Apr 142016
 

Du vaknade först av alla, men du berättade det inte för någon. Du låg kvar i sängen och kände efter. Större. Ja, bestämt var du större, betydelsefullare. För det blir man när man fyller sex år.

Du låg kvar och sträckte på dig och njöt av vissheten av att du är så stor nu som man är när man börjar skolan, så stor som du aldrig varit förut, så stor som du aldrig känt dig förut.

Och sedan kunde du inte ligga kvar längre, för det fanns presenter på köksbordet, och en familj som längtade efter att hylla dig, om du bara väckte dem först.

Och sedan vaknade alla och hyllade dig och du var det viktigaste som någonsin har existerat, och alla berättade det för dig. Och syskon som omsorgsfullt slagit in egenköpta presenter stod runt dig och föreslog att du skulle öppna just deras present nu. Och föräldrar pussade och gratulerade och du provade nya kläder och drog fram nya leksaker ur plastkartonger och du häpnade över varje mirakulös gåva, varje ny sak, varje present som påminde om din allt ökande ålder och värdighet och livsglädje.

Och kanske fick din mamma något blött i ögonen och din pappa log med extra ömhet när de såg dig, men det är inget som vi kan uttala oss om med säkerhet för du hade inte så mycket tid att kolla på sådant. Men kanske tänkte din mamma på den där dagen för sex år sedan när någon sade ”Det är en fin och arg flicka” och du firade livet med ett lejonvrål.

Och sedan gick du till förskolan, uppfylld av din betydelse, högtidlig i din stund av upphöjdhet, lekfull av livsglädje och lysande i din självmedvetenhet.

Och jag sitter fortfarande här, flera timmar efter att du gått för att leka med kompisarna, med något lite blött i ögat. Och en önskan, lysande som en eld, stark som en moderskärlek och alltuppslukande som en födelsedagsönskan att du behåller den där självmedvetenheten, livsglädjen och högtidligheten inför livet hela ditt liv.

Nov 192015
 

12278749_10153213166738837_7120640229319766505_n

För tolv år sedan kom du in i mitt liv, och med dig glädjen. En helt ny typ av glädje, förundrad, trött glädje.

När du var ett par månader kom en natt när du verkligen inte tyckte att vi skulle sova. Men du var inte hungrig, i behov av byte eller ens övertrött – du var lycklig, urglad, faktiskt. Du tyckte att vi borde vara vakna och fira livet. Det var vi också.

När du kom till oss, följde lyckan med,  så stark och intensiv som din personlighet. Det enda jag egentligen tyckte att du kunde skaffa dig var lite morgontrötthet, men jag upptäckte, med din hjälp,  att man kan fira livet ganska bra även halv fem på morgonen.

När du var två och ett halvt fick du din andra lillebror och drabbades av en stark nyfödd kärlek till denna lille vän, som du kallade för ”MIN bebis”.  Det var att fira livet.

När du var sex försvarade du din första lillebror emot ”dumma pojkar i skolan” – du greps av den sortens kärlek som bara storasystrar kan känna, den som säger MIN BROR, MITT ANSVAR. Och ingen slår honom utom jag.

Vid åtta års ålder började du organisera en kampanj för att en vän till dig med leukemi skulle få tag på benmärg, du skrev ett brev, du pratade med folk, du gjorde allt du kunde. Och du gjorde det med patos och med kärleksfullhet, med hela din själ engagerad. Du firade livet.

När du var elva år fick du skolans fredspris för ditt arbete mot nätmobbning, och du gjorde och slog in julklappar till tiggare.

Och nu, nu är du genomtänkt och verbal, beredd att diskutera, fantisera, prata och lyssna och tänka, tänka, tänka. Du firar din plats i livet, din möjlighet att ta för dig i livet.

Du förde med dig ett liv värt att fira när du föddes.

