Mar 182014
 

Samtida, men tvära, kast.

H: Mamma, kan du…

S: Mamma, jag måste…

A: Mamma, kom GENAST!

E: Min TEKOPPSGRIS är borta!

M: Ähum, älskling, skulle du vilja….

Så. Jag har de här specialfärdigheterna. Jag kan lyssna på fem olika typer av logik samtidigt. Och jag kan reda ut och trassla fram och hitta på och utföra detektiva tekoppsgrisåterskaffande åtgärder och till och med sortera upp en äkta makes tankar, ett fingertoppsarbete väl värt att jämföra med högoktanig diplomati.

Så. Jag kan allt det där och jag gör allt det där. För min tid kommer.

När de sover allihopa. När de är inräknade och tandborstade och sagoförsedda och förnöjda och sover i sina små sängar och universum bara innehåller min laptop, min tekopp och min egen hjärna, då. Då. Då minsann. Då skall jag…. hmm… vad skall jag göra först?

Då skall jag sortera strumpor.

Strumpor, som inte vill ha samma Nintendospel samtidigt. Strumpor, som inte ställer svåra frågor om vem som tog den sista apelsinen. Strumpor, som inte vill höra sagan om den lilla, lilla gumman tretton gånger i rad. Strumpor, som faktiskt är experter på att vänta på uppmärksamhet, tysta och stilla och utan att springa omkring eller skrika.

Och när strumporna är sorterade, och lagda till rätta i sina lådor, och inräknade och tandborstade och – ok, ok, men ni fattar vad jag menar – när de rullat ihop sig och gått och lagt sig då, strumporna?

Jo, då är tiden verkligen min. Då är det jag, laptop, tekopp och min värld.

Och då… då… då längtar jag efter barnen igen.

Allvarligt.

Så är det.

Det är inte klokt. Men så har det blivit, att mitt behov av egentid har krympt ihop till en liten strumpsorteringssväng, en liten utflykt på femton minuter i det förutsägbaras värld. Sedan vill jag ha kaoset igen.

Eller så är det klokt. För ärligt talat, vilket skulle du helst leta efter, en grårandig socka eller en tekoppsgris?

Exakt.

Nov 132013
 

Tog med mig alla barn jag kunde hitta när jag hämtade på skolan idag och så gick vi och fikade. Det kändes mysigt. Det kändes till och med härligt. Det gjorde det. I – minst – fem minuter.

Det är rätt ovanligt att vi går och fikar på stan. Och jag skall berätta varför: För att E är i sitt rätta element på fik på ungefär samma sätt som en båt är i sitt rätta element när den står inställd i en carport.

Men ändå. Det började som en helt OK upplevelse.

Fast det var förstås innan E tröttnade på att sitta still och fika, vilket hände precis efter att jag hade förklarat att man inte fick hälla ut all stearin ur ett värmeljus.  Hon ansåg då att caféet hade tömts på alla möjligheter till underhållning, och sprang tvärs över gallerian till Dressman, där hon välte en ställning med t-shirts och vrålade ”Jag vill HA de där trosorna” och försökte stjäla ett par neonorangea kalsonger.

När hon inte fick dem ville hon ha en rosa slips och en av skyltdockorna, och när hon inte fick dem ville hon ha ett praktfullt och alltuppslukande vredesutbrott som hördes i sju härader. Själv ville jag mest ha en whisky.

Ett av mina andra älskade barn tog då med henne till affären intill.

Här måste vi göra ett litet inpass och påpeka att jag, som minnesgoda återfallsbloggläsare vet, i allmänhet skyller på min mans gener när mina barn visar en total brist på pedagogisk insikt. Det hade jag gärna gjort även nu men – tja – idag sammanföll den totala bristen på pedagogisk insikt med en imponerande förmåga att fatta exakt det beslut som är raka motsatsen till det mest lämpliga som man för tillfället kan göra. Och jag skulle jättegärna skylla även detta på min man, men det funkar inte, eftersom jag en gång krönts till världsmästare i konsten att fatta exakt det beslut som är raka motsatsen till det mest lämpliga man för tillfället kan göra.

