Okt 082013
 

Han kommer till mig utan domedagsstämning, på små lätta steg. Med turban. Och kaffekopp.

För hey, att skåda framtiden i kristallkula är ju så 90-tal.

A tar alltså min kaffekopp. Redan där har han förlorat en del av den hängivenhet man kan hoppas att ens publik känner när man skall profetera. Å andra sidan gör hans turban mig lite mer vänligt inställd. Å tredje sidan: mitt kaffe.

Han stirrar ner i den mjölkiga blandningen och säger med sin mest mystiska röst.

-Jag skall nu berätta allt om framtiden för dig. Framtiden är lång. Den börjar snart – den börjar hela tiden snart. Aldrig nu. Och den slutar aldrig. Den bara varar och varar i all oändlighet. Hm. Den slutar aldrig på slutet men däremot börjar den aldrig heller. För att… tja. Det blir ju ”nu” hela tiden. När någonting NÄSTAN NÄSTAN NÄSTAN är framtid så blir det ju plötsligt ”nu”. Och nu när det är ”nu” är det inte framtid längre. Så den slutar liksom i början kan man säga. Det är lite komplicerat.

-Ah. Du… hmm… Du tänker inte säga något om vad som händer i framtiden då?

-Men jag gör ju det! Det här händer med framtiden: När framtiden är långt borta är den jättemycket framtid och sedan kommer den bara närmare och närmare och blir mindre framtid och sedan blir den ju ”nu”och den flyttar sig liksom hela tiden längre bort. Fast den är också väldigt nära. Det är en framtid om bara en sekund. Fast NU är inte den sekunden framtid längre. Nu är den förut. Smart va? Det är ganska coolt med framtiden, faktiskt.

-Ja, det är det ju.

-Om du verkligen vill veta vad som skall hända i framtiden så får du faktiskt vänta tills det inte är framtid längre utan förut. För då kan jag berätta.

-Där har du ju rätt.

-Så vad tycker du, mamma? Skulle jag bli en bra spåman?

-Jag skulle ju helt klart lyssna på dig. Men det är ju möjligt att det inte blir så många andra som kommer att göra det, efter ett tag.

-Äsch mamma. Det gör inget. Bara du tror att jag säger sant. Och tror på min gåva. Och betalar mig bra.

Han ler ett avslutande leende, tar av sig turbanen och häller ut mitt kaffe i vasken. Han går iväg med lyckliga små steg.

Och kvar sitter jag med min egen sanning.

Jo, jag tror på hans gåva. Men om han vill ha bra betalt får han faktiskt sluta hälla bort mitt kaffe.

 

Nov 192012
 

Blundar på ett sådär meditativt sätt som skall göra att det känns som en extra meningsfull grej man skall göra. Försöker visualisera för min inre blick en sida ur en sådan där barns-olika-utvecklingsstadier-bok. Sidan jag försöker se framför mig innehåller orden:

”Nioåringen är en trygg och nöjd harmonisk individ som trivs bra med sig själv och omgivningen. De tidigare ilskna utbrotten är som bortblåsta nu och nioåringen förvånar sin omgivning genom att sköta skolan, städa sitt rum, fördjupa sina sociala kontakter och ha ett harmoniskt förhållande till sina föräldrar. Många mödrar och fäder minns med ett leende nioårsåldern som den tid i livet då barnet äntligen förstod hur man höll ordning i den egna garderoben. Här är en tid att njuta av för alla parter.”

Exakt ordagrant så skall det stå.

Det enda problemet är att hur jag än visualiserar och blundar och har mig får jag inte upp det. Det är helt enkelt inte verklighetskompatibelt.
Suck. Som dröm var den vacker. Men men.

Men. Det är ingen fara. Kom an bara, nioårsåldern.

Kärleken övervinner allt.

Nov 062012
 

H och E är sjuka och hemma idag. H och jag har spelat en hel del spel.

Othello x 3 = H vann två gånger och sista gången kom E in och förstörde genom att hälla bort alla grejer som låg på spelplan.