Så idag vill jag fira dig med tro, hopp och kärlek – och en vetskap om att åren har medfört den där enda lilla förbättringen som jag längtade efter. Du är – definitivt – morgontrött. Och därför, kära dotter, vill jag skicka med dig detta:

Jag älskade dig när du krävde att jag skulle gå upp halvfem på morgonen. Och jag älskar dig när du hävdar att det är ett brott mot mänskliga rättigheter att väcka någon före tio. Jag kommer till och med att älska dig när du tycker att man ska sova till klockan femton på eftermiddagen.

Men då kanske jag väcker dig framåt lunchtid och föreslår att du ska fira livet.

Det är fascinerande, livet.

Jul 182015
 

Du.
Just du.
Du som föddes med en storasyster som var två och ett halvt och aldrig satt still.
Du som helt nyfödd fick denna storasyster att sitta med dig i famnen i fyrtio minuter i streck och bara dyrka dig.
Du som haft folk som dyrkat dig sedan dess.
Du vars storebror på ett och ett halvt ständigt sprang med blöjor till dig, i tron att du nog föredrog att vara ren framför att vara smutsig.
Du vars storebror hade helt rätt i detta.
Du som i förskolan fick fröknarna att skriva helt nya regler baserade på att du lyckades charma dig ur tråkiga saker genom att le oemotståndligt och smickra.
Du som sedan dess varit oemotståndlig för förvånansvärt många (men nej, inget leende i världen kommer att innebära att du slipper städa under din säng).
Du som vägrade att bli storebror när nästa bebis skulle komma, för att du ville bara vara lillebror.
Du som kastade en enda blick på din lillasyster och sedan smalt som du aldrig smultit förr.
Du som sjöng för henne på nätterna när hon inte ville sova.
Du som satte upp fällor i vår trädgård för att ingen skulle få komma och störa henne (utom du).
Du som lärde dig läsa innan du kunde alla bokstäverna.
Du som i femårsåldern uppfann ett eget språk som var så svårt att du inte kunde tala det själv.
Du som klättrade upp på garagetaket och lugnande skrek till din oroliga mor: ”Var inte rädd mamma! Jag kan flyga!”
Du som är alla sorters superhjältar på samma gång.
Du som stannade uppe en kväll i förskoleklassen och grät för att din låtsaskompis var laktosintolerant och inte kunde äta låtsasglass.
Du som den kvällen uppfann den laktosfria låtsasglassen (finns inte i jordgubbssmak, eftersom låtsaskompisen inte gillade jordgubbar).
Du som är den mest pedagogiska förklarare som någonsin förklarat.
Du har slutat sjunga för din lillasyster på nätterna, men jag har hört dig sjunga för din katt. Du sjöng ”Stinsen brinner”. Och katten somnade.
Du som inte bara överskred utan helt enkelt krossade 140-cm-gränsen på Liseberg i somras.
Du som hoppade av från Helix med orden ”Det var superläskigt! Vi åker igen!”
Du som är mycket stark och mycket snäll och mycket skicklig.
Du som fyller nio imorgon.
Du.
Just du.
Jag älskar dig.

2015-07-05 13.10.57

Jun 152015
 

Det kunde ha blivit romantiskt. Det kunde ha varit rosor, och middag, en kväll tillsammans. Lite omtanke i vardagen. Lite lågmält men kärleksfullt firande av tretton år som gifta. Det kunde ha varit det.

Men så ville tvättmaskinen inte tömma ut vattnet och släppa ut kläderna, utan bara blinka med konstiga orangea lampor och ge felkoder.

Men det kunde ha varit fint, det är det vi får fokusera på. Det kunde ha varit så att vi lade barnen och sedan dinerade tillsammans, i skenet av den där femarmade ljusstaken vi fick i bröllopspresent. Vita ljus. Räkor. Vin så vitt att man tror att man sitter på en bryggkant i solnedgången när man dricker det. Lågmäld musik.

Och så blev S arg för att A hade sagt förringande saker om hans favorit-Pokemonkort, och då sade A att S:s allra bästa AngryBirdströja var ful och då sade S att A inte kunde göra riktiga voltstudsar på studsmattan och – tja, det blev liksom lite upprört, alltihopa.

Men grejen är den att det kunde ha varit romantiskt. Det måste vi komma ihåg. Det kunde ha varit vackert upplagd mat som inte innehåller ketchup, det kunde ha varit gnistrande glas och blickar som möttes.

