Dec 152014
 

2014-12-13 14.41.58

A och hans game face.

Jag har varit med grabbarna på jujutsutävling (det gick riktigt bra för dem) och jag har fått liksom lite blodad tand. M sitter och läser tidningen som han brukar göra när jag berättar mina nya briljanta idéer för honom.

jag: Jag tror faktiskt att jag skulle kunna bli väldigt bra på ju-jutsu.

M: Mmm.

jag: YTTERST bra. Om jag, du vet, höll på med det.

M: Mmm.

jag: Jag har liksom stor fallenhet för det, tror jag.

M: Stor fallenhet för att brotta omkull folk och puckla på dem?

jag: Ja! Eller liksom, typ. Stor fallenhet för att… öhmm… använda min mentala styrka mot mina fiender.

M: Aha! Just det. Den fallenheten, ja.

jag: Och kanske… har jag ett bra game face.

M: Få se.

jag: (visar upp mitt game face, ser extremt hård och farlig ut)

M: Mmm. Så där såg du ut på vår första date.

jag: Gjorde jag?

M: Lite så ja. Lite romantisk och rar och oskuldsfull sådär.

jag: Va?! Nej, hård och farlig! (visar igen)

M: Ah. Aha. Just det. Ja. Så var det. Hård och farlig. Just det. Nu ser jag.

jag: Såg jag ut sådan på vår första date?

M: Eh, typ sådär, ja. Lite drömsk och romantisk och — eller jag menar (möter min blick) … ja. Jättehård och superfarlig.

jag: Och ändå föll du för mig?

M: (mumlar något som jag inte riktigt hör men som jag väljer att tolka som: Just det.)

jag: Just det.

M: Och nu tror du alltså att du skulle kunna bli ju-jutsu-drottning?

jag: Exakt! Vill du testa?

M: Testa att brottas med dig?

jag: Nej, testa på ett liv när jag är ju-jutsu-drottning! TItta här är min farliga ansikte, mitt game face.

M: Ah. Just det. OK. Vi kan testa det. Hur skall vi göra då?

jag: Eh. Jag är ju liksom bäst, och du… går omkring och.. tja, hejar på mig.

M: Det låter verkligen JÄTTEKUL, älskling.

jag: Visst gör det? Nu börjar vi.

M: Då får du väl börja träna då.

jag: Japp! (gör mitt game face) Kolla!

M: Jag tänkte mer på att träna på själva ju-jutsun.

jag: Just ja, den ja. Ja, den kanske… kanske jag skulle träna lite på.

M: Eller?

jag: Jag tänkte att jag mest kunde träna min mentala överlägsenhet.

M: OK.

jag: Du tänkte att jag kunde träna själva jujutsugrejset?

M: En konservativ falang inom ju-jutsun tycker ju att sådant är rätt viktigt.

jag: Men det behöver man inte om man är tillräckligt skrämmande från början.

M: Tja, du är ju rätt skrämmande från början, det måste jag erkänna.

jag. I KNOW! Och även hela tiden, faktiskt.

M: Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv.

jag: Så jag tror jag klarar mig rätt bra på det.

M: Ja, älskling.

jag: Jag känner mig tveksam till det där andra du sade, om att träna på själva sporten.

M: Varför?

jag. Det verkar så… jobbigt.

M: Älskling.

jag: Ja?

M: Menar du att du tycker att den sport av alla sporter i hela världen som är den sport där man mest ligger ner på golvet – på en mjuk matta på golvet –  är för jobbig för dig?

jag: Eh.. ja.

M: Mhmm.

jag: Tänker du stötta mig?

M: Du menar om jag tänker stötta dig i ett försök att bemästra en sport som du är för lat för att utföra, och vinna enbart med hjälp av ditt ansiktsuttryck?

jag: Ja.

M: Älskling, jag kommer att sitta där varenda gång du tävlar. Med popcorn.

jag: Härligt. (paus) Eh… du menar att du kommer att stötta mig, alltså?