Så.

En olycklig cocktail av gener ledde alltså ett av mina högeligen älskade men extremt vilseledda barn att ta med E till affären bredvid och säga ”HÄR har de trosor! Kanske till och med rosa trosor!”

Och för att sammanfatta vad som hände inne på Lindex efter det kan vi blotta våra huvuden och korsa oss och stirra dystert mot horisonten, och sedan bara konstatera att personalen där numera har lagstadgad rätt till risktilläggspåslag på lönen. Ett kraftigt påslag på lönen. Om priserna på Lindex kläder drastiskt höjs i nästa vecka kan min treåring (och det för övrigt vilseledda men älskade syskon som tog henne dit) vara ensamma ansvariga för detta.

Iallafall. Sedan kände vi inte riktigt att vi bara kunde gå och sätta oss på fiket igen, eftersom den upprörda folkhopen med hötjugor och bålbränneri i tankarna skulle kunna hitta oss där så väldigt lätt. (A föreslog lösmustascher men idén avpolleterades som alltför verklighetsfrämmande eftersom rosor i ett sprucket krus ändå alltid är rosor, och en rosa överljudshastighetsarg treåring i mustasch ändå alltid är en rosa överljudshastighetsarg treåring). Så.

Sedan gick vi till Apoteket.

Apoteket.

Hur tänkte vi då?

Om man vill ha lugna och glada barn som uppför sig väl mot varandra så kan det kanske i teorin vara bra att befinna sig på ett ställe med rätt att försälja allmänt rogivande preparat. Men det är i teorin. I verkligheten har också Apoteket:

-Tandborstar som barnen kan fäktas med.
-Tuggummi som barnen kan kräva att få.
-Romerska ringar som hänger från taket som barnen kan svinga sig i. Jaså inte det? Tja. Något svingade de sig i iallafall.
-Halstabletter som kan få barnen att tänka på roliga Bellmanhistorier som man inte bara berättar utan pantominiserar för varandra. Med svärd. Eller tandborstar. Eller ställningarna som tandborstarna hängde på när vi klev in på apoteket och som nu ligger, nakna och avskalade sina varor, spetsiga nog att pantominisera kinesiska episka stridsfilmer med.
-Äldre människor som stänger av hörapparaten när de ser våra barn komma och sedan oroligt frågar personalen om det finns något receptfritt de kan rekommendera som temporärt avstänger så många som möjligt av deras kvarvarande fem sinnen.

När jag väl kom fram till kassan var kaoset så fullständigt att damen i kassan inte fattade att det var mina barn som röjde och bad om ursäkt för det något ”livaktiga klientelet”. När jag förklarade den där genetiska cocktailen för henne så pekade hon tyst på kondomförpackningarna de säljer.

Och sedan gick vi till leksaksaffären.

Och det är ett utmärkt exempel på det där jag sade om mina egna gener och förutsättningarna de ger att hela tiden fatta det beslut som är det allra sämsta beslutet man kan ta under omständigheterna.

Ja. Och sedan i leksaksaffären så fick  jag förklara följande termers betydelser för barnen:

-”tillåten decibelnivå”
-”hastighetsbegränsning” (mer specifikt ”hastighetsbegränsning för sparkcyklar inomhus”)
-”varularmet kan inte avlägsnas utom av behörig personal”
-”portad”
-”på livstid”

Och sedan satte vi oss i bilen igen allihopa och jag tror nog att vi ganska gärna hade åkt därifrån men E hade andra idéer. Hon har nämligen precis har lärt sig att koppla av sig bältet själv och var tvungen att förevisa denna färdighet någonstans mellan 20 och 63 gånger och mellan varje gång drabbas av ett totalt personlighetssmältande trotsutbrott. Och efter det kunde vi åka.

Och sedan kände vi ett starkt behov av att kanske handla i andra städer än just Enköping ett tag framöver.

Aug 272013
 

Att vara förälder innebär att vara en sucker.

De knäppaste saker griper tag i en.

