inte fatta att folk säger att Harry Potter är OVERKLIG.

jag: Nähä. Det är ju annars inte helt jättesvårt att fatta.

H: Varför?

jag: För att de trollar och – ja – du vet – det finns hippogriffer och flygande kvastar och sånt.

H: Och?

jag: Tja… och… många människor anser att de sakerna är… liksom. Ja. Overkliga.

H: Beror på vad man jämför med!

jag: OK.

H: Alltså om man jämför med den där boken jag nyss läste för E!

jag: Max bil?

H: JA! Jämfört med den är Harry Potter som en tråkig lärobok, där alla ord är sanna och inget är påhittat. Ha! Max bil, va? Det borde heta Max Låtsaspåhittade Overkliga Finns-inte-på-riktigt-Bil!

jag: Fast det är en ganska lång titel för en bok som innehåller max tre ord på ett uppslag.

H: Men det vore en BÄTTRE titel.

jag: Mmm. Mja… (diplomatiskt) Ja… kanske…

H: För att DEN boken är INTE verklig.

jag: (googlar) Enligt Barnens bokklubb är det ”En vanlig vardagssituation som vi alla, liten som stor, säkert känner igen.”

H: De LJUGER!

jag: OK. Vad händer då? Max har en bil, förmodar jag.

H: Ja! Behagligt och fint och så. Han leker och är glad. MEN! Då kommer hans kompis och vill leka med den, och de börjar bråka om bilen såklart. Och då… (tystnar av ren och skär upprördhet)

jag: Då?

H: Då kommer Max mamma och har med sig en till bil. Och då leker barnen med: Var. Sin. Bil. Och bråkar inte mer. (Tystnad)

(lång tystnad)

(mycket lång tystnad)

jag: Sådana lögner borde de faktiskt inte få sprida.

H: Eller hur! Skadligt!

jag: Tänk om folk tror att det skulle kunna gå till så.

H: Inte bra.

jag: Jag tror faktiskt att vi måste klaga.

Och det har vi gjort nu.

Okt 212013
 

grabben-i-graven-bredvid

Jag håller på att städa bokhyllan. Vid bokstaven M som i Mazetti drar jag ut en bok och tittar ömsint på den. Visar upp den för M.

jag: Kommer du ihåg den här?

M: (ler mjukt)

jag: ALLA tyckte att vi skulle läsa den när vi träffades eftersom de tyckte att den handlade om oss.

M: Japp. Kvinnan från stan och mannen från landet.

jag: (ler åt minnet)

M: Fast du var inte sådär ful.

jag: VAR?!

M: Äsch. Du får en komplimang och en dålig grammatik och du väljer att fokusera på den dåliga grammatiken.

jag: Du känner väl mig.

M: Nu gör jag det ja.

jag: Tänk när allt var nytt och spännande.

M: När jag var ”Grabben i graven bredvid.”

jag: Det var tider det.

M: Det var det. (vi ler mot varandra)

jag: Undrar vilken bok alla våra vänner skulle ge oss nu för att sammanfatta vårt förhållande…

M: (ler vackert och drar fram en bok) Den här.

en-man-som-heter-ove

Enough said. 

Apr 132013
 

Läser kvällssaga för E. Mamma Mu. Det är så fina bilder och söt saga, och jag gör roliga röster och vi njuter båda två.

Tror jag.

Men förmodligen inte.

För plötsligt vänder sig E mot mig och säger:

-Jag kan lyssna på dig om du vill mamma – men dockan har somnat nu. Hon pekar på sin sovande docka och mumlar ”Shhh!” med fingret för munnen.

Det är ju lite av en kalldusch, det är det. Jag som trodde att jag underhöll på hög nivå.

-Vad skall vi göra då? viskar jag. Skall vi fortsätta läsa eller?

E tittar på mig med en blick som är svår att beskriva. Bäst lyckas jag kanske om jag talar om att att möta den blicken var som att ha en stirrningstävling mot en man med emaljöga – man har inte en chans att vinna.

