Jan 192013
 

Precis när Kristian Luuk för första gången denna kväll säger ”Vart är vi på väg?” vänder jag mig till M och säger allvarligt att jag egentligen inte tittar på På spåret.

-Jag tittar bara på det av ironiska skäl, förklarar jag. Som en installation.

-Ah, säger han och ägnar sig åt sin glass med en entusiasm som jag tycker att han kunde visa sin fru istället.

-Som ett monument över hur medelålders vi är: Som en kommentar liksom.

-OK.

-Alltså INTE för att jag är medelålders. Utan för att lite så där med glimten i ögat peka på mig själv med lite självinsikt och säga att jag nog är på väg åt det hållet.  Stefan Holm är galen. Det där är ALDRIG Wales.

-Jag tror att det –

-Alltså lite coolt sådär.

En tystnad medan M äter glass. Sedan pekar han på mig med skeden.

-Du menar att du ser på På spåret för att vara cool?

-Öh. Nä. Om det vore coolt skulle jag ju inte behöva se det! Eller jag menar: Jag skulle inte behöva vara ironisk för att jag såg det. Eller nej! Jag menar att jag inte behöver se det för att vara ironisk.

-Så du ser på På spåret för att det är ocoolt och för att du är så cool att du kan göra ocoola saker?

Jag funderar. Jag tycker att det låter bra.

-Ja!

-OK, säger M och sätter ner ett tomt glasspaket på golvet.

-Hur snabbt åt du upp de-

-Men får jag säga en sak. Det är bara en enda sak som saknas.

-Vadå?

-Att du säger en sak till.

-Vad?

-Såhär: ”Det är förmodligen bara jag som tänker så här.”

-Varför?

-För att Sverige är fullt av fyrtiotreåriga kvinnor som måste förklara för sian män att de egentligen inte ser på På spåret medan de tittar på På spåret. Och alla av dem är ironiska och alla av dem måste tala om det. Jag känner hur mina axlar sjunker.

-Så du menar att jag är –

-Jag menar att du är EXAKT den målgrupp de riktar sig till.

-Medelålders? säger jag och hör att min röst ligger två dryga oktaver högre än vanligt – ungefär som att M:s uttalande är en liten näbbmus och min replik är en stol som jag står på  för att skydda mig.

M tittar på mig. Tittar på sitt glasspaket. Drar slutsatsen att han förmodligen kan pilla ut några milliliter glass till ur ena hörnet och går loss med sin sked. Tittar upp med en leende som är så vänligt att man kan smälta ihop till en liten fläck på golvet. Kärleksfullt. Ömt. Stödjande.

-Nej älskling, säger han. Jag menar att de har som målgrupp de jättecoola 43-åringarna i den ironiska generationen. De som aldrig blir medelålders. De som är så genomcoola att de kan titta på vad som helst utan att någonsin vara ens i närheten av medelålders.

Jag lutar mig mot honom och kramar.

-Tack, säger jag.

-Eller… säger han och sätter ner en glassbytta som nu är så fullständigt tömd på allt sitt innehåll att du sällan upplevt någon annan liter någon annan stans i universum som varit så kemiskt fritt från glass. Eller… så är jag också ironisk ibland.

Men då lyssnar jag inte längre. Man behöver ju inte lyssna på allt.

-Heliocentrisk, säger jag till Stefan Holm. För att liksom hjälpa honom på traven lite. På ett ironiskt och coolt sätt förstås. He-li-o-cent-risk.

Fast det visar sig senare att jag hade fel. Geocentriskt skulle det visst vara.

Liksom.

Hur ocoolt är inte det.

Jan 112013
 

Det finns en speciell känsla som är en blandning av stolthet och besvikelse.

En av de bästa illustrationerna av den känslan när man kan komma med många svar på På spåret till exempel. Stolthet över vad man kan. Besvikelse över att man är så uppenbart medelålders.

M och jag tittar på På spåret. Vi brukar i allmänhet vara med och tävla också. Fast vi tävlar inte genom att försöka komma på svar på frågorna som ställs i programmet. Vår tävling går istället mest ut på att hitta på uslare ordvitsar än Kristian Luuk.

När Birro & Koljonen låg under idag och uppmanades att chansa på höga poängtal (det högsta är tio) under nästa tågresa så knäckte M att de fick lov att satsa på Kris-tian Lok.