Det finns en serieteckning där en mamma står och håller en handkonsoll som hon uppenbarligen tagit av sina barn av någon anledning. Barnen – två pojkar – säger: ”Jävla kärring! Ge oss vårt spel!” respektive ”Just det! Kärring!” och mamman tänker ”Åh! De är sams! Vad härligt!”

På allvar.  Inget skämt. Sådana är vi. Precis så lättrörda.

De kan hata oss – spelar ingen roll. Men om de älskar varandra. Då. Då – tja – vad oss föräldrar anbelangar sjunger änglar serenader i himlen och skuttande små amoriner delar ut rosa maränger. Den typen av stämning. Som om alla uddastrumpor plötsligt hittade sin rätta partner. Som om maten lagade sig själv en dag. Som om bilen fick mer bensin när man körde istället för mindre. Som det skulle vara ifall man kunde – verkligen kunde på riktigt (alltså inte försök med hjälp av frysboxen utan på riktigt) – spara sommarsmaker till vintern. Den grejen. Så är det för oss föräldrar när barnen är sams.

Sådana saker som när E väcker H genom att slå henne i huvudet med en blomkruka och H vaknar – skjuter håret ur ögonen,  tittar på sin lillasyster,  och säger med all den ömhet bara en storasyster kan frammana efter hjärnmisshandel före frukost:  ”Åh vad du är gullig i ditt nya nattlinne!”

Eller när A och S sliter i samma Nintendospel – som dödliga fiender – tills en av dem säger den magiska syskonkärleksformeln ”vem fes nyss?” och båda plötsligt skrattar och tumlar omkring som små kattungar.

Eller när H håller på att reta A på skolgården och någon annan stämmer in och H plötsligt byter sida från ”retsamma storasyrran” till ”rasande furien” och attackerar den ytterst förvånade stackaren som gör vad H nyss gjorde själv.

Eller som när S och E har grälat i bilen hela vägen till lekplatsen om vem skall få gunga på den bästa gungan och sedan överträffar varandra i artigt avstående av favoritgungan för den andras skull.

Sådana saker.

Att vara förälder är att vara en sucker.

Men någon enstaka gång innebär det att vara en sucker med rördhetstårar i ögonen.

2013-08-24 13.07.52

Nov 032012
 

-Mamma och pappa, säger S formellt. Jag har tänkt på en sak. Ni tror kanske att det blir lätt med ljuständningen i advent, bara för att vi är fyra barn i huset.

M och jag utbyter en blick. Vi hade inte funderat så värst mycket på detta. Men nu, det vet vi, kommer vi att få fundera på det. När man har en son som kombinerar ett matematiskt synsätt på världen med ett extremt sinne för rättvisa så blir sådana här saker väldigt komplicerade.

-Men tänk så här, säger S. Om en person tänder första ljuset och en person andra – då får den som tända andra tända två ljus, och den första bara en. Det är ju inte rättvist.

-Men, säger M. Om man gör så att person ett alltid tänder första ljuset då, och person två —

-Men då blir det ju också fel! Då får den som tänder första ljuset tända FYRA gånger, och de andra bara färre och färre.

-Men E kan ändå inte tända ljus, flikar jag in. (Som om det liksom skulle förenkla saken. Att jag aldrig lär mig!)

-Aha! säger S triumferande. Då är det tre barn som skall tända – hm – 1+2+3+4 — 10 ljus. Det går ju inte! Alltså alla får tända tre ljus var…funderar han. Hm. Och så blir det ett över. Men öh – om H tänder alla tre ljus på tredje veckan. Och A tänder alla ljus första och andra veckan. Så kan jag tända tre av ljusen den sista veckan. Och så får pappa tända det sista…

-Men jag då? säger sexåringen i mig innan jag kan hejda mig.

-Åh, lilla mamma, säger S ömt. Du kan få tända den istället för pappa. Det gör inget alls.

-Hallå! säger M uppbragt.

-Men du kan väl inte på allvar mena att du vill delta i barnens rättvisetävlan, säger jag rättrådigt, och hoppas att han inte kommer ihåg vad jag sade tre sekunder innan. Hans svarsmumlande drunknar i det fortsatta meningsutbytet för E säger plötsligt:

-Jag blåsa ljus.