Något totalt obegripligt dataspel på bolibompa.se  x 1 = H vann så klart. Jag fattade inte ens reglerna.

Wii Resort x 2 = H vann båda gångerna.

Jakten på den försvunna diamanten x 1 = H vann förstås.

Inte så att jag är bitter eller upprörd förstås. Det är ju jättebra att hon vinner sådär mycket. Och jag tycker att det är fel att låta det gå prestige i sådana här grejer också för den delen.

Förresten – jag nämnde kanske inte det men jag är också väldigt sjuk faktiskt. Väldigt väldigt febrig och yr så det är klart att man inte kan lägga ordentlig energi på strategispel då.

Nästa omgång skulle jag få välja.

Så då kommer jag efter noggrant övervägande att utmana min dotter i maskinskrivning. På engelska.

Moahahahahaha!

Nov 052012
 

Jag sitter och försöker dricka vatten från fel kant på glaset när H kommer in i köket.

-Vad gör du?

En hickning från mig räcker utmärkt som svar.

-Jag kan skrämma dig! säger H entusiastiskt. Hon försvinner från köket och jag är fullt beredd på att se henne tillbaka i sina vampyrexcesser. Men hon ser ut precis som hon brukar när hon kommer tillbaka. Hon hoppar in i köket och säger lyckligt:

-Om fyra år och två veckor fyller jag tretton!

Sedan tittar hon på mitt ansiktsuttryck.

-Åh vad jag önskar att jag hade haft en kamera nu!

Men hickan var ju borta iallafall.

H som i helare. 

Nov 012012
 

E tittar misslynt på mig.

E: Jag ha saga.

jag: Men jag har ju redan läst saga för dig.

E: Nej. Pappa läst saga. Inte du. Du läsa saga.

jag: Nej det var ju jag som läste din saga. Och nu är det sovdags.

E: H läsa saga mig.

jag: Nej – sovdags.

E: Inte! JAG HA SAGA.

jag: Nej!

E: S läsa saga mig.

jag: Nej.

E: Men jag läsa saga.

jag: Nej – sovdags.

E: S! S! Du läsa saga mig?

jag: Nej! Kom nu E. Nu skall vi läsa sag- vänta – jag menar borsta tänderna.

E: Du saga mig!

jag: …nej…

E: Du SA!

jag: OK då. Det gjorde jag faktiskt.

E: (ler triumfatoriskt och håller fram sin bok)

Och så sätter vi oss och läser. One more time.

I två och ett halvt ljuvligt år fick jag vara smartare än henne. 

 

Okt 312012
 

Jag: Det är jättelätt att hitta tejpen på affären sedan de byggde om.

M: Tjohejdu.

Jag: Tjohejdu?

M: (ser ertappad ut)

Jag: Säger du ”Tjohejdu”?

M: Öh…ja…

Jag: Och menar ”det är ytterst osannolikt”?

M: Öh… ja… men…

Jag: Nu är det ju så att ingen människa i modern tid har sagt ”Tjohej du” om de inte varit på folkdansgille och kanske deltagit med lite för stor entusiasm i en del av handklappsdansandet.

M: Så nu – öh – tänker du göra ner mig på facebook för att jag sade sådär?

Jag: Naturligtvis inte! Vad tror du egentligen?

M: Nej, förlåt. Det är ju klart att du inte gör.

Jag: Nej, inte så länge jag har en blogg att göra det på.

Okt 202012
 

Barnen var och hälsade på här på sjukhuset idag som sagt. M var också med förstås. När det var dags att gå tyckte E att jag skulle följa med. När hon förstod att jag inte skulle det blev hon förtvivlad. ”Mamma komma! Mamma skall komma!” skrek hon och mitt hjärta sprack i tusen bitar.

Jag beslöt mig att följa dem till hissarna och se om det kunde hjälpa. ”MAMMA! Mamma åsså åka!” skrek E.

Tills vi kom fram till hissarna.

För där stod det tre dalahästar.

”ÅH hästarna hästarna hästarna!” skrek E – nu lycksalig igen. ”Heddå mamma! Vinka hästarna! HEDDÅ!”