Och då kände jag den tydligare än någonsin tidigare. Tydlig som en odör, varm som ylletofflor, lätt svettig av frustration. Precis. Ni vet vad jag menar. DEN känslan.

Känslan som är en blandning av stolthet och besvikelse.

Aug 152012
 

I min ungdom tänkte jag mig att den livsvisdom som skulle komma i takt med mitt allt vitare hår skulle vara lite mer – tja – välformulerad. Poetisk. Jag beundrade sådana där korta och gärna cyniska sentenser som skulle sammanfatta och desillusionera. Jag såg dem som formler, lite grann – att allehanda sanningar skulle kunna stoppas in i en sådan sentens och komma ut och stämma och dessutom ge någon ny slags insikt.

Den livsvisdom som kommit i takt med mitt allt vitare hår (som ju är BLONT mer än vitt tack vare frisörernas skicklighet) har inte blivit så välformulerad, pregnant, stringent och hänsynslös som jag hade tänkt. Nu är ju inte allt mitt hår blont än, så det kommer väl fler stadier av livsvisdom och kanske kommer de att bättre kunna svara mot min ungdoms krav. Men den livsvisdom som jag har hittills är ungefär så här:

1.Vik tvätten med en gång, eftersom det kommer mer tvätt hela tiden.

2. Att lösa sakfrågan mellan bråkande syskon är lika ineffektivt som att försöka lära sig korrekt grammatik genom att läsa modebloggar.

3. Det är bara etiketterna som skiljer på rengöringsmedlen ”köksspray” och ”badrumsspray”.

4. Ens barn kommer aldrig att bli imponerade av ens coola musiksmak/inredningsstil/formuleringsförmåga/klädstil/förmåga att prata ungdomsjargong.

5. Om man inte byter vindrutetorkare på bilen med en gång när man behöver det kommer det i n t e att bli bättre efter ett tag.

6. Folk som säger att barn inte kan ljuga har aldrig frågat A om han har tvättat händerna innan maten.

7. The naming of cats is a difficult thing.

8. Sorg tar inte slut, men den byter skepnad. Man fortsätter bära den närmast hjärtat men den blir bekvämare att bära med åren. Mindre sticksig.

Tja. Det var väl det. Inget man hamnar i en citatbok för – förutom sjuan då men den är det inte jag som har formulerat –  men det duger tills jag kommer på the real good stuff. För någonstans inom mig bär jag kvar min ungdomsdröm om de verkligt välformulerade pang-sanningarna.

De kommer nog när man fyller 44.

Jul 282012
 

Hej kära Charlotte-som-trettonåring –

Jag har tänkt på dig idag. Jag vet att du inte var sådär enormt romantisk av dig. Men jag vet också att du ibland tänkte att det skulle vara en trevlig upplevelse att höra mannen du älskar säga orden ”jag älskar dig” till dig när du var så där vuxen och gift som du tyckte var alldeles för konventionellt att bli.

Eftersom denna fras varit så hypad i litteratur, musik och poesi funderade du över vilken slags tjusning som egentligen uppstår av de uttalade orden. Jag vill minnas att du kombinerade en hårdnackat cynisk och skeptisk hållning till frasen och den därpå (enligt litteraturen i ämnet) efterföljande tjusningen med en viss ivrig nyfikenhet.

Det är möjligt, till och med troligt, att du följt mig och min bana som trettio-år-senare-Charlotte-som-vuxen. Och då vet du att jag får höra frasen då och då. Och ja, tja, det är trevligt och trivsamt och positivt och lite så där romantiskt som du hatade men ändå undrade över, kära Charlotte-som-trettonåring.

Men vad jag vill säga till dig idag är att den frasen i all sin klassiska enkelhet och korthet inte är helt oöverträffad. Ja, jag vet. Hypad. Men grejen är, förstår du, kära Charlotte-som-trettonåring, är att det är lätt att säga ”jag älskar dig”. Lättare än du tror och hoppas.

Vad du verkligen längtar efter att få höra är en fras som VISAR detta utan att vara bara en fras (hur vacker den nu än är) – ord är ju trots allt bara ord, lätta att slänga ur sig. Så vad vi vill ha, du och jag – du i din allmänna livscyniska skepticism och jag i min medelåldersavoghet – är en slags ”put your money where your mouth is”-fras.