-Ja! säger S. Det blir jättebra! Du kan blåsa ut alla ljusen!

-Men! Skall hon få blåsa ut tio ljus och jag bara tända TRE? säger H med viss upprördhet. Det tycker jag är orättvist!

-Hmm… hmm… säger S. Det här är komplicerat. Hur många ljusutblåsningar skall det vara för att räcka mot en tändning då? För det måste ju vara fler… det är roligare att tända ljus. Är det dubbelt så roligt att tända ljus som att blåsa ut ljus?

-Jaja, säger vi och försöker få stavelserna att låta mer som att de kommer längre ifrån varandra, nästan som att vi entusiastiskt svarade ”Ja! Ja!” istället.

-Hm… då blir det två ljusutblåsningar per ljuständning. Så om vi får tända tre ljus, så får E blåsa ut sex ljus…men då blir det ju fyra ljusutblåsningar kvar – ja! vi tar varsin! Så ok, säger han. Nu vet jag! Nu är det helt glasklart!

-OK, säger vi.

-A tänder första och andra advent. Och så blåser han ut första advent. Och E blåser ut andra advent. Och så tredje advent så tänder H, som sagt, och så blåser hon ut ett ljus och E två. Och fjärde advent tänder jag tre ljus och mamma ett och så blåser jag ut ett, och E tre! Ja! Hurra! Helt rättvist!

Han tittar på oss med skinande ögon, överlycklig över hur han har fått till hela adventsljusfrågan i ett rättvist och matematiskt korrekt regelverk.

-Rättvist, säger M, som Bill eller Bull till elake Måns.

-Glasklart, ekar jag. Glasklart, sade Bull.

-Tack, S, säger H nådigt. Skönt att du löste det.

-Du snäll, S, instämmer E.

A tittar upp.

-Men visst brukar vi tända adventsljusen mer än bara på söndagar, säger han oskyldigt. Ibland tänder vi dem igen på onsdag, och torsdag, och sånt. Och så har vi ju de där ljusen från gammelfarmor också, som är uppdelade på tjugofyra.

Han tittar på S med ovanligt ljusblå blick.

Vi tittar alla på S, beredda på att se hans ansikte falla, besvikelsen i hans ögon. Istället tänds där en ny glimt. En fanatiskt matematisk rättvisepatisk blick.

-O, så spännande, säger han. Det har du ju rätt i! Vad roligt!

-Spännande, säger Bill, med en obeskrivlig röst.

-Roligt, säger Bull.

Och så börjar det om igen.

Nov 022012
 

Jag undrar om alla småbarnsföräldrar gör så här. Jag gör det iallafall mer eller mindre konstant – betygsätter min insats som mamma. För att ni skall få en bild av vad jag menar skickar jag med betygsboken från imorse:

-lyckades lirka H igenom sitt dåliga morgonhumör utan att ge avkall på min egen eller hennes integritet – bra! Full pott!

-missförstod S goda och fantasifulla skäl till varför han valde de kläder han valde, fick honom att byta utan att lyssna ordentligt – minuspoäng. Många minuspoäng – man måste kolla hur barnen har tänkt! I det här fallet hade han tänkt bra, mycket bättre än mig. Visst, ett par grejer behövde justeras men kunde ha gjorts med humor istället för stress.

-räknade ut i förväg att A skulle bli arg över att han lämnat sina stövlar i bilen, skickade ut S för att hämta dem när han ville ”ha något att göra utomhus” – bra, alla nöjda, en potentiell upprördhet avvärjd

-borde ha förstått tidigare att H ville att jag skulle gå igenom matteläxan (den skall ju vara inlämnad redan på onsdag, hallå!) – borde antingen ha gjort igår kväll eller lagt in tid för redan imorse. Nu fick jag stå och borsta hår och tala om varför 254-9 inte blir 263 på samma gång. Fast gjorde det ändå utan irritation, så OK. Strax under medelbetyg.