Och sedan hände den där grejen med att hunden rymde ut över åkrarna.

Och bilden jag hade i mitt huvud av att vi gav varandra vackert inslagna presenter och skrattade mjukt och tog varandras händer och såg ut som en blandning av en schamporeklam och en instagramtävling, den bilden fick väl liksom kanske ge sig.

För att sedan var det det där med din bil och allt det där obegripliga trasslet som bara kan uppstå om man har en styrservo som liksom känner på sig att det är dags att visa världen att man existerar.

Så istället för allt det där blev det till att tömma ur alla slangar som det kan fastna hårnålar i i tvättmaskinen, en hundjakt och en gemensam insats i Volvons motorutrymme. Och sedan åt vi glass.

Och grejen är att det kunde ha varit romantiskt, känslofyllt, lyriskt, stämningsmättat.
Men då hade vi ju knappt känt igen oss.

Nu däremot fick vi ta hand om våra barn, våra djur och våra fordon. Tillsammans.

Och jag vet ingen som jag hellre skulle ta hand om barn, djur och fordon tillsammans med. Jag vet ingen som kan få mig att skratta så under en motorhuv, och ingen som kan fånga in en hund lika snabbt. Jag vet ingen som med större tålamod uthärdar pojkarnas utläggningar om varför en Pokemonförolämpning motsvarar en Angrybirdströjeförödmjukelse, eller mina skämt om hårnålar.

Så: glad trettonårsbröllopsdag, min vän. Vi firar väl som vi lever: kaos, barn, djur och samarbete.

Och om vi någon gång får ihop ett sant romantiskt firande, så får vi väl försöka uthärda även det.

 


11348900_10152926019713837_66448174_n

Rätt nöjd hund som rymmer på åker.

Apr 142015
 

2015-04-14 07.47.26

Hon vaknade halv sex och ställde sig vid min säng. Hon skrek: ”Jag fyller inte år nu! Och inte nu! Och inte NU! Men NUUUUU!” och då var det bara att gå upp och fira. För när man väcks på det sättet, så vet man att det är en speciell dag.

En av de mest speciella grejerna, om man frågar henne, var att hon gjorde en fläta på sin nya docka ”alldles själv bara att H jode den fusst och sen jode jag och sen lagade liksom H lite det som blev lite tokigt med min fläta. Men jag jode selva flätan”. En av de mest speciella grejerna, om man frågar mig, var att eftersom hon inte längre är en liten bebis, så tycker hon att det är min tur nu. Japp. Hon kan erbjuda sig att vara mamma, och jag får vara dreglande, vag, trotsig och allmänt osammanhängande.

Jag förstår inte hur någon rimligen kan tacka nej till den chansen. Särskilt inte eftersom den innehåller möjligheten att stå där imorgon bitti, halvsex, och skandera vid E:s sängkant:  ”Inte nu, inte nu, inte NU, men NUUUUUU!”

Dec 302014
 

2014-12-30 21.27.43Det satt en adventsstjärna i vårt fönster på sjukhuset, den där dagen när du föddes. Jag tänkte att den skulle guida de vise männen på väg, att de skulle hitta barnet och jubla med resten av världen över det fantastiska som hänt.

Sedan såg jag att det satt en stjärna i varendaste fönster på vår bb-avdelning.

Och det var ju som det skulle, för det låg nyfödda barn överallt och förtjänade hyllning.

Och i vårt rum låg du.

Ni som föddes då, den där mellandagsveckan i december 2004, ni föddes in i en värld som var i gungning, i en värld där stormar slitit sönder familjer och vällt fram med död på det mest brutala sätt. När jag for in för att föda dig var dödssiffrorna inte så höga, men medan vi var på sjukhuset ökade de så otäckt. Ett av de skarpaste minnen jag har från min sjukhusvecka är hur jag satt i en tv-soffa bredvid andra nyförlösta och höll dig som att mina händer kunde rädda dig från tsunamins vågor.

