Okt 182012
 

Klockan 03:41 hör jag ett vrål från S säng.

-MAMMA!  skriker han i panik. Jag går in och klappar honom lugnande på axeln. Han tittar upp på mig, bara halvvägs ur sin dröm.

-De ojämna talen är arga på de jämna talen, förklarar han.

-OK, säger jag lugnande och pussar honom på håret. OK. Det är ingen fara. Det var bara en dröm. Men jag kan förstås inte låta bli att fråga: Varför då?

-För att, säger han, nu väldigt irriterad, för att de jämna talen har snott alla nollorna såklart!

Jag klappar honom lite mer och han börjar glida in i sömnen igen. Man ser ögonlocken sänkas, hör hur andningen blir långsammare och sedan tyngre. Och ja, jag borde låta honom sova. Jag vet det. Men jag kan bara inte låta bli.

-Men då har de inte tänkt på 105, säger jag och han rycker till i plötslig vakenhet. Eller 607 eller 920 803. Han tittar på mig med något glasartad blick innan förståelsen ramlar in. Han nickar, vänder huvudet mot väggen och somnar om.

Jag går och lägger mig igen och funderar över om inte de udda talen egentligen borde vara glada över att slippa nollorna. Jag överväger att gå in och diskutera detta men låter bli. Man måste låta sina barn sova. Så somnar även jag.

Och visst, nu kanske du, kära bloggläsare, tycker att det här är en ganska menlös mardrömssituation. Inga intressanta monster eller skrämmande skurkar som man måste fly ifrån genom att klättra på höga höjder.

Men när jag berättade alltihopa för M så såg han vettskrämd ut – faktiskt exakt lika skräckslagen ut som den gången han fråga S vad hans favorit-godnatt-sång var och S sade ”sexans tabell”.

Okt 172012
 

S tittar skeptiskt på matbordet.

-Alltså jag kan äta maten men jag tänker inte äta grönsakerna, deklarerar han, vilket väl är bland det mest positiva han någonsin sagt om mat vi serverar.

Medan han äter blir hans humör något bättre och när han ställer undan sin tallrik betraktar han skålarna med grönsaker på bordet med något mindre förakt. Plötsligt ljusnar hans blick och han hejdar sig.

-Alltså mamma och pappa – jag har en idé! säger han. Ett recept. Jag vet precis hur man skall göra!

-OK.

-Alltså man tar en hel påse morötter – och två tomater som man har skurit upp sådär – och kanske en purjolök och en vanlig lök och en vitlök och så sådan där grönt grejs som är i den skålen, och så stoppar man alltihopa i mixern! Triumfatorisk paus.

-Ja?

-Och det är allt. Sedan slänger man ut mixern med soporna och så behöver man aldrig mer äta grönsaker. Smart va?

Tja. Smarthet är väl in the eye of the beholder. En dietist skulle kanske inte gilla idén.

Men jag är rätt säker på att en mixertillverkare skulle vara helt för tanken. ”Ett recept man kan göra en gång i veckan” liksom.

Okt 092012
 

Man visste att det skulle komma. Det låg liksom i luften länge. Och nu kunde hon inte hålla sig längre.

-Mamma, sade hon med en klädsam indignation, ni sköter inte riktigt hemmet som ni skall, tycker jag.

Jag gjorde en paus i skafferiröjningen för att lyssna.

-Vad är det som är fel då?

-Det är så mycket SLÖSERI. Vet du hur mycket mat som slängs i hushållen i Sverige varje år?

I min hand håller jag en av våra tre burkar med svartpeppar. Den är halvfull, eller, som H skulle uttrycka det när hon är på det här humöret: halvtom.

Jag tänker på hur vi har köpt för mycket svartpeppar ibland, köpt när vi redan har hemma. I-lands-symptom. ”Har vi eller har vi inte? Äsch, jag köper för säkerhets skull.” Så kan man bara göra om man har pengar, om man lever i väst och konsumerar sådär ofattbart fel och mycket som man gör nästan slentrianmässigt. Jag skäms.

-Hur mycket slängs? frågar jag.

-Ja – JÄTTEMYCKET, säger hon och låter känsla i uttrycket uppväga brist på exakt information. Ofta slänger vi matvaror som fortfarande går att använda, predikar hon. Och det är onödigt och obra för miljön, och dyrt. Vet du vad vi skulle kunna göra med alla de där pengarna som vi bara SLÄNGER I SOPORNA?