-borde ha avvärjt fler trotsutbrott från E. VARFÖR blir hon arg när hon säger ”mulk” och håller fram sitt glas och jag häller i mjölk? Hur kan det vara fel respons? Jaså, hon ville hälla i mjölken själv. Men DET får man inte. Pluspoäng till mig. Det faktum att jag inte fattade: Många minuspoäng och allmänt uppgiven stämning dessutom, fler minuspoäng ändå.

-borde ha sett och uppskattat det faktum att H bytt ut de kläder jag klätt E i mot nya, finare (”hon är ju en PRINSESSA mamma”) med lite mer positiv glädje och stolthet än ”ja, jättefint” som jag bara sade, stressad som jag var över att A hade tandkräm på underläppen och vägrade att ta bort den innan vi åkte (”det är TUFFT mamma, ninjorna har det så”) – stort betygsavdrag. Alltid se barnens kreativa och goda skapandekraft. MYCKET viktigt.

-kom försent till skola och dagis på grund av stressfriheten ovan. Minuspoäng.

-när jag lämnade A såg jag att ninjatandkrämen var kvar, fast förankrad vid höger mungipa. Suck. MINUS.

 

När jag sätter mig i bilen igen sern jag H springa mot mig på skolgården. ”GLÖMDE KRAMA MAMMA! GLÖMDE KRAMA!”

Vi kramas och nu tror du att jag får minuspoäng igen för att jag glömde krama.

Men jag får faktiskt pluspoäng.

Varje gång en nästan-nio-åring vill krama sin mor är det miljardtals pluspoäng som delas ut.

Okt 212012
 

Den underbara känslan att komma hem från sjukhuset. Att se familjen komma gående emot mig i sjukhuskorridoren för att hämta hem mig var lite som i en sådan där mäktig hjältescen i en rymdfilm när alla astronauterna kommer gående tillsammans… alla mina hjältar på samma gång.

Att komma hem var lite som att  – tja – ni vet hur det är – som att man aldrig varit borta. Känslan av vanlighet – underbar ljuvelig vanlighet.

Men ett och annat bevis på att jag varit frånvarande under helgen finns ju.

Kärvänliga husdjur. M som skrattade åt vartenda ett av mina skämt – även de dåliga – och E som gick och visade mig var min säng är. A som håller min hand hårt hårt och inte vill släppa utan sitter och säger ”jag är glad att du är hemma mamma verkligen glad att de inte skall operera dig en gång till nu”. H som har pysslat ihop allt hon kan komma på – ett kort – en ”snickerigrej” – små blommor – allt för att säga ”välkommen hem”.

Och så S… S som kom och visade mig sin läxa…

S har lite svårt för vissa bokstäver – de så kallade dyslexibokstäverna. Och S:s far har samma problem. Så S hade en skrattgråtig berättelse att berätta om hur han ville skriva i sin läxa att hans skola var ”bäst i Enköping”. Första versionen – författad av S själv – löd ”pest i Enköping”. Men då hade hans far upptäckt att det såg lite fel ut och bett S rätta: ”däst i Enköping”. Och det kan ju förstås en skola vara – om den har ätit lite för mycket middag eller så. Och hur S hade avvaktat mitt omdöme eftersom hans fröken gärna vill att det skall vara rätt och hur jag lyckades hjälpa honom att få ihop det med rätt stavning – och då – och då –

Och då utnämnde S mig till ”bäst i Enköping”.

Det är faktiskt min familj som är bäst i Enköping.

 

Okt 202012
 

Barnen var och hälsade på här på sjukhuset idag som sagt. M var också med förstås. När det var dags att gå tyckte E att jag skulle följa med. När hon förstod att jag inte skulle det blev hon förtvivlad. ”Mamma komma! Mamma skall komma!” skrek hon och mitt hjärta sprack i tusen bitar.

Jag beslöt mig att följa dem till hissarna och se om det kunde hjälpa. ”MAMMA! Mamma åsså åka!” skrek E.

Tills vi kom fram till hissarna.

För där stod det tre dalahästar.

”ÅH hästarna hästarna hästarna!” skrek E – nu lycksalig igen. ”Heddå mamma! Vinka hästarna! HEDDÅ!”