-Jag kan inte lyssna nu för dockan vill att jag kammar hans hår, förklarar hon sockersött och klättrar ner från fåtöljen vi sitter i.

Jaha.

Jaha ja.

Utslagen av en docka.

Av en docka som sövts av min monotona berättarröst.

Av en docka som sövts av min monotona berättarröst och samtidigt kan kommunicera att han vill bli friserad.

Av en docka som sövts av min monotona berättarröst och samtidigt kan kommunicera att han vill bli friserad och till yttermera visso är sedan sin tillvarons begynnelse totalt flintskallig.

Jaha ja.

Jaha.

Nåja.

Jag har ju iallafall min bok.

Så jag nynnar lite på ”Vi har fått en konstig ko” och läser vidare.

Man är aldrig riktigt ensam om man har tillgång till god litteratur.

Apr 102013
 

-SSSSSSSSSSSSSSss-p-eeee-aaaa-r-mmmm-i-nnn-t – ljudar A och läser ihop… SPE-AR-MIN-T. Vad är det?

Jag tar upp tuggummipaketet han håller i. Jag får en varm känsla i magen. Jag har just varit med om något väldigt stort.

-Men! Du kan ju läsa A!

-Nä!

-Jo! Du har ju läst ett ord här på mitt tuggummipaket.

-Men jag visste att det var tuggummi i paketet. Så jag har inte läst.

-Men du läste ju inte ordet tuggummi. Du läste smaken. Och det är ett ord som du inte ens kan – som är på engelska. Som du läste.

-Nej! För jag kan inte läsa! Och jag kan inte engelska!

-Men— du läste ju ihop alla bokstäverna. Du förstod ju hur man skulle sätta ihop dem!

-NEJ! Jag KAN inte läsa!

-Nänä. OK.

-Och jag kan inte läsa för att jag är för liten. Så du måste fortfarande läsa sagor för mig.

-OK. Det skall jag. Det kan jag göra ändå! Men du har liksom börjat läsa. Du har läst ett jättesvårt ord. Det är duktigt! Du kan!

-Näähää.

-OK.

-Och OM jag kan läsa tänker jag ändå aldrig göra det igen.

-OK.

-För jag är liksom bara liten. Och S läser för mig. Och du läser för mig. Och H läser för mig. Och jag gillar det.

-Men nu kan du läsa. Du kan läsa för E.

-Det är nog mysigt att läsa för E.

-Ja… och nu kan du det.

-OK. Jag kan läsa. (paus) Men bara för E.

-OK.

-Och bara på tuggummipaket.

-Det kommer nog E att tycka är jätteroligt när du läser för henne från tuggummipaket.

-Jaa. Det kommer hon. (med plötslig inspiration) Och hon bara: ”A! Läs för mig om SPE-AR-MIN-T!”

-Jepp! (entusiastisk som bara attan)Och du bara ”det kan jag väl!” Och så gör du det!

-Ja. (med stor lycka i rösten) EEEE! EEEE! Jag kan läsa för dig! Men bara saker som vi inte förstår. På engelska. På tuggummipaket! Det blir väl roligt?

-Och snart kommer att du att kunna läsa vad du vill, A! Jag känner mig lite rörd över att tre av mina barn nu har knäckt läskoden.

-Men mamma! Jag kan ju läsa vad jag vill. För jag vill bara kunna läsa konstiga långa ord på engelska på tuggummipaket för E. Det är det ENDA jag vill kunna läsa! Och nu kan jag det!

DSC_0396Vårt aktuella tuggummipaket tillika ”Vi läser I”

PS Detta blogginlägg är med i en stor nationell tävling om hur många gånger man kan ha med ordet ”tuggummipaket” i ett blogginlägg. Nej. Det är det inte. Men det vore roligt om det fanns en sådan tävling. Just idag. För då skulle jag kunna vara med i den. Ja. För det är inte så många blogginlägg som använder ord som ”tuggummipaket”. och dessutom innehåller det en bild på ett tuggummipaket. Skulle nog ha fått lite extrapoäng från domarna. Om det nu hade funnits några domare. Eller någon tävling. Jaja. Men tuggummipaket finns det iallafall. På bild och allt. Jag måste nog skaffa mig ett liv.

