Jul 202013
 

2013-07-19 07.50.43

1. Det är så roligt att man vaknar redan klockan 5. Ens bror tycker att det är så roligt att han vaknar 4:15.

2. Man får en massa paket och ett av dem är en pilbåge.

3. Ens Lego teknik-traktor är så rolig att man hoppar över sin datortid frivilligt för att bygga på den. Jag upprepar: Hoppar över sin datortid. Frivilligt. Ladies and gentlemen: This is not a drill.

2013-07-19 07.49.50

4. Man får gå en skattjakt som ens storasyskon gjort åt en. Skatten består av godis  – och detta är det bästa av allt: godis som ens storasyskon inte äter upp.

5. Man kan tillbringa eftermiddagen med att fundera vad man skall göra med sina trehundra kronor. En stor snabb motorbåt till hela familjen? En storbildstv? Eller helt enkelt bara smågodis för hela beloppet?

6. Filmkväll med Röjar-Ralf så man plötsligt inser vad man skall göra med sina pengar. Växla in i femkronor och spela spel med dem.

7. Ens lillasyster vaknar klockan 4.45 morgonen därpå, tänker efter hur trevligt det var för en igår, och proklamerar att det är hennes födelsedag idag.

2013-07-19 07.50.50

Mar 102013
 

Lördagskväll i det frycklundska tjället. Jag sitter och läser ”En man som heter Ove” och M sitter och läser blocket.se från pärm till pärm.

M: Alltså jag ville inte säga det när barnen var uppe. Men jag är kanske bara lite besviken.

jag: ?

M: Alltså jag hade ju inte förväntat mig någon present eller så. Men du hade ju kunnat komma ihåg iallafall.

jag: ??

M: Alltså för att du vill ju jämt att jag kommer ihåg alla bröllopsdagar och förlovningsdagar och alltihopa. Och så går du själv och – ja du glömde kanske inte. Det kan ju vara så. Det kan ju vara så att du bara inte bryr dig om hur viktigt det är för mig.

jag: (gulpar)

M: Och det måste du ju inte heller. För det är ju ingen viktig dag för dig alls.

jag: Jo men…

M: Och jag  begär ju inte att du skall ha förberett något eller så. Utan bara kanske att du skulle ha – tja – nämnt det.

jag: Alltså älskling jag hade faktiskt –

M: Men som sagt. Det är frivilligt.

jag: Men jag har ju – öh –

M: Jag är inte sårad. Inte sårad alls.

jag: Oooo. Alltså.

M: Det är inte en sådan sak som jag bryr mig om alls.

jag: (svettig) Nä. Du är ju –

M: Inte. Alls. Sårad.

jag: Nänänänänä men alltså nu när jag —

M: (fnittrar okontrollerat)

jag: ?

M: Åh vad du gick på den!

jag: ??

M: Du skulle ha sett dig själv!

jag: ??!!

M: Alltså din min när du försökte lista ut vad du hade glömt bort och samtidigt –

jag: Du hittade bara på? Från början till slut?

M: (otroligt belåten) Jajamensan.

jag: Vad skulle det ha varit för något då?

M: Vadå?

jag: Alltså vilken dag hade du tänkt bluffa att det var?

M: Jag vet inte. Vad som helst.

jag: OK.

M: Visst är jag rolig?

jag: Ja. Det var faktiskt jätteroligt.

M: Hahaha!

jag: Det är bara en grej.

M: Mhmm.

jag: Det är vår förlovningsdag idag.

M: Bra försök älskling.

jag: Nej. Det är vår förlovningsdag idag.

M: Nä. För vi gifte ju oss i –

jag: I juni. Men vi förlovade oss i –

M: Nej. Det kan inte vara. Inte idag. Inte just den dagen när jag drog mitt skämt.

jag: Kolla i ringen om du inte tror mig.

M: Så jag –

jag: Så du hade rätt.

M: Aha! Och du HADE glömt!

jag: Men inte lika mycket som du hade glömt.

M: Fasen.

jag: Tja.

M: Du fick ett gott skratt iallafall.

jag: DU fick ett gott skratt iallafall.

