Mar 272013
 

Behövde gå och väcka S imorse. Det behövs ju aldrig, så det var oväntat. Och gav en helt oväntad utdelning i form av en intressant och något märklig upplevelse.

jag: (klappar försiktigt på kinden) S! Dags att gå upp!

S: (slår upp sina närmast turkosa ögon, stirrar på mig, eller liksom bakom mig, som att han inte ser mig utan en Högre Sanning) Minusfåria.

jag: Eh… va?

S: Minusfåria.

jag: Mmhmm.

S: MI-NUS-FÅR-I-A.

jag: OK, S, vakna nu!

S: Fattar du inte? Minusfåria.

jag: OK.

S: Minus-fåria. Fattar du? Förra året vann Euphoria. Det här året vann bara You. Det är minus ”phoria”.

jag: Aha.

S: Du måste tänka lite med din hjärna för att kunna hänga med.

jag: Medan du bara vaknade och visste.

S: Ja. Men så är jag smart också.

Och så, mina vänner, går det till när S kliver upp på morgonen. Getting up-up-up-up-up helt enkelt.

Mar 142013
 

M åt tre liter glass igår kväll. Så där som man kan göra när man är man och slipper alla kvinnliga hangups om kolhydrater och midjemått. Sådär som man kan göra när ens bmi är en femtedel av ens iq.

Sedan satt han lätt däst i en fåtölj och mådde inte toppen i kroppen. H satt i en annan fåtölj och läste Judy Moody och nynnade på Heartbreak Hotel.

Och det är all bakgrundsinformation som ni behöver för att hänga med på följande lilla inblick i hur olika världen ser ut när man är fyrtiosju år och när man är nio år.

M: Jag känner mig inte bra. Jag är kall i magen.

H: Ja – jag vet. Så känner jag mig också. Jämt. Ända sedan Yohio inte vann.

M: Men alltså – jag har just ätit tre liter glass.

H: Och inte ens det hjälpte. Jag vet. Det är jobbigt.

Mar 092013
 

Vi har vältrat oss i chokladgodisförberedelser.

Vi har bakat en marängtårta som ser ut exakt som Anton Ewald.

Vi har laddat micron med popcornpåsen.

Vi har tagit del av allt skvaller.

Vi har våra åsikter klara.

Vi har faktiskt gjort allt utom att skandera ”FEL LÅT VANN!”

Men det hinner vi antagligen med också under kvällen.

För jag tror att risken att det blir oavgjort mellan Ravaillacs och Yohio är rätt låg.

Mar 022013
 

I Melodifestivalen andra chansen förekom Erik Gadds låt Vi kommer aldrig att förlora.

Den förlorade.

S är nu moraliskt indignerad och upprörd på svenska folket för att vi har gjort Erik Gadd till en lögnare.

 

Jag kan inte riktigt sätta ord på varför det är så charmigt. Men jag blir fullständigt golvad av S:s logik.

 

En låt om att man inte kan förlora – som ändå förlorar. Det är fel för att… kanske för att orden i låttexter är viktiga. Ja – det kanske är det som charmar mig. Att texten är viktig för S. Eller så är det det faktum att han tycker synd om någon som så gärna vill vinna men ändå inte gör det. Eller så är problemet att man faktiskt måste kunna lita på vad folk står och sjunger. Hur skulle det annars se ut i samhället?

 

Jag vet inte. Men Melodifestivalen är som bäst när man fullständigt charmas ihjäl av sina barn.

Feb 242013
 

Nu har vi sett deltävling fyra av Melodifestivalen. Vi såg den inte igår.

Det är inte bara så att man nickar förnumstigt och läser vidare när man har sett en sådan mening. Den som läser den och förstår den rätt skall nu sitta med hakan mellan stortårna på golvet. Det är en jättestor sak för oss att missa Melodifestivalen.

Vi gjorde det för att vi var ute och åkte bil. Vi åkte från Linköping på en nästan tom E4 och jag tänkte för mig själv att alla andra sitter hemma och tittar. ALLA andra.

Lockelsen med Melodifestivalen är inte musiken eller glamouren eller nyhetsvärdet. För mig är det iallafall inte det. För mig är det som lockar att man tar med sig mobilen till tv-soffan och deltar i det stora vägglösa facebookbaserade tv-rummet där massor av vänner och vänners vänner sitter och skriver roliga saker hela kvällen.

Känslan är för mig lite som när man bodde i korridor och såg tv ihop med femton andra människor. Fast den här gången är alla ens vänner. Alla sitter där och skriver kvickheter och rapporterar vad eventuella barn och respektive tycker. Det är – äsch – mysigt.

Och nu var jag där – ensam – utsatt – farlig – kanske nästan brottslig – mellolös.

Man kan hävda att vi hade goda skäl. En ny underbart ljuvlig liten kusin att beundra. Och det hade vi.