Mar 122013
 

A har lånat böcker på biblioteket med sin klass idag.

Det finns en väldigt spännande grej när A lånar böcker.

Han lånar nämligen nästan genomgående böcker som vi redan äger. Böcker vi har hemma. Böcker som, för att verkligen driva in budskapet med storsläggan, han alltså absolut inte behöver låna.

Idag lånade han Kattresan åt E.

Hon gillar den. För hon äger den. Och vi läser den redan ungefär två gånger i veckan.

Av alla böcker på hela biblioteket valde han den. När jag frågade varför svarade han:

”för jag vet att hon gillar den så klart”.

 

Logiken som styr det här är ju så – tja… skev kanske? Underlig? Men kanske framför allt: så beundransvärd på något sätt.

Så klart att om man vill vara snäll mot sin lillasyster och låna böcker till henne så måste det vara sådant hon redan har.

Så att man kan vara säker på att hon gillar dem.

 

 

Feb 212013
 


Om man vaknar klockan 3 på natten och hör sin yngsta dotters röst ringa som en klocka genom huset, och det hon säger är:

-Mamma Mu är ledsen. Mamma Mu är ledsen kanan trasig. Lilla Mamma Mu jag trösta. Jag SJUNGA Mamma Mu.

Då tar det ju ett tag innan man vaknar till. Och javisst – jag jublar sällan när jag blir väckt på natten. Men när jag lyssnat ett tag växer glädjen i hjärtat.

För det är något otroligt tilltalande och härligt över att ens dotter tar till sig sina böcker på det sättet att hon funderar över dem på nätterna.

Och visst – en extremt konservativ litteraturstuderande kan ju hävda att ”Mamma Mu åker kana” inte tillhör världslitteraturens främsta klassiker. Men till dig, kära extremt konservativa litteraturstuderande säger jag: Pfui!

mmu

Och jag säger det med eftertryck. Och jag säger det för att en av litteraturens uppgifter är att ge oss förmågan att leva sig in i andra människors känslor. Och har ”Mamma Mu åker kana” lyckats göra det hos min snart-treåring, ja, då är det, om inte världslitteratur så åtminstone värdelitteratur.

Och ja, jag är så underligt funtad att jag kan ligga och lyssna på när E med sitt mest tröstande tonfall sjunger ”vi har fått en konstig ko med konstiga små horn” i en halvtimma, och samtidigt le. Jag är verkligen precis så konstig. Men så är jag mamma också.

Och när den egna bekvämligheten krockar med något som i en mammas värld är ett utvecklingssteg hos barnet, ja, då tar den egna bekvämligheten ett steg tillbaka av någon anledning. Det är knäppt och konstigt, kanske, men det är coolt. Om inte att uppleva, så som fenomen.

Min dotter har hittat ett av livets stora värden. Böckerna och vad de ger. För böcker betyder mycket för mig. De öppnar nya världar. De ger nya insikter. De ger mig tankar som jag inte hade kommit på på egen hand. De är helt enkelt magiska.

Så klockan halv fyra imorse längtade jag förvisso intensivt efter att sova.

Men jag längtade ännu mer efter att få gå upp och dra fram och damma av mina gamla favoritböcker – de som verkligen betytt något – mina mest klassiska klassiker,och sätta i händerna på henne, höra vad hon spontant tycker liksom.

Fast jaja, det är klart. Jag förstår vad ni menar. En sak i taget. Och det har ni väl rätt i.

För att verkligen förstå chic lit måste man nog kunna läsa själv.

Jan 142013
 

Stor kris! Mamma Mu åker rutschkana – boken som vi läst de senaste tvåhundratrettiosex åren(det är möjligt att det är ett emotionell upplevelse mer än ett objektivt fakta) som E:s godnattsaga är borta.

Först tänkte jag ”Yes!” men såg på E:s ansiktsuttryck att det var ”NO!” som gällde. Och om jag inte hade fattat ansiktsuttrycket kan jag säga att kroppsspråket hade visat det tydligt.