M: Och det är nu jag skall plocka fram min present och visa att jag inte hade glömt.

jag: Om du hade haft en present.

M: Jaja.

jag: Detaljer detaljer.

M: Jag älskar dig ändå.

jag: Och – vad som är ännu mera anmärkningsvärt – jag älskar dig ändå.

M: (sitter tyst ett tag)

jag: Dessutom är det årsdagen av min möhippa.

M: NU hittar du på.

jag: Ja.

M: Du ser. Mig kan man inte lura.

jag: Vadå? Jag fick dig ju att gifta dig med mig. Större lureri än så är svårt att tänka sig.

M: Så med andra ord behöver du inga presenter. Det är tillräckligt stort att du har mig.

jag: Visst visst.

M: Är du ironisk nu?

Feb 132013
 

Käre M!

Idag fyller du år. Vare sig du vill eller inte.

Och egentligen vill jag inte störa dig eller ta upp tid som du kanske hade tänkt använda till att googla olika traktormodeller eller drömma om nya städredskap.

Jag ville bara säga en sak om – ja, om barnen, primärt.

Du vet ibland när de har ätit en större mängd godis? Och bara springer omkring i något slags lyckorus och skriker med röster som,tja, om vi skall vara ärliga, mest påminner om någon slags Kalle Anka-avart på steroider?

Ja. Jag ser på blicken i dina ögon att du känner till det.

Du vet hur de under sockrets inflytande totalt saknar förmåga att planera eller ta det lugnt eller resonera? Du vet hur de virvlar runt som nyspräckta ballonger? Hur de hoppar och studsar och skuttar och ränner och liksom briserar överallt?

Ja. Blicken i dina ögon har liksom blivit mattare. Så jag ser att du vet.

Jag tänker särskilt på den gången för några år sedan när vi skulle försöka åka bil med sockerstinna barn som förvisso satt fastspända i säkerhetsbältena men ändå på något sätt lyckades vara överallt i hela bilen samtidigt och fyllde rymden runt omkring oss med en slags hamsterljudsinfluerad heliumlik änglasång av det mest vidriga newageaktiga slag?

Oj. Kan man helt tappa blänket i ögonen sådär bara av att lyssna på när jag berättar om det? Intressant.

Ja jag nämner det tillfället, inte så mycket för att uppväcka de i och för sig på sitt sätt intressanta minnena av hur vi upptäckte att A satt och skrek ”S! TITTA! Jag gör fakjotecknet! TILL EN POLISBIL!! Gör det du också!” och sedan, några sekunder senare: ”Oj vad fint de kan blinka med sitt tak!” Och hur vi sedan till ackompanjemang av en extremt triumferande barnaskara och en extrem brist på entusiasm från oss själva förberedde oss på ett ytterst intressant samtal med de blåklädda tjänstemännen innan vi upptäckte att alltihopa bara var hittepå. Eller möjligen någon slags godishallucination.

Det är som sagt inte alls det minnet jag vill uppväcka. Så om du vill kan du öppna ögonen nu och andas normalt.

Vad jag egentligen ville uppehålla mig mer var den där känslan av att de bara rickoschetterade runt på väggarna i bilen fast de i själva verket satt alldeles stilla. Den där jobbiga studsigheten som kommer av att sinnet är alldeles överfyllt med lycka. Det finns ingen plats för den så den bara pyser ut.

Det var den känslan jag stiftade bekantskap med den där vintern när vi lärde känna varandra för tolv år sedan. Det var den som gjorde att jag, efter dryga trettio år av att aldrig ha gjort något särskilt spontant eller oöverlagt, flyttade ihop med dig efter bara några veckors bekantskap. Det där lyckoruset som slungar en fullständigt ur kurs och gör allt vardagligt guldskimrande och liksom överväldigande övervärldsligt. Den där känslan av att man kan promenera en halvmeter ovanför marken.

Och nu står vi här ett dussin år och nästan ett halvdussin barn senare. Och jag spatserar nästan aldrig i luften längre. Och guldskimret är avskavt och slitet och vardagen har inte bara hunnit tränga sig på utan slå sig ner, lägga upp fötterna på bordet, och göra det bekvämt för sig.