Och när jag såg mig omkring satt alla mammor och höll i alla barn, krampaktigt skräckslagna, som om livet hängde på det. För vi hade just fått er i våra liv – och där satt vi och lyssnade på berättelser om hur livet slets sönder, hur barn slets ur föräldrars händer, hur vattenvirvlarna särade på människor som bara ville vara tillsammans, hur död vällde fram över världen, en stormvåg som bara tog.

Och jag såg ner på dig, orolig att jag höll dig för hårt, och du tittade sådär inåtvänt, forskande, som nyfödda gör. Du såg nöjd ut. Ohotad. Och jag bar dig, eller om nu du bar mig, och vi gick tillbaka till vårt rum, där stjärnan lyste.

Och i alla barnens rum lyste det stjärnor.

Och de vise männen och kvinnorna, släkt och vänner och bekanta, kom. Och de som inte kunde komma, dem ringde jag. Och jag ville veta att alla var i säkerhet och sedan berättade jag om dig, som om du var hoppet, som om du var stjärnan som skulle guida oss nu – inte genom din specifika personlighet men genom att du fanns, att livet segrade, också.

Alla de nyfödda barnen på bb:s uppdrag, den här veckan.

Och ditt.

Och nu har det gått tio år sedan den där dagen, din födelsedag. Och du är rolig, och galen, och smart. Och du vinner guldmedaljer i jujutsu och har ett hjärta stort som hela världens samlade hav. Och stjärnan har du burit med dig, som din födslorätt. Den glittrar i dina ögon när du drar Bellmanhistorier och den strålar i din godhet. Och när Enköpingsposten frågade vad du hade för framtidsplaner nu när du var tio svarade du galant ”att leva ett roligt liv”.

Och det är star quality.

Så.

Livet vann. För oss. Den gången.

Stjärnan lyste högt över vattnet, ohotad men ledsagande. Och idag har vi firat dig hela dagen. Du har valt hela dagen. Och då har du valt på ditt speciella sätt: noggrant och medvetet valt sådant som familjen gör tillsammans, spel, lekar, mat, hela dagen tillsammans. För det är ditt sätt. Det är din stjärnglans.

Och jag tittar på adventsstjärnan i vårt fönster och tänker att japp, här är det. Här bor han.

It was so clear when the wise men arrived,
and the angels were singing your name

that the world would be different cause you were alive –
that’s what heaven stood still to proclaim.

 

Nov 192014
 

2014-11-17 08.03.40Idag fyller den här unga damen elva år. Och det har varit förtrollade och fantastiska år. 

Av alla människor som jag har träffat, är du den som har lärt mig mest om livet. Redan när du bara var ett litet plus på ett graviditetstest var du ett underverk. Det är alla barn, men du var ett underverk mitt i sorgen, mitt i bedrövelsen.

Redan tidigt i graviditeten lärde du mig om hopp, hur hopp kan lysa upp det mörkaste av mörker. Du var hoppet som bar mig framåt, som bar oss allt längre in i framtiden, mot varandra.

Sedan föddes du, och plötsligt var det som när filmmusiken sammanfaller med soluppgången. Allt var rätt, allt var viktigt, allt var stort.

Och du lärde mig om livet, livet som övervinner döden, livet som märkvärdigt nog tar för sig, lever vidare, inte tvekar. Du lärde mig att livet är till för de levande, att levandet är en uppgift och ett privilegium. Du var livet. Du är livet.

Och sedan blev du storasyster. Och då lärde du mig om den självutgivande kärleken, och kärlekens behov av att skydda och stärka och uppmuntra. (Och ibland lärde du mig lite om storasystrars behov av att dra småbrorsor i håret). Din självklara kärlek, din självsäkra kärlek.

Och åren har gått. Och du har lärt mig att kärleken och oron är siamesiska tvillingar, rygg mot rygg sitter de fast i varandra, som av samma revben.

Du har lärt mig att se världen med dina ögon, och att jag inte kan se världen med dina ögon.

Du har visat mig vem jag är, och vem du är. Lika, men inte samma. Från samma plats, men med olika mål. På samma väg, men med andra steg.