Det var i och för sig inte alls nödvändigt att hon skulle ta min senaste Sophie Kinsella-bok och slänga den så hårt i väggen att flera sidor lossnade. Det var det faktiskt inte. Det är faktiskt en riktigt rolig bok om man kan ha överseende med att den inte innehåller en enda bild på en ko.

Jag försökte med Alla djuren på bondgården som ju faktiskt har flera kor. Men nej.

Jag försökte med Mamma Mu bygger en koja som faktiskt till och med har rätt ko. Men nej. ”Ingen koja!” skrek hon upprört innan den boken följde Kinsellaboken in i väggdöden.

Jag försökte med Morris och strumpan som är en söt och rolig barnbok som jag själv är ganska förtjust i. Nej. För många hundar – för få kråkor och kor.

Jag försökte med barnsångboken som innehåller Mamma-Mu-låten. Men nej.

Till sist satt vi på sängen och stirrade ilsket på tapeterna ett tag.

Sedan lutade sig E mot mig och kramade mig och sade ”JAG kan läsa annan boken mamma” och så sprang hon iväg och hämtade Emmas dagis och pekade animerat på bilderna och berättade massor av spännande saker för mig. Och sedan kramade hon mig igen och sade ”Mamma glad nu?” med frågande stämma, ungefär som om det hade varit jag som farit omkring som en virvelvind bland folianter.

Jag kramade tillbaka och förklarade att jag var glad och frågade om hon var glad.  Hon berättade att hon var det.

-Jag kan läsa ANNAN boken, sade hon allvarligt.

-Vad bra sade jag. Jag tittar på klockan. På bara tjugo minuter har hon genomlevt en existentialistisk kris och gått vidare till en ny insikt och en ny läsglädje. Det är inte så illa faktiskt.

Särskilt om man tänker på att M sedan räknade ut att min stora besvikelse över att jag inte kunde fortsätta läsa Sophie Kinsella tog mer än tre kvart att komma över.

Nov 302012
 

Var ute och gick med en kompis idag och vi pratade om böcker som var must-read ett år eller så och som sedan försvann som dagsländor ur allmänhetens kännedom. Hon tog upp, som exempel, den några år gamla ”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra”.

-Åh, den hade jag, sade jag. Men jag lånade ut den till en kompis som aldrig lämnade igen den.

-Jag har den, sade min promenadkompis.

-Hm! Jag har ju inte läst den på några år. Skulle vara kul att se om man reagerade likadant den här gången. Får jag låna den?

-Öh. Nä. För det är typ mitt tredje exemplar. Jag lånade ut båda mina första till tjejkompisar som aldrig lämnade igen dem. Så nu lovade jag mig själv att aldrig mer låna ut just den boken. Det blir så dyrt att köpa nya hela tiden.

Sedan enades vi om att det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som lånar böcker om att det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra av andra kvinnor och sedan inte lämnar tillbaka dem.

Vi tyckte att vi var rätt så roliga.

Sedan kom jag hem från promenaden och rapporterade till M. Han tyckte att det borde finnas en till särskild plats i helvetet för kvinnor som inte lånar ut böcker om att  det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra till mig bara för att de har lånat ut böckerna om att det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra till andra kvinnor som gjort sig förtjänta av en särskild plats i helvetet genom att de aldrig lämnat tillbaka boken om den där särskilda platsen i helvetet avsedd för kvinnor som inte hjälper varandra till den första kvinnan.

Sedan tyckte han att han var ännu roligare.

Men allvarligt.

Orka.

Det kan ju vara så – jag säger inte att det är så men det kan ju vara så – ingen av oss vet ju allt om de yttersta tingen – att det finns en särskild plats i helvetet för män som hittar på skämt om kvinnor som lånar ut böcker om att det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra endast ett begränsat antal gånger på grund av att det finns en särskild plats i helvetet för några andra kvinnor som inte lämnat tillbaka böckerna som handlar om att det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra. Och alltså inte hjälper varandra. Kvinnorna alltså. Och inte M heller för den delen. Det KAN ju vara så.