Och ändå kan jag bli sådär luftballongsglad bara av att se på dig. Sådär småbarnsfnissig av lycka när du kommer in genom ytterdörren.

Och jag tänker att sockerruset har väl lagt sig nu. Ändå finns sötman kvar.

Grattis på födelsedagen älskling.

Förresten.

För att riktigt totalfira gav jag barnen ett par rediga godispåsar efter maten. Jag hoppas att du inte misstyck – nej. Sätt dig igen, jag skojade bara.

Nu har jag pratat klart.

Nu kan du googla dammsugare och frontlastare igen.

Jan 282013
 

OK – jag erkänner att det har varit en lite småstrulig dag: trasig bil – bärgningsbilar och verkstäder – sjuk A – ärenden trots allt – diverse helt enkelt.

Men nu! Nu sitter barnen bänkade framför Bolibompa och det är röjt i köket.

jag: Vi firar tolv år idag – älskling. Hur tycker du att vi skall fira?

M: Tja. Hm. Jag tänker bära in tjugo säckar pellets i pannrummet. Och en av katterna har kräkts bakom soffan. Du kanske kan fira genom att torka upp det? (tystnar när han märker att jag ser konstig ut – tittar på mig) Vadå? Vad är det? Vill du göra tvärtom?

jag: Nej nej – det var inte det. Men det är bara att det där är möjligen det mest romantiska du någonsin har sagt till mig. Jag vill bara komma ihåg ögonblicket.

 

Jan 252013
 

Får ett efterlängtat telefonsamtal från min bror. Efterlängtat av mig vill säga – absolut inte efterlängtat av A som står och hoppar upp och ner och vill visa mig bilder på Mario Bros som kräver min fulla koncentration. Jag väljer min bror framför Mario Bros till A stora förtret och när han protesterar meddelar jag att han har fått en ny kusin idag och borde vara glad.

-Kusin jaha jaja men SuperMario då? säger han irriterat.

Jag förklarar att kusiner går före Mario och han muttrar. Jag utfrågar noggrant både bror och svägerska på alla detaljer medan A dansar små krigsdanser som på ett ytterst tydligt sätt förmedlar upprördhet och rödsvullen förargelse. Jag försöker ignorera honom tills jag gratulerat på så många olika sätt jag kan och lägger på luren.

-Men ÅÅÅÅÅÅH vad lång tid det tog klagar A.

– Men du har ju fått en ny kusin!

-Jaha – hette den något JÄTTELÅNGT då eller eftersom det tog trehundratusenmiljoner timmar att prata om det?

-Nej! Men man vill ju förstås höra allt. Tycker du verkligen inte alls att det är mysigt?

-Är det en bäbiskusin?

-Ja.

-I så fall så är det mysigt. Efter detta storsinta uttalande förklarar A i största detalj alla aspekter av Mario Bros-bilden för mig. Jag ler och nickar på vad jag hoppas är rätt ställen. När A lagt ut texten under en tidsrymd som definitivt närmar sig trehundratusenmiljoner timmar tar han utan övergång tag i min jackficka och drar fram min mobil.

-Vad gör du? frågar jag.

-Jag är klar med att berätta om Mario nu. Så jag bara tar fram mobilen. För ifall det kommer en bild på kusinen så skall jag pussa den.

-Skall du pussa min mobil?

-Det blir bäbisens första lilla söta puss. Och då skall den komma från en snäll och stor kusin som vet hur man tar hand om små bebisar.

-Men märker bäbisen om du pussar min mobil då?

-Ååh så klart! Bäbisen är ju MODERN förstår du väl. Vi MODERNA pussas på telefoner. Det blir den stora telefonpussen som är så viktig. Den säger välkommen till världen lilla bäbis.

Tja. I så fall. Välkommen till världen lilla bäbis!

Dec 312012
 

Idag var den stora dagen. Dags att bryta med en vana.

Ni vet hur det är. Man blir van vid sina vanor. Man har svårt att tänka sig livet utan dem. Man har ingen bild av hur man skall sluta med dem. Men idag var det dags.