M: (mumlar något som jag inte hör men väljer att tolka som: Just det)

jag: Så du tycker alltså att mitt game face ser sött och romantiskt ut?

M: Jag tycker att.. ditt ansikte… alltså jag menar, det är klart att du kan se ut…

jag: Sött och gulligt och lite romantiskt.

M: Tja.

jag: Det måste ju betyda att du… typ… ser de dolda djupen bakom fasaden som jag visar upp.

M: Mmm. För det enda andra alternativet är ju att det betyder att du har dålig självinsikt.

jag: Så med andra ord måste det betyda att du ser mina dolda djup.

M: Ja.

jag: och därmed inte ser mig som skrämmande alls.

M: Det vet jag inte om jag köper som argumentation.

 

Fredrik Backman vet förstås, som alltid, hur man uttrycker det:
Jag ser inte min kropp som osmidig, jag ser den som någon som utövar civil olydnad mot tyngdlagen. 

 

Dec 162013
 

Träningstips från A.

1. Man skall börja träna i god tid innan jul, så man är redo. Men om man inte hinner det, kan man bara träna jättejättemycket precis innan jul också. Eller efter. Det viktiga är att man tränar.

2. Träna med sådant du tycker om. Träning skall vara roligt. Jag tycker till exempel om godis och glass, så jag tränar på att äta det.

3. Det där att man inte skall träna direkt efter maten är inget att bry sig om. Visserligen är man rätt mätt då. Men eftersom det vi tränar är att äta så mycket som möjligt är det bara bra om man är mätt.

4. Om du känenr att du håller på att tappa orken, kan du skaffa en träningskompis som peppar dig. Bra om kompisen gillar tråkig mat som sallad och så så kan ni dela på tallrikarna.

5. Jag tror inte riktigt på sådana där sträck- och tänjningsövningar. Det är bättre att helt enkelt fylla magen med så mycket mat som möjligt så ofta som möjligt.

6. Det kan hända att nitiska vuxna tycker att du tränar för mycket, men de är bara avundsjuka för att de inte orkar som du. Skicka ut dem på en joggingrunda och töm julgodisburken så länge, så känner sig alla bättre därhemma.

7. När det väl är dags för den stora dagens julbord, så kan du ju lämna grönkål och sill och sådant till nybörjarna. Det är sådant nybörjare är till för. Själv skall du fokusera på väsentligheterna: köttbullar och saffransglass, samt godiset (din mamma har hunnit göra nytt sedan du åt upp allt).

And the one speck of food that he left in the house
was a crumb that was even too small for a mouse.
Then he did the same thing to the other Whos’ houses
Leaving crumbs much too small for the other Whos’ mouses!

Okt 142013
 

Så M och jag tänkte att i nog behövde träna lite mer.

 

Vi funderade länge på detta på det sättet som bara folk som inte tränar gör.

Tänkte och tänkte och tänkte.

Och sedan insåg vi att vi var tvungna att göra något praktiskt också.

Så vi skaffade en crosstrainer.

Och sedan skaffade vi en som kunde träna åt oss på crosstrainern.

Så – som M så skickligt uttryckte det: ”Nu har vi något att titta på medan vi äter glass.”

Frågor på det?

 

2013-10-13 18.02.12

 

Putting the cross into cross trainer. 

Jun 042013
 

S: Mamma! Idag har vi friidrott!

jag: Mm.

S: Mamma var du bra på friidrott?

jag: Nej jag hade inte ens en skateboard.

S: Mamma! Du vet INGENTING om friidrott eller hur?

jag: Äsch. Jag vet att det är en jumpagrej.

S: Jag ÄLSKAR höjdhopp!

jag: OK. Det visste jag inte.

S: Nej men det gör jag! För det visar sig att jag är jättebra på höjdhopp.

jag: Wow!

S: På de låga höjderna alltså! Om det bara fanns en speciell höjdhoppsgren för de låga höjderna så skulle jag vara BÄST på den.

jag: (med rördhetstårar i ögonen) Min son!

Feb 152013
 

Det finns en speciell typ av tystnad som bara kan uppstå i bilar.