Och idag har jag funnit de orden. Fått dem sagda till mig. De är perfekta. Ultimata. Den yttersta konsekvensen av den sortens kärlek som övervinner det mesta och sopar undan alla hinder med en nonchalant kvastsvepning. Det är M som har myntat den och sagt den och den är vassare, bättre, och mer to the point än den enkla treordsfrasen som du har så dubbla känslor inför. Den går så här:

”Nej, åk och bada om du vill. Jag stannar hemma och städar toaletterna.”

Den dag, kära trettonårs-Charlotte, då du får höra den frasen (och det kommer ju att bli idag då, eller har redan varit idag egentligen, åh, vad det är jobbigt med dessa tidsresor), då vet du att du har gjort dig ett sant kap på äktenskapsmarknaden.

Det var bara det. Ha så kul, kära Charlotte-som-trettonåring, de där åren strax efter tjugo är rätt roliga, och jag rekommenderar hela den här barn-och-familje-grejen. Jag vet, jag vet, du skall inte ha några barn – I know – aldrig någonsin. Skriknissar. I know.

Jag säger bara ett ord till: Fem.

FEM.

Charlotte-som-vuxen

Jan 212012
 

Vart är vi på väg?

För 1o poäng –

bloggen börjar sin resa i rum vars namn är nära besläktat med äldre stenålderns avfall från densamma. Vi färdas mot plats där ljusfenomen och väktarstab har fått ge plats för allmogen och dess torn.

8 poäng –

Här förvaras dyrbarheterna nonchalant i sänghalmen. Här gömde sig en gång känd rödrock som ville bli vid sin läst.

6 poäng –

Resans mål är beklätt med skir spindelväv vars syfte inte är att skrämma, snarare tvärtom. Själv har jag alltid sovit (delvis) gott här. Förresten finns fotobevis på att även den färgglada zebran gästat denna plats.

4 poäng –

Rummets innevånare vill bidra till en tankfullare värld. I linje med denna lovvärda tanke hämtas inspiration från så vitt skilda ting som hemliga nyårslöften, profaniteter och högt etiskt tänkande.

2 poäng –

Sssss! Alla inundioter uppmanas att hålla sig på avstånd. Även småsystrar och monster räknas bland de icke önskvärda. Men förstår du strumpsortering är du välkommen in till  —  S:s rum.

Ja, man blir så inspirerad när man sitter och tittar på pensionärsprogram mitt på blanka fredagskvällen. Liksom Kristian och Fredrik så tänker jag dra alltihopa en gång till, så att ni inte missar några ledtrådar. Varsågoda! Där ytterligare förklaringar behövs, som inte går att länka, har jag skrivit in svaret ”in white”, dvs vänsterklicka och dra markören över och ”färglägg” ytan så visar sig texten). Vill du öva så är svaret på åkturen synligt in white under 2 p ovan. Så, då kör vi förklaringarna. 

 

För 1o poäng – bloggen börjar sin resa i rum vars namn är nära besläktat med äldre stenålderns avfall från densamma – dvs köket. Vi färdas mot plats där ljusfenomen och väktarstab har fått ge plats för allmogen och dess torn. Eftersom S rum tidigare var A:s och S:s gemensamma rum har inredningen delvis ändrats. 

8 poäng – Här förvaras dyrbarheterna nonchalant i sänghalmen. Här gömde sig en gång känd rödrock som ville bli vid sin läst

6 poäng – Resans mål är beklätt med skir spindelväv vars syfte inte är att skrämma, snarare tvärtom. Själv har jag alltid sovit (delvis) gott här. Förresten finns fotobevis på att även den färgglada zebran gästat denna plats.

4 poäng – Rummets innevånare vill bidra till en tankfullare värld. I linje med denna lovvärda tanke hämtas inspiration från så vitt skilda ting som hemliga nyårslöften, profaniteter och högt etiskt tänkande.

2 poäng – Sssss! Alla inundioter uppmanas att hålla sig på avstånd. Även småsystrar och monster räknas bland de icke önskvärda. Men förstår du strumpsortering är du välkommen in till  — S:s rum.