Ibland måste man bara bryta rakt av.

En vana som jag haft – nästan utan uppehåll – varje dag i 25 månader. Och nu är det slut. Från ena dagen till den andra. Det var inte ens svårt. Jag bara vaknade på morgonen och var klar.

Javisst – jag kommer att återfalla. Om sisådär ett halvt år och sedan igen om – tja skall vi säga fyra år. Men det blir inte samma sak. För: tjugofem månader. Det är lång tid i sträck.

Men nu. Finito. Över.

Idag har jag ingen sjuåring längre. Jag har haft det – med några veckors uppehåll – sedan november 2010. Och nu är det över.  För den här gången iallafall.



Dagens nyblivna åttaåring är glad åt det hela. Han har längtat efter den här dagen. Han fyller (förstås) sist år i sin klass och det är tråkigt tycker han. Han skulle hellre ha velat födas i januari som det var tänkt. Jag förklarar för honom att då hade han gått i ettan och inte i tvåan och han fördjupar sig i bilder av vilket geni han hade varit då – hur alla lärare hade sagt ”Åh vad han är begåvad! Han skulle ju kunna gå i tvåan!”

Den begåvade börjar dagen tidigt som alltid. Han smyger ut i köket och tittar på paketskörden. Jag vet inte om han klämmer eller luktar eller bara kontemplerar tyst eftersom jag och nästan alla andra sunda människor sover klockan 4. Men jag vet att han motstått alla frestelser för varje paket är orört vid åtta när resten av oss spatserar in till frukosten.

S:s hjärtegoda natur genomsyrar alltid varje del av hans dag så hans presentöppning är full av vänlighet. ”Åh vilken fin! Den får du låna A!” ropar han när han öppnar Lego och ser på lillebror att han är lite avundsjuk. När han öppnar presenter med pengar i skriker han ”Nu skall jag köpa ett spel åt H!” Han gläds så mycket med E över hennes present att han glömmer bort att öppna sin nästa – och då skall man komma ihåg att han har väntat ivrigt i fyra timmar på sin pakethög.

Hans passionerade noggranhet får också idag då han direkt tar itu med en present: att gräva fram en egen dinosaurie – en liten en – ur en hårdlera. Med noggranna penseldrag sopar han bort den torkade leran tills ett dinosauriekranium börjar skönjas. ”Det här är ett så härligt äventyr!” ropar han ut över köksbordet.

Och att hitta så mycket glädje i en lerhög borde väl göra att du har lätt att hitta härliga äventyr överallt.

En bättre förutsättning för att vara en åttaåring är svårt att tänka sig.


slgass

 

 

Nov 112012
 

Barnen hade verkligen jobbat inför fars dag. Mycket hemmapysslade saker blev det: ett akvarium i papp, diverse farsdagskort, en julkrubba av lite speciellt slag, och så lite cafélika godsaker i trolldeg. Bland annat gjorde H en förtjusande miniprinsesstårta, komplett med ros och två blad sådär som det skall vara.

Som ni ser är den inte målad än. Det beror kanske lite på att när H överlämnade den till sin far, så sade han ”Åh vilken fin gris du har gjort H!”

Tja – om man tänker sig bladen till rosen som öron och själva rosen som tryne så kan man ju förstå saken ur hans synpunkt. Men H uppskattade inte att hans perspektiv på hennes vackra tårta.

Men det gjorde jag. Hihi.

Nov 192011
 

Hon vaknade klockan 3, 4:40 och sedan varje kvart från klockan 6:00. Jag vet detta för att någon gång mitt i allt det här blev det för spännande för att sova själv så hon kom ner till oss.

Men så blev det äntligen det tillfället när man har en jättestor presenthög framför sig, och en hel födelsedag efter det och ett helt år som åttaåring efter det.

Leve H! Hon leve! HURRA HURRA HURRA HURRA!

 

Jul 192009
 

Imorse, klockan tre minuter över sju, klättrade A upp i min säng och viskade ”Jag vet vad det är för dag idag.” Det visste vi förstås allihopa och både syskonen, föräldrarna och A själv var ytterst angelägna om att komma ut i köket till de väntande presenthögarna.