 

Japp. Det var väl tydligen så viktig man var då. Inte för att jag är svartsjuk eller så.

Undrar om grillade dalahästar kan funka som sjukhusmat?

Jan 202007
 

Så här var det väl typ för femton år sedan också?  Det har ju inte hänt så mycket, jag är fortfarande ung och ball.

En lördagkväll står man utanför videobutiken och är heltrött på gränsen till yrsel i huvudet, iförd träningsbyxor och den jacka som råkade hänga närmast dörren, ute efter någon lättsam film som skall fördriva diverse ångestar ur ens huvud och ge en en känsla av behaglig och stillsam humor och action när man inte orkar ta initiativet till någondera själv…

Fast då
1) kom tröttheten mer av att jag hade haft väldigt roligt på något icke-helnyktert plejs (jaja, nationen då) mer än av att jag suttit uppe hela natten och matat en magsjuk treåring med te i medicinspruta var femte minut

2) visste jag ungefär vilka filmer som fanns att välja på, och vilka som skulle komma och vilka som ansågs vara bra. Nu kände jag nästan bara till barnfilmshyllan, hur patetiskt är det?

3) skulle jag inte ha tolkat M:s (då valfri annan bokstav ur alfabetet) önskemål om ”någon lättare och lite rolig action” så att det blev ”Pingvinresan” (det finns inte så där jättemycket att välja på på OK-macken i Örsa)

4) skulle jag innan tittandet på filmen ha ätit pizza med några kompisar och inte tvingat i mig blekkokt sej (åt förresten aldrig fisk då av principiella skäl) och ris utan tillstymmelse till sås av hänsyn till ovan nämnda treårings magåkomma

5) skulle jag förmodligen ha dreglat lite mer över skrattrynkorna och suckat lite mindre över åldersrynkorna på Tom Cruise när jag valde film (fast det speglar väl i och för sig mer hans åldrande än mitt eget)

6) skulle jag ha ventilerat gårdagens alla nyanser på telefon i flera timmar med diverse tjejkompisar, istället för att som nu vilja bespara så många som möjligt detaljerna (vilket i och för sig hade kunnat vara en klok policy även då)

7) skulle dessa tjejkompisar – och jag – ha haft tid att sitta i flera timmar i telefon och ventilera. Jag säger inte råd, jag säger bara tid. Och lust. Mycket märkligt.

8) skulle jag förmodligen faktiskt ha SETT filmen och inte bara hyrt den

9) skulle jag ha tagit mig tid att analysera innehållet i filmen, klaga på logiska felaktigheter och fundera över skådespelarprestationer

Men å andra sidan skulle jag inte heller vid hemkomsten ha mötts av
-en man som har vikt all tvätten och skött alla barnen medan jag var borta, dessutom tömt diskmaskinen, den man jag skulle ha firat sexårsdag med igår om inte den där ovan nämnda – say no more – incidenten satt ett effektivt stopp för det hela (å andra sidan har vi så många barn redan att det kanske var en vältajmad spysjuka?) (say no more, som sagt)
-världens vackraste fyrtandsleende.
-erbjudandet ”du kan få mitt finaste halsband som jag har gjort när du var borta, det är alldeles bara rosa, fint va? Jag ÄLSKAR dig, jag saknade dig.”
-en 2-åring med fem olika böcker i famnen som vill ha alla lästa för sig omedelbart

Jag har verkligen bara bytt upp mig.

PS För alla er som håller på med den där lögnarutmaningen – EN av ovanstående påståenden som handlar om hur det var för femton år sedan är falsk, resten sanna. Men jag tänker inte ställa frågan om vilket som är falskt, för nu när jag tittar på det hela är det väl rätt uppenbart, eller?

Okt 242006
 

sov ALLA i familjen igår natt. (Utom jag då för jag blir orolig när det är för tyst) (och när de hostar) (eller drömmer mardrömmar) (eller bara är vakna och nynnar) (eller helt enkelt varje natt) (och på dagarna ibland).

Iallafall, det har inte hänt sedan vi blev så här många. Och jisses vad utvilad jag kände mig imorse.