Och du har visat mig, genom din intelligens, din fantasi, din vänlighet, att det finns en poäng med att livet går vidare. Att sorgen inte har ett slut, men ett nederlag. Att livet är kärlek, att kärlek är livet.

Och om du på sistone har börjat lära mig en hel del om hur man rullar med ögonen och säger ”men skärp dig!” när vi som är från stenåldern försöker förklara något, så är det bara en del av livets kraft, det med.

För du vet det där hoppet du gav, då när du inte var större än ett clearblue-plus? Det hoppet har vuxit när du har vuxit. Det har livet gjort också, och kärleken med.

Och nu består dessa tre: hopp, liv och kärlek. Och störst av dem är kärleken.

 

Jul 192014
 

A: Nu kommer livet bara att bli bättre och bättre och bättre och bättre!

jag: Vad bra!

A: För först vaknade jag imorse och kom på att jag fyllde år och då var jag jättelycklig. Och sedan började jag öppna paket och då var jag JÄTTEJÄTTELYCKLIG. Och sedan började jag bygga mitt Starwarslego och då var jag JÄTTEJÄTTEJÄTTELYCKLIG! Och sedan åt vi tårta! Och så fortsatte jag att bygga och då var jag jättejättejättejättelycklig!! Och sedan kom det släktingar med presenter och då var jag ….

jag: Jättejättejättejättejättelycklig?

A: Ja!

jag: Vad roligt!

A: Och sedan skall vi äta MER tårta. OCH jag har bestämt mat ikväll! JÄTTEGOD mat!

jag: Kul!

A: Och – vad som än händer blir jag bara ÄNNU mer lycklig!

jag: Det verkar onekligen så.

A: Så det är väl så det är nu när jag är åtta va? Att det bara blir lyckligare och lyckligare och lyckligare hela tiden?

jag: Öh… ummm… jag gissar att det kommer att gå lite upp och ner med lyckligheten.

A: Men! Nu har jag ju mitt Lego Star Wars!

jag: Ja.

A: Då kan jag aldrig mer bli riktigt ledsen.

jag: Vad skönt!

A: Har man bara ett Republic Attack Gunship under sängen är man lycklig för alltid.

jag: En fullt begriplig åsikt.

A: Och även om jag skulle bli ledsen har jag ju en Republic Attack Gunship!

jag: Du har en poäng.

A: OCH en bok som heter ”Kapten Kalsong och den stora toalettattacken”.

jag: Sant.

A: Så det finns alltid NÅGOT att vara glad åt från och med nu.

jag: Och Bertie Botts böner i alla smaker.

A: Som smakar RUTTET ÄGG! Eller JORD! Eller ÖRONVAX!

jag: Så…

A: Det finns ALLTID något att vara glad åt, från och med nu.2014-07-19 07.37.44

Apr 192014
 

Det är existentialistiskt, det här med att bli äldre. Och det är svårt att hjälpa varandra med det som är existentialistiskt, det är svårt att stå bredvid och titta på när någon genomgår en existentialistisk kris, helt enkelt eftersom nästan det enda man kan göra är just att stå bredvid och titta på. 

Nästan det enda man kan göra.

I det här fallet sammanföll det existentialistiska traumat med den tidiga morgonens trauma.

Jag väckte henne genom att viska ”grattis på födelsedagen, min kära fyraåring”. Hon gick från sovande till klarvaken på en nanosekund. Det första hon gjorde var att känna på sina ben. Hon blinkade av överraskning. Hon kände ännu en gång.

Sedan började hon gråta.

-Jag BLEV inte stor! Jag skulle bli stor och jag BLEV inte stor!

Vanmäktigt satt jag bredvid henne och försökte förklara att hon var perfekt, alldeles perfekt, alldeles ultimat som den hon var. Vanmäktig, valhänt. Jag stammade att vi varit på BVC och  minns du att sjuksköterskan sade att du var helt perfekt längd för din ålder.

-Men det var ju förra veckan! Då var jag bara TRE!

-Eh… visserligen… men du ÄR perfekt. Du är perfektlång, perfektvacker, perfektsnäll.

-Men jag är inte STOOOOR!