Jag kan gå längre.

Det finns en speciell typ av tystnad som bara kan uppstå i bilar som innehåller en arg nioåring.

Det finns en speciell typ av tystnad som bara kan uppstå i bilar som innehåller en arg nioåring på väg hem från ett disco.

Det är möjligt att det går att vara ännu mer specifik.

Det finns en speciell typ av tystnad som bara kan uppstå i bilar som innehåller en arg nioåring på väg hem från ett disco och den medelålders mor som orsakat hennes ilska.

Det speciellaste med den typen av tystnad är att hur bara växer och växer.

Har ni någonsin sett en vattenballong fyllas under en kran tills den är så totalt ultraproppfull att man inser att en droppe till och det redan tunna ballonghöljet kommer att sträckas bortom rimlighetens gräns och att explosionen är så nära som en explosion någonsin kan vara?

Tystnaden sträcks ut och sträcks ut och sträcks ut och man vet att den inte kommer att hålla en sekund längre innan den-

H: Mamma. (djup suck) Jaja. Det är mitt fel. Jag sade att jag skulle göra en lista över saker du fick säga och så gjorde jag inte det. (djup suck) Men jag kunde ju inte veta. (djup suck)

jag: Vadå? Vad sade jag?

H: Mamma.

jag. …. Jaja.

Den där växande tystnaden igen.

jag: Men det var ju i en gymnastiksal. Vad skulle jag tro?

H: MAMMA.

jag: Jag förstår inte ens att det var pinsamt.

H: Mamma det var så superpinsamt att det hade varit årets jättepinsammaste även om du hade haft RÄTT. Vilket du inte hade. Förstås.

jag: Hur kan det vara pinsamt? Det fanns massor med mammor som frågade folk saker.

H: Ja. VETTIGA saker. Med NORMALA tonfall.

jag: Hur var det mitt fel att det råkade bli helt tyst precis när jag pratade?

H: Jag. Vet. Inte. Men det händer INGEN ANNAN.

jag: Hm. Hmm. Det kanske bara händer mig för att – Det kan ju vara för att jag har någon slags naturlig ledarskapsegenskap som alla andra instinktivt respekterar.

H: M A M M A.

jag: Eller inte.

H: Mamma – vi pratar inte mer om det.

jag: OK.

Den växande tystnaden.

jag: Men får jag bara säga att –

H: Mamma – VARFÖR?

jag: Varför jag vill säga en sak nu eller varför jag sade en sak då?

H: …Vilket som.

jag: Jag ville bara vara trevlig.

H: Ja. Det gick ju jättebra.

jag: Det kanske inte är så illa som du tror.

H: (med tänderna hårt sammanpressade) Mm.

jag: Jag menar folk skrattade ju och var glada.

H: Skall jag berätta vad som är det stora problemet?

jag: OK.

H: Att alla på hela skolan vet att vi är släkt.

Den växande tystnaden.

jag: OK. Jag vet att jag inte är den sportigaste mamman i hela universum.

H: Nähä.

jag: Jag vet att jag inte är den SMARTASTE mamman i hela universum.

H: Nänä.

jag: Jag vet att jag inte är den –

H: (tittar på mig som om hon tänker på a) att hon aldrig någonsin haft bättre användning för sitt mest sarkastiska tonfall och b) samtidigt aldrig haft så lite ork kvar för att använda det och c) hur synd det är) Mamma.

jag: OK. OK.

H: Grejen är att vi kör ALLTID limbo på våra skoldiscon. ALLTID. Det vet du. Du måste ju veta det.

jag: Jaja.

H: Så vad flög i dig? Vad fick dig att gå in där och bara… (tystnar)

jag: Ja. Jaja. OK. Kanske inte det smidigaste.

H: Inte. Det. Smidigaste. Kanske. Nej.

jag: Men jag ville bara vara – alltså det var inte så allvarligt. Alla skrattade.

H: De gjorde det ja.

jag: Jag kunde ju inte veta.

H: Tja. Man kan ju tycka att du hade kunnat veta.

jag: Hur då?