Men det minskar inte ”I’m a poor lonesome Melodifestivalentusiast and I’m a long way from my television set”-känslan under själva de aktuella nittio minuterna.

Vi har åtgärdat problemet nu. Vi gick upp imorse och tittade ikapp – både på facebookflödet och själva melodifestivalen. Barnen var nöjda – H för att Ulrik Munther är så snygg och sjöng så fint – A för att han egentligen inte bryr sig så mycket och E för att det fanns ”en tant med världens största prinsesskrona” med.

Men S var nöjdast av alla.

-Lova! uppmanade han mig med darr på rösten. Lova att vi alltid gör så här nu! Att vi alltid tittar på Melodifestivalen dagen efter. För då VET ju alla vilka som vinner! Och då behöver man inte tänka på att någon blir besviken för det vet ju artisterna också redan om de åker ut eller inte.

-Eh…

-Ja för att de var ju med igår! Så de vet ju idag! De bara låtsas bli överraskade och glada om de går vidare. Egentligen vet de ju! Det är så skönt tycker jag. Då behöver man inte bli ledsen för någons skull.

-OK.

-Och så behövde jag inte oroa mig för pianot som brann.

-OK.

-För det var ju igår! Så jag visste ju att inte allting skulle brinna upp!

-Vad skönt.

-Ja! LOVA.

Men jag lovade inte. Jag vill ha mitt stora cybervardagsrum och Melodifestivalen ihop med facebookkompisarna. Vi ses på andra chansen nästa lördag klockan 20. Lova!

 

 

Feb 092013
 

1. Man måste ha en äpplepaj.

2. Alla måste ha filtar.

3. Så fort man ser någon som inte har paljetter måste man gömma sig under sin filt.

4. H har redan googlat igenom artistlistan och vet det mesta om de flesta. Hon sitter beredd med all information vi någonsin funderat över att eventuellt längta efter att få reda på att vi behöver veta.

5. A måste hitta på en egen ”heja-Sean-Banan-ramsa”. Obs! Gäller även de lyckliga kvällar då Bananen inte är med.

6. Någon måste somna.

7. Någon måste bli extremt upprörd.

8. Någon måste säga att de tycker att pausunderhållningen var bäst.

9. S måste  bekymra sig över artister som svär.

10. Någon måste prata om att någon i familjen kommer att vara med i melodifestivalen i framtiden. I kväll föll rösten på mig. S tycker att jag skall framträda under artistnamnet ”Charlotte Vagott” och omgiven av apelsiner sjunga ”något fruktigt”. Eller möjligen fruktansvärt. Jag minns inte riktigt.

 

Maj 272012
 

Killarna somnade redan medan vi försökte lära dem att se skillnad på Christer Björkman och Serbiens sångare. Jag somnade efter de ryska gummorna. M somnade till, säger han, någonstans medan Estland sjöng.

För tio minuter sedan vaknade vi av att H hoppade upp och ner på sin stol och skrek: ”Vi VANN! VI VANN! Mamma, vakna! JAG HAR VUNNIT Eurovision!”

M vaknade intill mig, sträckte på sig, tittade på sin dotter och vände sig mot mig igen: ”Vilket år är det egentligen?”

En vision tio år framåt i tiden? Inget i hennes personlighet tyder på något annat än att hon vill vinna ESC någon gång. Älskade H. Säkert står du där med prisbucklan någon gång, helt euforisk.

Och jag för min del lovar att inte somna förrän tävlingen är klar, just det året.

Mar 092012
 

Experterna verkar vara överens om att Loreen kommer att vinna, men det låter vi inte hindra oss i vår familj. Vi tippar istället från hjärtat:

S: Top Cats vill jag skall vinna. Vadå, det är väl inte så svårt att ordna, de vann ju förra veckan! Och de är så bra. Annars Torsten Flinck för han är jättebra.

H: Lisa Miskowski. Eller Top Cats. Eller – vem som helst utom Björn Ranelid eller Torsten Flinck. Fast helst Lisa Miskowski.

A: Sean Banan, Sean den förste Banan.
H: Men! Han åkte ju ut förra veckan.
A: Men han kanske kommer dit ändå! Det vet man aldrig med Sean Banan.

Vi frågade också E vilken favorit hon har, hennes svar var:

E: H! Titta! H!

Mar 032012
 

 

-Det är synd om dem, sade S. Det är mest synd om dem som åker ur första omgången. Så jag tycker mest synd om Christer Sjögren och de där dåliga hårdrockarna.

-Ja, det är nog inte så roligt, sade jag.

-JAG tycker mest synd om Sean Banan, sade H med mild stämma. För han hade ingen att kramas med och fick lov att pussa Torsten Flinck.

-Och Lejonen, säger A allvarligt. Det är jättesynd om Lejonen.

-Men det var ju på Wild Kids, igår.

-Och? svarar A, uppbragt. Det är ju fortfarande synd om dem.