OK. Alla på en gång nu: ”Orka.”

Nov 242012
 

Hej Harry –

(Ja. Jo. Jag vet att du inte finns. Det är irrelevant för mitt brev. Tyst nu och lyssna.)

När Ansgar precis hade dött åkte M och jag iväg några dagar – ner till huset på västkusten. Väl där behövde vi något att göra eftersom tankarna bara for omkring, eftersom det inte fanns något sätt att få lugn i skallen. Vi behövde något att fokusera på – något som inte alls var allvarligt. Vi valde att högläsa böckerna om dig.

Det första kapitlet i den första boken heter ”Pojken som överlevde”. Det var ju som att få ett slag i magen – vi hade ju pojken som inte överlevde väldigt nära våra hjärtan. Men allt eftersom vi läste förstod vi en sak: J K Rowlings förstod det här med liv och död och föräldrar som skildes från sina barn. Vi kände oss märkligt hemma i hennes värld. Så vi fortsatte läsa.

Det jag egentligen ville skriva till dig om var Hogwarts. Om vi säger att du och Ansgar var i lite samma situation – ofrivilligt skilda från sina föräldrar – vill vi förstås inte tänka oss honom hos Dursleys. Men om himlen liknar Hogwarts lite – då – då kan det bli något. Förtrollningen. Gemenskapen. De enorma jättegoda måltiderna. Man får förstås inte dra liknelsen alltför långt: vad skall man göra med Slytherin? Med ondskan som sipprar in? Med dementorerna? Men vi håller oss till själva stämningen av äventyrlighet och magi och godhetens slutgiltiga seger.

Hogwarts alltså. Vad jag tänker på mycket är Erised-spegeln. Spegeln där man kan se det man mest av allt önskar sig som att det var så, spegeln där du, Harry, såg dig själv med dina föräldrar.  Den ljuva plågan att stå där och se framför sig sina drömmars mål – som att det var uppfyllt – men utan att faktiskt leva i det.

Det är en spegel som jag har tänkt mycket på utifrån min egen synpunkt: att jag skulle kunna stå där och stirra så intensivt på att jag har alla barnen omkring mig – önska och längta och långsamt bli galen – så att jag inte skulle kunna ägna mig åt de barnen jag faktiskt har. Så har jag tänkt. Och att man självklart måste prioritera livet, ta vara på det man har. Det är väl det som är själva poängen med Erised-spegeln: låt inte livet gå dig förbi medan du drömmer.

Men jag måste erkänna att varje gång du står och drömmer om dina föräldrar vid Erised-spegeln, Harry, så blir jag lite glad innerst inne. Glad över din längtan, glad över att dina föräldrar spelar roll för dig även när du inte har några minnen av dem.

Jag vet att man skall vara glad över att du går vidare – att du löser ditt uppdrag och inte står där drömmer bort tiden medan din verklighetsförankring försvinner och det enda som existerar blir den opåtagliga icke-verklighet som är din önskan. Men jag är glad över att du längtar. Det ger mig hopp. Fast jag vet att du inte existerar. Fast jag vet att Erised-spegeln inte existerar och att Ansgar inte står framför den. Trots allt det är jag glad över att du står där ibland på nätterna. Och tittar på bilden av dig själv med dina föräldrar.

 

Okt 232012
 

-Mamma, vet du vad jag tycker är RIKTIGT jobbigt? säger S när han klättrar upp i sängen.

-Nää, säger jag men det är inte sant. I själva verket vet jag massor med grejer som han tycker är RIKTIGT jobbiga, för han råkar just nu vara i en ålder när nästan allt är alldeles för jobbigt.

-Jo, att när man tittar på baksidan av en bok, så har de alltid skrivit det så himla spännande så att man liksom måste öppna boken och LÄSA! Man kan bara inte låta bli! Man måste få veta hur det går!

Han visar mig sin bok.

-Du ser! Jag hade inte tänkt läsa ikväll – jag hade tänkt RITA! Men nu MÅSTE jag ju läsa!

Och nu kan du inte heller sova utan att ta reda på hur det går!