-Ge till de fattiga barnen? säger jag skamset.

-Öh – eh – ja, det kan vi ju. (Paus. Hon tar sats. Och sen kommer det:) Eller så kan vi KÖPA EN IPHONE 5!

Aha.

-Åh, få se här nu. Köpa en iPhone 5? Till vemdå?

-Till någon som har förtjänat det. Till den som upptäckte slöseriet. Till den som förstod före alla andra!

-Din fröken i skolan alltså?

Hon reser sig värdigt. Förtrytelsen rycker i ena mungipan – eller så är det ett leende på väg ut, trots allt.

-Det var faktiskt på TV jag såg det, säger hon och kan inte låta bli att fnissa.

-En deal, föreslår jag. Vi försöker att slänga mindre mat. Och så sparar vi ihop lite pengar och ser om vi kan hitta på något som är bra för alla.

Hon nickar och ler och reser sig. Precis på väg ut genom dörren vänder hon sig om och säger:

-Förresten, vet du att det är exakt sex veckor till min födelsedag idag? Jag bara säger det. Bara ändå. Ifall du undrade.

Det är möjligt att det kommer att kännas som sex ganska långa veckor emellanåt. För en av oss.
Eller båda. 

Okt 082012
 

E: H! H! Jag gå katterna!

H: Men åh. Kan du inte göra något utan mig?

E: H! H! Min H!

H: Mm. Men jag måste läsa i min bok nu ser du.

E: Men du hjälpa mig.

H: Jag INTE hjälpa dig. Jag läsa bok. Du gå katterna själv.

E: Mmm. (tänker) H? H?

H: Mm.

E: Jag lite ARG A.

H: (lägger omedelbart undan boken) Är du arg på A? Vad har han gjort?

E: Han putta mig. Där. (pekar på sin armbåge)

H: Puttade han dig? Jaså? Då skall han FÅ!

E: Han putta mig. Jag ledsen. Jag gråter. (ser extremt ledsen ut)

H: Åh lilla vännen! Stackars dig. Vad skall vi göra då då?

E: Jag inte glad.

H: Nej jag förstår. Vad skall vi göra så att du blir glad då?

E: Hmm…. jag inte leka A.

H: Nej det förstår jag. Vi struntar i A! Vi gör något som du tycker är roligt istället.

E: Jag vara DIG H.

H: Åh gulligaste lilla sötnos. Jag vill vara med dig också! (de kramas)

E: Vi kan gå katterna.

H: Ja vi går till katterna! Vilken bra idé! Du är så smart. (de reser sig och börjar gå när H plötsligt hejdar sig) Vänta lite nu. Du sade ju – du ville ju – du – hur hände.. – hm. OK E jag förstår. Vi går till katterna då. (E ler och sträcker ut sina händer och de kramas) Nu går vi till katterna. För du har varit väldigt smart och överlistat din storasyster. Då får man gå till katterna.

E: Jaa. Väldigt smat jag.

 

Okt 052012
 

-Mamma, E ville inte kolla på det tv-programmet jag ville, kommer A och säger. Han säger det ovanligt belåtet så jag väntar på en fortsättning. Den kommer: Hon blev så arg när jag försökte byta så jag fick lov att ge henne mitt Nintendo.

-Funkade det?

-Ja – men sedan ville jag ha mitt Nintendo, men då fick jag förstås inte det.

-OK.

-Så då fick jag gå och ge henne min kattunge att hålla i, och då fick jag Nintendot.

-Vad bra.

-Jaaa… fast bara ett tag. För när jag såg henne leka med kattungen, så ville jag också leka med kattungen, men då ville hon inte släppa den. Och nu vill hon inte ha Nintendot igen. Eller titta på tv.

-OK.

-Så nu undrar jag om jag kan få låna en mattebok.

-En mattebok.

-Ja.

-Tror du det funkar som distraktion då?

-Ja.

-Tror du?

-Ja!

Han får den och går iväg och jag häpnar över hans generöst tilltagna syn på E:s mentala kapacitet. Efter ett tag dyker han upp igen – med kattunge i famnen.

-Gick det?

-Japp!

-Wow.

-För jag gav nämligen matteboken till S. Och han ville så klart mycket hellre greja med sin mattebok än kela med sin kattunge så jag fick hans.

-Smart.

-Jag vet.

Den dagen vi återinför byteshandel kommer A att bli rik.