Jag kände hennes smärta, oemotsägelig och stark, omöjlig att hjälpa henne med. Jag kände hennes smärta och tyckte samtidigt att hon var så himla gullig. Det är en märklig känslokombination. Vardag för oss föräldrar – märklig ändå.

NÄSTAN det enda man kan göra är att stå bredvid och titta på. Kanske är det det enda man kan göra.

Om man inte har tillgång till ett hemligt vapen i kampen mot den existentialiska ångesten.

-Gå ut i köket och titta, jag tror att det ligger en hel hög presenter vid din plats.

Ett tjut – inte ett existentialistiskt tjut – en glädjedans – ett lyckosamt avrivande av presentpapper från en meterhög hög med presenter och så var problemet glömt.

Av henne, men inte av mig. För någonstans inom mig känns det fortfarande, det där som vill skydda och omhulda henne från livets alla oväntade slag och örfilar. Någonstans inom mig är hennes smärta min.

Även när hon är himla, himla gullig.

2014-03-19 19.06.12

 

 

Nov 192013
 

2013-11-19 06.34.49

 Med en juste Gryffindorhalsduk slår man hela världen med häpnad. 

Tio år har jag haft dig hos mig, H. Och jag vet inte riktigt hur jag skall uttrycka det, det är för stort och vackert för mina ord.

Men det första året var ett år av oro, rädsla för att även du skulle försvinna ifrån oss på något sätt. Så nära till tårar och ömhet. Så mycket kärlek och så mycket rädsla.

Det andra året var ett år av kaos, du fick en lillebror och lade grunden till dina bästa storasysterkvaliteter. Ett år att minnas med två blöjbarn och ständig sömnlöshet, ett år av under och förtrollning och enorm trötthet.

Det tredje året flyttade vi, från att bo grannar med kyrkogården där Ansgar ligger, till att bo grannar med din farfar och farmor. Från stort till litet. Det var ett år av omstarter, av roddande.

Det fjärde året fick du en lillebror till, och som gammal van storasyster tog du tag i allt med stort ansvar och outtröttlig kärlek (det var förstås innan han regelbundet började stjäla din datortid). Och du växte till i visdom och godhet.

Det femte året var ordens år, du lärde dig läsa, upptäckte en ny frihet. Det fanns inte en bokstav som du inte slukade, inte en bok som du inte gav dig på (som Utvandrarna av Vilhelm Moberg, du bestämde dig klokt nog för att den var lite för långrandig för din smak).

Det sjätte året fick du den där lillasystern som du längtat efter, och tog full cred för att det blev just en syster. ”Det ordnade jag för jag sade till Jesus”. Och kanske finns det en speciell slags mirakel som bara exceptionella storasystrar kan fixa.

Det sjunde året blev ett år av framtandsluckor och utveckling. I skolan lärde du dig en massa mattegrejer och annat viktigt. Och så utvecklade du din fantasi och ditt skapande, ditt tålamod och din personlighet.

Det åttonde året går till historien som pysselåret, året då allt materiellt kunde bli något annat, pimpas, färgas, förses med paljetter och fylla en dittills oanad funktion. Det åttonde året kan vi kalla för Panduroåret.

Det nionde året blev ett år av att hitta sin plats och sin väg, att våga vara sig själv. Det blev ett år när du skrev mycket. Det blev också ett år när de bästa vännerna dök upp när de som mest behövdes. Ditt nionde år hade mörker, men gav ljus. Det blev vänskapens år.

Det tionde året – wow. Spotify. Mobil. Discon. Och långsträckläsning av Harry Potter, flera dagar när du bara försvann för att läsa och läsa och läsa. Jag utnämner det tionde året till Hogwartsåret och säger det igen: Med en juste Gryffindorhalsduk slår man hela världen med häpnad.

Så, kära dotter.

Det är så stort och vackert att mina egna ord inte riktigt räcker till. Så. Istället lånar jag dina egna kloka ord från imorse: ”Mamma, idag har du haft mig i tio år. Det är TIO ÅR av lycka! Bra va?”

Det är bra.

Så. Bra.