 

Japp. Det var väl tydligen så viktig man var då. Inte för att jag är svartsjuk eller så.

Undrar om grillade dalahästar kan funka som sjukhusmat?

Okt 182012
 

Ikväll och allra minst under helgen är jag på sjukhus (det kommer lite förinställda inlägg under morgondagen). Barnen var med och lämnade av mig och gick sedan med M till bilen. När de väl satt i bilen blev det här stora med att ha en mamma på sjukhus alldeles för stort och det gräts och gräts och gräts. S ringde och storbölade och försäkrade att han saknar mig massor.

Sånt känns och jag grät en skvätt och sade att jag saknade dem också men att vi ses snart.

Och sedan med den där lite speciella kombinationen av det prosaiska och det känslosamma i livet som är så typiskt sjukhus så kom sjuksköterskan och ville ta prover. Jag sade att jag var tvungen att lägga på men lovade ringa upp när de var hemma igen.

Hela provtagningen var jag hoppig och ängslig och längtade efter mina små och ringde förstås så fort som möjligt. H svarade på första signalen och jag bad att få prata med S.

-Hej det är mamma.

-Mm.

-Jag saknar dig!

-Mm. Men jag kollar liksom PÅ TV nu mamma.

-Oj förlåt. Får jag prata med någon annan?

-Men mamma. Det är liksom FIXA RUMMET nu.  Ingen av oss har tid faktiskt.

 

Jaja.

Jag saknar dem i alla fall.

Okt 132012
 

E har idag klätt på A:s gosehund kläder: en röd klänning och en liten rosa kofta samt en Blixten McQueen-keps. Jag skröt för M om hur hon ärvt min moderliga ådra.

Sedan lade hon A:s gosehund i sin vagn på en kudde och bäddade noggrant in den med en liten handduk. M skröt för mig om att hon ärvt hans sinne för omsorgsfull omvårdnad.

Sedan körde hon runt vagnen försiktigt försiktigt och sjöng ”Blinka lilla stjärna” och ”Trollmor” för A:s gosedjurshund. Vi log mot varandra såsom föräldrar gör när de vet att de har uppfostrat sina barn i en kärleksfull och omtänksam miljö.

Sedan lyfte hon upp A:s gosehund ur vagnen och kastade den brutalt ner för trapporna där den landade med en olycksbådande dov smäll.

Alltså barn nu för tiden. Vem vet VAR de får sina influenser ifrån.

Okt 122012
 

Påhittad men verklighetsbaserad gästblogg från mina barn.

 

10: Hon säger till barnen ”vi har bråttom till bilen nu” och stannar sedan själv minst fyra gånger på vägen för att prata ouhärdligt länge med andra mammor.

9: Hon säger pinsamma saker som hon själv tycker är jättecoola till folk hon träffar som ”Tja!” och ”Hallå!” istället för bara ”Hej!” som man skall säga. Om man är NORMAL.

8: Det är typ som att hon inte vill vara Normal.

7. Man måste jämnt genomlida att hon skall skämta med ens kompisar – vilket är pinsamt nog. Det är ännu pinsammare om kompisarna skrattar och skämtar tillbaka och allra allra mest outhärdligt om hon skrattar själv. Hon har världens mest pinsamma skratt.

6: Hon klär sig jättepinsamt. Alla mammor borde klä på sig svarta sopsäckar innan de visar upp sig offentligt så att man slipper se sina klasskompisar titta på ens mammas kläder.

5: Hon har Mälarregionens absolut mest  pinsamma mobiltelefonsignal. Povel Ramel. VEM lyssnar på Povel Ramel? Och liksom typ VARFÖR?

4: När man säger åt henne att hon är pinsam så säger hon ”Men! Det där var väl inte pinsamt? Det HÄR är pinsamt!” och så gör hon något ännu värre.

3: Ibland sjunger hon. Det går inte att förklara med ord hur pinsamt det är.

2: Hon BLOGGAR om hur pinsam hon är!

1: Typ som att hon vore stolt över det!!