H: Mamma. Om folk kör LIMBO. Då frågar man inte om de håller på med någon slags höjdhopptävling.

jag: Jag TYCKTE att det kändes som att de gjorde på fel sätt.

H: Mm.

jag: Kan vi inte fokusera på det positiva här?

H: Det… Det… Det…

Den växande tystnaden.

H: Det positiva.

jag: Ja!

H: OK. Vi kan fokusera på det positiva.

jag: Vad bra!

H: VAD är det positiva?

jag: Jag lovade att inte dansa min hemska dans och jag dansade inte.

Den växande tystnaden.

jag: Det känns som att du inte fokuserar på det positiva.

Den växande tystnaden.

 

Jan 282013
 

Tolv år med M.

Vi kunde ha träffats på puben. Folk gör ju det. Jag skulle ha jobbat i baren och skrutit över hur många whiskeysorter jag hade hemma. Du hade varit en sådan kund som dricksade med generositet. Du hade dragits till mig för att jag hade gått och bytt kanal på tv:n när reklamen blev för förutsägbar. Jag hade dragits till dig för att du firade ditt beslut att sluta röka genom att gå och sätta dig i pubens rökrum.

Vi kunde ha träffats på någon kvällskurs. Du skulle ha stavat fel till allting. Jag skulle ha ställt petimetriga frågor till kursledaren och för övrigt aldrig hållit tyst. Jag skulle ha  dragits till dig för att du skriver ”FY HELVETE VA TRÅKIGT” i alla böcker som du inte gillar. Du skulle ha dragits till mig trots att jag inte hade kunnat låta bli att peta dit ett ”D” på rätt ställe i din bok.

Vi kunde ha träffats i en tvättstuga någonstans. Du skulle ha hållit så rent. Jag skulle ha gått och bytt plats på bokningsblocken för att förvirra samtliga boende och sedan blivit vilt generad över att jag inte var tillräckligt konventionell för dig. Du skulle ha dragits till kaoslängtan inom mig. Jag skulle ha dragits till dig på det sätt som man naturligt gör till någon som instinktivt gör rent torktumlarfiltret både före och efter användning.

Vi kunde ha träffats på en obskyr filmklubb. Du skulle ha svarta kläder och sitta i hörnet och se mystisk ut. Jag skulle ha väldigt starka åsikter om allting och skratta när ingen annan skrattade.  Jag skulle ha dragits till dig för att du fattade vad jag skrattade åt även när du själv ansåg att en mild muskelryckning i ena mungipan räckte. Du skulle ha dragits till mig för att jag skulle ha haft med mig en laminerad skylt där det stod ”NER MED TOM CRUISE”.

Vi kunde ha träffats på ett gym. Ingen av oss skulle i och för sig ha tränat där men vi kunde ha gått förbi kanske och gått rakt in i varandra. I så fall så skulle vi båda ha återvänt dagen därpå för att sentimentalt och slösaktigt ha köpt träningskort på just detta gym och sedan aldrig använt dem. Kanske hade vi satt oss på en bänk utanför och delat en påse extrafeta extrasaltade chips och njutit av att vi slapp träna? Du skulle ha dragits till mig på grund av att jag kom med det där dateförslaget att sitta på en bänk och äta chips och jag skulle ha dragits till dig för att du hade låtit mig få nästan alla chipsen.

Vi kunde ha träffats på en danskurs kanske. Nej. Nej – där drar vi gränsen. Ingen av oss har den typen av integritet som man måste ha om man skall kunna gå på danskurser med bibehållen självrespekten. Ingen av oss har den sortens humor som håller tyst när man hör textrader i stil med ”i natt i natt är det du är det jag och vi följer så lätt minsta motståndets lag”. OK.  Där kommer mina fördomar om danskurser fram. Men å andra sidan har du exakt samma fördomar om danskurser som jag. Så vi skulle ha gått därifrån.

Tillsammans. Vidare i livet.

Till puben. Till tvättstugan. Till filmklubben. Till parkbänken utanför gymmet.