Var sin bil av syskonen, biobesök (och en bil) av fadern, en sparkcykel av modern, en bok av gammelfarmor och ett paraply, samt diverse kort som kommit på posten. A slöt de tre bilarna till sin famn och höll dem där, fast förankrade, under hela dagen. Han har till och med kört sparkcykel med tre bilar i armarna, inte illa, va?

Efter lunch blev det ett evigt väntande på ”gästerna” – faster, farbror och farfar. En tårta och ännu en bil och ätande av tårtan, showande och njutande av att vara i centrum.

-Hur gammal är du då A? Är du femton?
Ett gapskratt. Femton, det vore väl tokigt.
-Men hur gammal är du då?
– Jag vet inte…

Men han vet. Ikväll efter sagan kröp han upp i min famn.
-Nu har jag faktiskt blivit en stor kille. En treåring har jag blivit. Jag är den största treåringen i världen.

Och det är han ju också. Och den bäste.

Jan 012007
 

S har fyllt två. Det är alltså hela två år sedan jag låg på BB på Ackis och lyssnade (fönstret var åt fel håll för att titta) på nyårsfyrverkerierna och försökte ta in det fantastiska faktum att vi hade fått ett nytt underverk – ännu en överlevare. Då var det tsunamikatastrof också. Jag minns att alla vi mammor som tysta och skräckslagna satt framför tv:n och såg de ofattbara bilderna tryckte våra små nyfödda allt tätare intill oss – för tröst och som en bön för framtiden – det får inte bli så här för oss…

Men nu var det en glad kille som vaknade och ljudligt förkunnade för världen att han nu är tre år (så går det när man lär sig prata av sin tretton månader äldre storasyster). Så blev det presenter, först fick han Briotåg. Då ville han bara köra det. Vi fick återföra hans intresse till presenthögen gång på gång på gång. Varje present skulle lekas med eller undersökas grundligt innan han hade tid att öppna någon ny.

Sedan kom det diverse släktingar med ny uppvaktning och farfars egenhändigt tillverkade tårta samt marängsviss och så mycket Jokk Tranbär han ville (favoritdrycken). Problemet med att fylla år mellan jul och nyår är att det inte riktigt är kalasläge då: men vi skall försöka åtgärda det när terminen är igång igen.

Så blev det nyårsafton och S vaknade till en ny dag full av sådan vardagslyx som dagen innan: dricka sådant som inte är vatten, äta fikabröd, välja middag (till födelsedagsmiddag valde han pannkakor och slukade sedan tolv stycken. Nyårsmiddagen blev, efter att alla i familjen fick utse någon eller några favoriter:
sallad, gurka, paprika, majs, morötter
kalkonköttbullar, klyftpotatis
räkor, kräftstjärtar, gravlaxsås
pitabröd, brieost, ädelost, ostkex
ketchup =)
maränger, glass, glassåser, hemmagjord bärsås
och så – A:s bidrag: persikopuré med päron

Fast det åt bara han.

I ett svagt ögonblick hade M lovat barnen att de skulle få vara vakna så länge de ville. S ville dock inte. Vid kvart över sju stod han i badrummet, på pallen, och försökte få av korken på tandkrämstuben. Vi frågade om han var trött ”Ja! Lägga sängen!” sade han och så var det med det. H orkade en halvtimma till, sedan förklarade hon att hon skulle gå till sitt rum och lägga sig lite bara i sin säng och sedan komma tillbaka. Då tyckte vi att det kunde vara en bra idé att ta på pyjamasen också. Hon gick med på det och sedan var det bara vi vuxna, för A hade somnat sedvanligt efter den där purén, förstärkt med banangröt.

Så blev det tolvslag och nyårslöfte (nej, varför skulle jag skriva det på en alldeles offentlig blogg? Vem som helst kan ana att jag inte kommer att hålla det!) och isäng.

och på morgonen hade A, som belöning för ett gäng röriga nätter, fått sin tredje tand.