Och ingen av oss hade riktigt varit smarta nog att uppskatta ironin i att vi flydde från textraden ”och vi följer så lätt minsta motståndets lag” genom att faktiskt följa minsta motståndets lag.

Men det gör inget – för inget av det där hände på riktigt.

Och ändå sitter vi här nu.

Och du har laptopen i knät och läsglasögonen på. Förnuftiga tofflor på fötterna och en gladrynka vid munnen som du inte hade för tolv år sedan.
Och jag har laptopen mitt i ett hav av kaotiska pappershögar. Gnolar. Barfota. Och jag gör alltid rent torktumlarfiltret nuförtiden. Både före och efter.

Jag tycker vi har klarat oss bra.
Vi tar väl några dussin år till?

Okt 042012
 

Alltså jag fattar vitsen med att ha ett Nintendo och spela det. Jag förstår charmen. Jag spelade själv Tetris från mars 1991 till oktober 1994 med någon kortare break för en kopp kaffe någon gång under den senare delen av september 1992. Så jag fattar.

Men jag kan inte greppa charmen i att titta på någon som spelar Nintendo. Att titta på någon som spelar Nintendo är att titta på någon som sitter för sig själv och kollar tyst på en skärm framför sig. Ändå kan syskonen sitta halvtimmesvis och bara tyst studera den som spelar. Varför? Vadan? Varthän?

Är det någon slags meditation? Tar deras rika inre liv över och fyller de långa halvtimmarna med spännande fantasiinnehåll som bara kan frammanas av den yttersta tristess? Skriver de i själva verket romaner i sina huvuden där de sitter? För de långa samtal med sin egen själ? Är det en slags sådan där modern avkopplingsgrej? Befinner de sig irl ute i cyberrymden? Spelar de med mentalt?

När jag kommit så långt i mina funderingar insåg jag att M satt och tittade på mig konstigt.

Och då förstod jag plötsligt två saker:

-mina barn har en mor som sitter och granskar dem medan de glor på sin bror som spelar Nintendo

och

-jag har en man som sitter och beskådar en kvinna som stirrar på två barn som tittar på ett barn som spelar Nintendo.

Så med andra ord kanske vi inte har spridit de mest maniskt aktiva generna i världen vidare till våra barn.

Aug 152012
 

Vi gör iordning pennskrinen inför skolstarten imorgon. Jag berättar för S att pennorna han har köpt, och sudden, är FC Barcelona och att det är ett sportlag (ja, jag erkänner, jag var tvungen att googla innan jag visste att det var fotboll).

-En fröken på min skola håller på Djurgården, berättar han. Tokigt va, för det låter som djur men det är i själva verket fotboll.

-Aha, säger jag.

-Men en annan fröken gillar – öh – samma lag som L i min klass. Men jag kommer inte ihåg vad det är för lag.

-OK, säger jag. Vad håller du på då?

-Djurgården tror jag, säger han. Alltså inte fotbollslaget. Men en gård med djur. Det låter väl trevligt? Små får, getter, lite höns, kanske någon ko och så en massa hundar och katter. DET håller jag på!

Aug 042012
 

Barnen tänker titta på Sommarlov på barnkanalen. När de gått ner i källaren skriker A upprört:

-Det är fel kanal!

Eftersom kanalbytarsystemet, tack vare diverse olika leverantörer och fjärrkontroller och andra små fiffiga grejer, är minst sagt komplicerat, går jag ner för trappan för att byta kanal åt dem.

-Det är bara någon slags SPORTGREJ på tv. Det måste ju vara, typ, vadå, fyra personer i hela Sverige som är intresserade av det? säger A.

-Fem, kanske, säger H med en vuxen attityd av att sträva att göra rättvisa även mot de mest obegripliga mänskliga intressen. Eftersom O:s mamma gillar sport.

-Ja, just, ja, det hade jag glömt, säger A allvarligt. OK, FEM personer i Sverige som gillar det.

Sedan byter jag kanal och på två sekunder har de glömt hela sportgrejen.